Pausens betydelse i hästträningen

Det är lätt att öva,  öva och öva. I grunden är det ju det som är själva träningen. Men öva är inget utan paus. Vi måste pausa – själva och för hästarnas skull. Jag tänker mig många scenarior när en paus inte bara är inlärningsteoretiskt riktig, utan också inte minst fysiologiskt viktig, och mentalt – för glädjen och hälsans skull.

Tänk dig att du övar öppnor. Den första börjar ganska så knökigt, men du lägger lite volter, justerar din egen sits, försöker hitta lite mer bärighet genom att göra lite tempoväxlingar. Du tänker på din andning och att allt ska kännas lite ”lättare”. Du gör en till nästa varv. Den blir lite bättre. Nu behöver du känna att du får lite mer flyt i linjen, och att böjningen är lagom hela tiden. Så du gör en till. Jadå – lite bättre till blev det allt.

Ska du fortsätta öva? Eller ger du en paus? Jag kallar det för en mikropaus – som jag lägger ganska precis där efter tredje försöket om det är ett bra försök. Den kan jag göra på flera olika sätt, men jag är noga med att göra den direkt efter den övning jag gjort. Antingen rider jag rakt fram i trav under lättridning och rider hästen lång och låg och berättar för hästen hur duktig den varit. Eller så går jag ner i skritt och ger lång tygel. Ett halvt varv eller så. Räcker fint.

Vad är då poängen med en sådan mikropaus? För det första förstår hästen att jag tycker försöket var bra. Det var en feedback på något som vi gjort tillsammans. Med andra ord – jag får också min egen feedack på att den känslan var bättre – där vill vi vara. Ren inlärningsteori. För det andra är det jobbigt att göra bra öppnor. Om jag försöker för många på raken kommer min häst inte att orka göra dem bättre och bättre – snarare tvärtom. Jag nöter ner försöken och orken. Hästen kan få mjölksyra och då blir den rädd. Så då har jag istället lärt hästen att det är jobbigt och eländigt på banan för man får jobba tills man får kramp. Det är inte bra för fysiken, inte heller för den mentala inställningen. Jag lär inte blir så glad jag heller. För om försöken blir sämre och sämre så får jag ju inte den där härliga uppåtgående kurvan utan inser någonstans i mitt inre att jag bara rider sämre och sämre och att jag inte alls kan det här egentligen. Så därför har jag mikropauser. Jämt. Så ofta jag bara kan. En fem tio femton stycken kan det blir på ett pass. Utan besvär. Det gör gott för både häst och mig. Vi behöver den tiden – för att sätta minnet i kropp, själ och knopp. För att växa. I vår takt. Vi behöver hinna andas och reflektera, inte bara pusha på.

Det kan behövas lite längre pauser också. Till exempel att man inte tränar på banan vareviga dag. Det sliter duktigt på hästarnas mentala vilja och fysik. TIll slut tröttnar de. Man behöver en paus från arbetet och få göra något annat tillsammans istället. Ut på en tur i skogen kanske, en promenad, eller hästagility. Vad som helst som inte är samma, samma, samma. Det kan vara så med en övning också. Man kanske inte ska slita på de där öppnorna varje dag. Man kanske tar en paus i arbetet med dessa och tränar galoppen istället. Då slipper man haka upp sig och tråka ut.

Sedan finns det ju en viktig paus till – den långa långa pausen. Den där som forskarna visat är så hälsosam. Den där semestern. Som även hästar behöver, inte bara vi. De behöver får skrota ett tag ibland och bara vara hästar. Och må gott i goda vänners lag.

Här är lite fler reflektioner och tankar från andra tränare om just pausens betydelse:

Lauren K. Doyle

Pausen i inlärningsteoretiska termer

Pether Markne

Markne igen

Elisabet Lundholm

Annonser

Stor kostnad för onödiga hältor

Tidningen Ridsport har lagt ut en artikel om ett ämne jag berört åtminstone ett par gånger här i bloggen. Det handlar om hältor på hästar. Det är Agria som gått ut med information om den statistik de har till hands – utefter de skaderegleringar de har. De kallar nu hältorna för hästarnas folksjukdom. Det här är olyckligt och väldigt väldigt sorgligt.

