Det är bara att inse. Jag kommer inte klassas som den bästa ryttaren i världen. Det är heller inte mitt mål och mening med min hästtillvaro och mina ryttarinsatser. Det är inte därför jag rider alls. Jag rider för att jag älskar det – jag älskar hästarna och jag tycker det är helt fascinerande att vi som människor kan lära oss att kommunicera med så fina signaler med dessa fantastiska djur. Jag kan fortfarande bli lycklig som ett barn när galoppfattningen sitter där den ska, eller när jag känner att det är jag och hästen ”mot världen”, även om vi bara skrittar ut en sväng – den där bekväma samvaron där man i harmoni går tillsammans. Det är därför jag rider. Jag försöker att inte glömma det och tro det eller ej – ju fler åren blir desto lättare har jag att komma ihåg det. Jag behöver inte längre känna någon tanke på prestation eller visa upp mig för någon – det är inte för någon annan jag rider än mig själv – och hästen.

Jag försöker däremot utvecklas och bli bättre i min ridning och min hästkunskap varenda dag som går. Av två enkla anledningar – jag vill att mina hästar ska få så god och trevlig och nyttig träning och ett så bra liv som möjligt. Och att jag som älskar hästar också vill kunna förmedla en bra och solid och klok kunskap om hästar till andra som älskar hästar liksom jag, men som kanske inte har chansen att lära sig av fjorton fantastiska hästindivider vareviga dag.