Rida mot avslappning eller in i problemen

När vi rider är det mentala och det kroppsliga en och samma enhet. Det mentala påverkar kroppen, och tvärtom.

När allt går frid och fröjd och allt stämmer på ridbanan är det lätt att sitta rätt och att vara i mental och fysisk balans. Så då är det lätt att rida bra. Klart värre är det när det börjar trassla. När vi ska öva en ny sak vi tycker är svår, eller en övning vi misslyckats med förr. Eller när hästen bara känns så där spänd och på tårna, eller börjar gå åt helt fel håll eller missuppfattar oss och tar en galopp istället för den där mjuka traven vi tänkt oss.

Då är det istället lätt att spänna sig mentalt och försöka för mycket – vi trycker och vi kanske till och med sparkar, vi håller i tyglarna och försöker stoppa, eller tränga tillbaka hästen (om den vikit av från den linje vi tänkt), och så blir allt bara jobbigt och fladdrigt. Och ju mer vi kämpar desto jobbigare blir det – för hästen och för ryttaren. Till slut kan det bli så illa att hästen bara vill därifrån. Den får så mycket input av oss (och tuff sådan) att den inte mäktar med och bara vill lämna ridbanan. Dit vill man som ryttare absolut inte gå. Som ryttare vill vi ju att det ska fungera och att såväl vi som hästarna ska klara av det som görs på ridbanan – gärna med glans.

Det är precis i de här lägena- när vi känner att det inte riktigt funkar –  vi behöver mentalt orka gå tillbaka och se vad vi kan HJÄLPA till med för att återfå lätthet och balans i ekipaget. Hästarna klarar det inte – de är urkassa på att lösa problem. VI människor kan däremot vara fena på det, om vi hittar verktygen och tänker logiskt och strategiskt. För att göra det måste vi först av allt våga backa några steg.

Sitter verkligen grunderna? Säger jag en sak i taget? Kan hästen utföra det jag ber om? Har hästen förtroende för mig som ryttare? Är jag klar med vad jag vill (eller säger jag bara nej)? Sitter jag i balans? Ger jag eftergift och beröm för de försök hästen gör, eller kräver jag för mycket och glömmer jag av att ge positiv feedback? Många frågor blir det – men alla dessa frågor måste vara besvarade för att hästen ska kunna göra det som förväntas på banan.

För att lösa knutar när det blir trassel finns det ett enkelt tips att pröva till att börja med – Ta ett par stora andetag och slappna av efter att ha gått ner i skritt på halvlång tygel. KÄn igenom din kropp och fundera på om vi verkligen sitter i balans och om hästen är MED dig. Är de inte det mentalt, kan de inte vara det fysiskt heller. Ge hästen en klapp.  Och mena det. Bena upp problemet – spjälka ner det i små bitar och träna en liten bit i taget. Får du inte till ryggningen? Börja med att öva halter så att hästen klarar det utan att spänna sig eller bli framtung. Svårt? Börja då från skritt. Nästa steg blir ett enda steg bakåt, massor med beröm och sedan fram i skritt igen. Sedan tar man en bit till, och en liten bit till. Alltid med beröm efteråt och i små doser. Med många sådana och i balans kommer hästen inte bara att kunna backa rakt och snyggt inom några veckor, den kommer också göra det lätt och ledigt och villigt – till slut även, när den är stark nog, från galopp till halt och sedan ryggning och galopp igen. Det handlar om att bygga upp, om att träna korrekt och uppmuntra bra försök. Om man istället sågar och sparkar hästen bakåt för att den inte svarar på det som man tror är rygghjälpen så kommer hästen snart att hata att rygga. Den kommer spänna sig mer och mer och till slut inte göra det alls. Det är det här som är vattendelaren mellan en skicklig ryttare och en ryttare som kommer stöta på många trassliga problem i ridlivet som de inte kommer att kunna lösa.

Att våga gå ner i skritt och ta det lugnt, att fundera ut en plan för hur man stegvis kan ta sig framåt utan att få vare sig själv eller hästen stressad eller obekväm (dvs små steg i taget framåt) är att vinna stort. På många plan. Att våga skynda långsamt. Och att våga uppskatta de små sakerna som fungerar, och vara lösningsfokuserad (till skillnad från problemfokuserad).

Det är precis när det inte går som det är tänkt, eller när det känns avigt vi behöver vara som mest avslappnade och hjälpa som mest. HÄstarna behöver verkligen vår hjälp för att känna sig trygga och våga försöka i sådana lägen.  Det är då vi behöver sitta som mjukast och få våra signaler att verkligen komma ett i taget – och att signalerna är klara och tydliga och absolut inte för högljudda. Det är en konst man lär sig genom att öva och genom att vara disciplinerad i sin ridning – att inte röra till något än mer, att inte pressa och trycka på en redan spänd häst. Utan att andas, ta det lugnt, använda hjärnan och lita på att det ska lösa sig om vi vågar ta pyttesmå steg i taget. Och endast ett enda steg i taget.

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s