Det visar sig att hältorna står för över hälften av de anmälda ärendena – och att även övervägande delen av hästarna som döms ut har en hälta som grundorsak. Agria menar även – liksom jag och många många andra inom hästvärlden – att många hältor är helt onödiga och skulle kunna undvikas. Med mer kunskap, med bättre träningsupplägg och genom att hästen får tid till återhämtning.

Det här är inte raketforskning. Men ändå ökar antalet hältor varje år. Och det kostar. Hästliv – för de avlivas för att de inte kan ”användas” mera. Veterinärkostnader – för att de behöver stor behandling. Höga försäkringspremier – vilket alla får betala för. Sorg hos hästägaren som får kämpa med en halt häst.

Så vad har då Agria för tips för att hästar ska vara mindre halta? Ingen raketforskning här heller. Men de har några tips:

  • Träning ska bygga upp – inte ner. Senor och ligament tar längre tid för att stärkas än musler. Bara för att en häst SER vältränad ut betyder det inte att den tål mycket belastning.  Bygg långsamt, bygg rätt.
  • Variera din ridning! Rid ut, gör olika saker på olika underlag. Inte minst – ge hästen tid för återhämtning! Vila är bästa helaren!
  • Rid i balans!  Vi ryttare påverkar hästen mer än vad vi tror. OM vi kan rida balanserat, är mycket vunnet.

Personligen vill jag tillägga – ha en bra hovslagare! Det är den enom viktigaste insatsen för just benen som någon annan kan göra för dig. Veterinären kan kliva in när skadan redan är skedd. Hovslagaren kan hjälpa dig förebygga och en bra hovslagare ser även små förändringar och reagerar på den.

Nu satsar Agria hårt på att få stopp på den här negativa trenden. Hashtaggen är #stoppahältan.

Hästens stora hjärta

Vi som jobbar med hästar hela dagarna vet precis hur stort hjärta hästar har. Mentalt i alla fall. Det är enormt. ❤ Men hur ser deras fysiska hjärta ut? Hur stort är det egentligen? Ganska så stort…. Det väger i snitt fyra kilo per häst (oftast 1 % av kroppsvikten), och rekordet ligger på mycket mer än så.

Inte undra på det. Det är en hel del blod som ska pumpas runt i deras stora kroppar. För det krävs en ganska stor och kraftfull motor. Hur stort hjärtat blir i praktiken beror på två faktorer – gener och ansträngning. Når hästen är ung växer hjärtat, precis som övriga kroppen. Om kroppen belastas när hästen anpassar sig hjärtat efter den förväntade belastningen och blir större än på en häst som inte behöver/får belasta sin kropp.  Sådant ses inte minst på trav- och galopphästar. De har ofta mycket större hjärtan än hästar som inte ansträngt sig under unga år. De tränas ju hårt som unga, och har ofta gått sitt första lopp redan vid två års ålder. Efter fyra års ålder slutar hjärtat att växa.

Och hjärtats storlek påverkar hästens prestationsförmåga. Ju större hjärta desto bättre kan blodet flöda ut i kroppen och syresätta muskler under ansträngning. Ganska enkelt egentligen – större motor är lika med större effekt.

Det här är intressant ur träningsperspektiv. Vi ridfolk rider ju in hästarna vid tre års ålder ungefär, och då har man väldigt lite tid på sig att träna uppsuttet för att hjärtat ska få sin träning och byggas upp med tanke på framtida kroppsbelastningar. Det betyder i och för sig inte att man behöver rida in sin häst tidigare. Det finns ju andra sätt att bygga upp hjärtat på, och det är nog en bra idé. Löshoppning, galoppträning från backen och inte minst enorma hagar med kompisar att leka och stoja med tränar upp hjärtat.

Själva hästhjärtat fungerar ungefär likadant som vårat. Dock är vilopulsen ofta lägre än vår – eller det beror kanske på vem man jämför med. Pulsen hos en vanlig häst är i alla fall mellan 28 och 44 slag per minut, och endast väldigt vältränade människor kommer ner på sådana pulsslag. Vanliga dödliga, som jag då, brukar ha en vilopuls omkring 70 slag. Med variationer mellan 55 och 80 beroende på vem man är. Ju mer vältränad, desto lägre puls. Det sägs att tennislegenden Björn Borg i sina forna dagar liksom Gunde Svan hade en vilopuls om 30, vilket ju väl kan mäta sig med hästens vilopuls. Så tränade de hårt under unga år också, vilket troligen skapade ett stort och effektivt hjärta.

När hästen börjar röra på sig så ökar pulsen. Mest är den såklart när hästen går på fält med fyrsprång – den typ av galopp där hästen sträcker ut sig allra mest. då kan pulsen komma upp i 240 utan problem. Det är ganska mycket det.

Värt att notera är också att hästar tar ett andetag i varje galoppsprång, vilket gör att de får massor med syre till blodet för varje språng det tar. Det blir många andetag per minut jämfört med de få de tar i vila – ca ett tiotal (8-16). Genom rörelsen som kroppen genomgår i galopparbetet underlättas andningen och hästens kropp blir en mycket effektiv maskin i rörelsen framåt. I trav är det inte lika lätt för hästen att få takten i andetagen och där tar det mellan två och tre steg innan hästen genomfört en andning och då får kroppen andas utan att få hjälp av själva galopptakten, där bröstkorgen genom rörelsemönstret pressas ihop när frambenen är i backen och blir större när språnget är. . Galopp är bra grejer det, om man vill ha en hälsosam häst (jag brukar ju tjata om det… 😉 )

 

 

 

 

 

 

 

Hästens blodomlopp

Vikten av att berömma sin häst

På tal om det där med att klappa sin häst, så kommer jag osökt att tänka på det där med att berömma sin häst. Det kan ju göras med såväl klapp som ord som med godis eller något annat hästen tycker om. Positiv förstärkning kallas det. Att man lägger till något för att förstärka ett visst beteende.

Det här är en av de fundamentala bitarna i inlärningsteori. Ändå ser jag alltför sällan någon berömma sin häst. Det är tyst som muren, och mer fundersamma miner på hur man ska få hästen att göra något och förbättra något, än beröm över att något var bra, eller åtminstone okej.

Om man inte förstärker det beteende man vill ha vet inte den som ska lära sig om det beteende den gjorde var bra eller mindre bra. När jag var liten fick man stora röda glada R för varje rätt i matteboken eller glosboken. En bock om det var fel. Båda dessa små markeringar var positiv förstärkning (att man lägger till något – positiv förstärkning betyder just det, inget annat!). Jag fick kvittot på det jag gjorde. Hur skulle jag eller alla andra elever i skolan genom tidernas gång annars ha vetat? Genom att chansa? Vi hade nog gett upp efter ett tag.

Inlärningsteori handlar om hur hjärnan lär sig, oavsett vad man är för art, ras eller individ. Man kan alltså tänka precis likadant med hästar som inte får något kvitto på om de gör det minsta rätt eller om det är helt rätt eller om det är helt åt skogen. Hur ska de veta? Genom telepati? Ändå verkar folk tro att hästar vet, bara sådär i många fall. Det verkar i alla fall så, då jag ser så få berömma sin häst mer än absolut nödvändigt.

Det gäller förstås ända tills dess att jag åker och tittar på de riktigt duktiga lirarna – såsom Heuschmann och Wahler tex (de jag senast kollade in). Kära nån vad de berömde hästarna. Heuschmanns tyska variant av ”good” hörde jag ringandes i öronen i flera veckor efter att ha kollat in när han red. Att berömma försöken, och när försöken blir bättre är inlärningsteoretiskt helt korrekt. Jag gör likadant och låter nog osedvanligt löjlig i sadeln såsom jag berömmer såväl med gester som med ord. Ord som får mig att må bra också – för vem kan vara besvärad eller spänd när man säger ”oj vilken duktig kille!”. ”Vad du kan”.

Och kan de då orden? Jodå – visst förknippar de orden med vad jag tycker. De känner min känsla, de har kopplat mina ord till trevliga saker genom inlärning och så förstärker jag de nya sakerna de lär sig genom det redan inlärda orden. Tjohopp jag är på en inlärningsresa och den är roligt som bara den 😀 För det fungerar. Alltid.

Lägger vi som ryttare dessutom till lite smart negativ förstärkning (dvs att ta bort något när vi får ett önskat beteende), så lär sig hästen än fortare och får ännu tydligare signaler. Mjukna i handen och ta bort trycket från tygeltaget, ta bort trycket från skänkeln när hästen svarar etc, så börjar det likna något? Tyvärr är folk dåliga på det med. Det i sin tur gör att hästarna lär sig något annat – att våra signaler INTE betyder det som vi i vårt stilla sinne hoppas. Ett svar kräver ännu ett svar, med andra ord. För annars slutar hästarna att lyssna. Och det är det minsta vi vill.

 

 

 

 

 

Med väl tränade hästar undviks total katastrof

Alla har vi väl sett Clydesdalehästarna – de där fantastiska djuren som är i Budweiserreklamen som sprids som löpeldar i Facebook. Om inte så har du en här:

Dessa hästar finns såklart i verkligheten också och reser land och rike runt och visar upp sig. En mäktig syn. Ibland går det dock inte alls som det ska. Även den mest vältränade häst kan snubbla, och i klippet nedan går det rent utsagt åt helvete för en av mittenhästarna. Med tanke på att de är tätt placerade och många och fast i seldonen, blir det snabbt bara en hel hög med Clydesdales framför vagnen. Usch vilken syn! Otränade hästar hade ofelbart fått panik och dödat varandra i kampen om att komma loss. Men se – det är inte alls vad som händer. Hästarna lugnar snabbt ner sig och litar fullkomligt på att personalen snabbt och flinkt får bort dem ifrån trasslet. Det här är ingen tur – det här är ren och skär korrekt träning av hästar som förväntas klara av att dra en sådan här vagn och vara med i ett spann av den här kalibern. De tunga och alerta hästarna är uppenbarligen väl förberedda för att något sådant här kan hända – och de som tränat hästarna har vetat exakt hur de ska träna inför olyckor av det här slaget. Så allt går som tur var väl. Mest skärrade blir nog de på läktaren, och vi som ser videon. Det går att förbereda sig för mycket, och undvika katastrof även vid olyckor (inte alla, men en hel del).

 

Vet Heuschmann på Jädra Gård

I Söndags tog jag bilen mot Enköping för att vara ”fotfolk” på en clinic för Veterinär och beridare Gerd Heuschmann. Det var med lite nervös förtjusning jag åkte iväg. Det är ju inte alltid som de man hört mycket om lever upp till de förhoppningar jag har över vad en tränare ska leverera, och i mina ögon och det jag sett på nätet och läst om i artiklar verkar G Heuschmann vara en stark man med lika starka åsikter. Hur skulle han vara och hur skulle han träna ekipagen?

Jag hade inte behövt vara ett dugg orolig. Den här karln var både kunnig, intelligent och underhållande rolig. Han pratade i ett – förklarade precis allt det han påstod och fick hela ridningen att gå ihop såväl systemmässigt som balansmässigt. Och sen är han också en man som älskar hästar och människor. Det märktes i alla möten han hade under dagen – såväl med hästar som med folk. Han förde samtal, förklarade, visade till häst, klappade på djuren och var ytterst professionell i allt han gjorde, med glimten i ögat. Jag är förtjust.

För er som inte riktigt har koll på vem Heuschmann är så blev han känd över en stor del av hästvärlden för sin bok ”If Horses Could Speak”.

 

 

Boken kan ses som ett välutbildat och engagerat inlägg i den alltsedan årtionden hett debatterade ”rollkuren” och andra som Gerd säger avarter till hästtträning. Han har även flera sevärda videos på Epona.TV väl värda att kika närmare på.

 

I mina ögon är dock inte Heuschmann ett dugg ”kontroversiell”. Något som han annars anses vara. Den ridning han förespråkar är inget konstigt i min värld. Snarare tvärtom. Jag fick en stor bekräftelse på att de tankar jag har om ridning, den tolkning jag har om hur man bäst bygger upp en häst och tränar är ett sätt som är nyttigt och hälsosamt för hästen.

Det handlade om att rida fram till mjuka händer, ha en bra balans och sitta still i sadeln. En återkommande uppmaning var att sätta händerna på en piedestal framför sig och sitta och vänta ut hästen. Även om hästarna ska bjuda ordentligt (vilket Gerd var noga med att se till att hästarna gjorde) handlade det inte om att stressa fram något. Flera ryttare fick höra att det fanns gott om tid, och att de inte skulle pusha hästen framåt med sitsen, utan sitta och gunga med. Målet var att hitta gunget framåt så att hästen fick swing i rygg och i kropp så att bakbenen kunde komma under hästen utan att halsen kortades – en kort hals är en styggelse. Halsen ska vara lång, nacken avslappnad och hästen och ryttaren ska i alla lägen tänka framåt.

En annan viktig detalj var att inte överböja hästen, något som en del tränare satt i system. Det var inte OK att böja hästens hals mer än bålen var böjd. Och böjning handlar om att hästen slappnar av i innersidan. Den starka sidan på hästen kan inte bändas loss, utan man får rida upp dem på den svaga sidan istället. Till det används ben. En intressant notering jag själv gjort och som Heuschmann bekräftade var att man behövde använda mer samsidiga hjälper när hästen inte är i balans, medan den formande innerskänkeln mer kom till sin rätt mot en yttertygel när hästen är i balans. Och balans var något man gav – inte tog. Handen skulle vara givande och dirigerande, aldrig tagande och krävande. Vändningarna sker med sätet och yttersidan och man passar sig för att hänga i innerhanden. Det var många som fick hjälp att få bort den så vanliga lilla missen, under denna dag. En annan viktig sak var att stanna på eftergift, inte i ett tagande och stretande.

De som är elever till mig har nog hört det här förut. För mig är det inga nyheter – det som var fräscht var att höra honom säga det här, och att visa det i praktiken på ett i typ tusenfalt bättre sätt än jag kommer kunna. Han lotsade otroligt bra från ryggen och hade en timing och ärtighet i hjälperna som bara är att beundra.

Gerd red själv en hel del hästar under dagen. Och jag bara önskar jag var lika skicklig som Gerd. Hästarna älskade det han gjorde – sällan har jag sett så nöjda hästar efter träning. Ryttarna såg inte så ledsna ut heller. Allra mest fascinerande var det att se en hopphäst komma in. Den var lång och framtung i sin rörelse under framridningen innan lektionen och sades inte hoppa så bra. Jag tror, och antagligen fler med mig, att den hästen skulle göra sig som exceptionell dressyrhäst. Gerd hoppade upp och lade in hans system i hästen genom lätta rappa hjälper, fokus på balans, rytm och att hästen skulle lyssna och få förtroende för handen. Han varvade halter, korta ryggningar, med att galoppera på och fick hästen så genomsläpplig att hästen med lätthet gick ner i halt efter en ökad galopp på långsidan, med helt lätt tygel och helt i balans. Med ren och skär korrekt och mycket effektivt inlärningssystem på teoretisk grund ändrade han hästens reaktionsmönster snabbt och säkert, utan att uppröra hästen. Den förstod direkt och det utan att Gerd en enda gång tagit till en metod som ens känsliga jag känt var i marginalen för det riktigt etiska eller det som känts bra. Tvärtom.

NÄr den goda ryttarinnan (en bra ryttare) hoppade upp på samma häst sedan kunde de verkligen glänsa tillsammans. Vilken ridning, vilka övergångar och vilken galopp! 10 räcker inte i betyg. Bara de hittade knapparna, balansen och harmonin tillsammans dansade de fram. Det var snyggt att se och visade verkligen vad Heuschmanns träning kan ge för den som vill.

Eleverna fick liksom han själv gjorde när han red, göra väldigt varierande uppgifter om vartannat. Ibland var det stilla skritt och övergångar till mjuk och lugn trav. Detta varvades med ökningar på långa, långa linjer där hästen verkligen fick sträcka framåt nedåt. Detsamma gällde för galoppövningarna. Aldrig samlat i långa stunder, alltid sträcka ut efter samling. Flera ryttare fick länga ut tygeln helt i galoppen och bara släppa på. Lång och självbärigt framåt var mer än ok, samla upp handlade om att få höjd och inte om att bromsa in. Och då pratar vi helt lång tygel – att bara hålla i själva spännet på mitten av tygeln. Det är något att tänka på, för alla som får höra att de måste korta tygeln. Tänk då på att ultraproffs som heuschmann letar kontakt med hjälperna, och att tygeln kan vara helt lång utan att hästen tappar balansen. Det ska du inte göra själv heller, för balansen sitter i kroppen. Inte i handen.

Jag vet en som kommer att vara med på ett eller annat sätt nästa gång Gerd kommer till Jädra Gård. Det här är det jag vill göra och det jag söker när jag rider häst – hitta harmonin, balansen, framåtbudeningen och samlingen på ett ärligt och härligt sätt tillsammans med min häst. Det här vill jag se mer av! Kanske lär jag mig än lite mer då? Inspirerad som jag var kunde jag ju inte låta bli att rida ett par hästar när jag kommit hem från clinicen. Och nog var jag lite coolare och än mer still i sadeln. Och visst var jag lite rappare med dutten från skänkeln och galoppen var nog än lite bättre?

 

 

Inlärningsteori och teamwork

Något av de roligaste men också ibland tråkigaste jag vet är när jag har barn och/eller ungdomar som vill komma och prova på det där med ridning hos mig och föräldrarna (gärna inte så kunniga inom ridning) är med. Det är underbart att se hur glada barnen är i hästar och fascinationen över hur dessa stora hästar tryggt kan bära dem över stock och sten. Då är det en fröjd att jobba med hästar. Ända tills vissa av de där föräldrarna dyker upp. De som ”kan” och som gärna kliver in och berättar för deras barn hur det ”egentligen” är.

  • Det är DU som bestämmer!

…Säger de till sina barn.

Och då blir jag sådär vansinnigt trött och ledsen, frustrerad och ja till och med stött.

För även om det nu var så att djur skulle ledas av en dominant individ som visade var skåpet skulle stå – ska det verkligen vara ett barn som sitter på en häst för andra gången i sitt än så länge korta liv? Har inte hästen i det fallet, hur man än vrider och vänder på det, större kunskap om hur det här med att bära en ryttare går till än barnet hur den ska lotsa hästen? Hästen kanske har jobbat med detta i snitt fem dagar i veckan i ett tiotal år, mot två gångers ridning som barnen kommer med i bagaget. Är det inte som att be ett barn styra över ett fartyg och förvänta sig att maskinisterna ska göra som de säger?

Och nu var det ju så att man inte ”bestämmer” över en häst. En chef är det sista en häst behöver. Den behöver en guide, en som kan lära den hur det fungerar och ge positiv feedback på det som blir bra, så att det förstärks.

Men gamla ränder går trögt ur skallarna på folk. Det gäller faktiskt inom ridsporten också. Det tvingas hit och domineras dit. Inte av alla, men alltför många (så länge det är en enda är det för många….).

Trots att forskning säger annorlunda. Och trots att jag, liksom många andra som är intresserade av det där med forskning, haft detta väldigt klart för oss i många många år. Men ni ska veta att jag blir ifrågasatt för detta – om och om igen, trots forskningen.

Men nu har i alla fall en samlad rapport som visar på just detta kommit ut på SLU:s hemsida. Tack och bock för det!

HÄR ÄR DEN!

 

Läs, och fundera över den. Kanske blir din relation med en häst helt annorlunda sen. Teamwork och att lära sig inlärningsteori och modeller för pedagogisk utbildning av häst kommer kanske bli din grej också framöver.