Nu är det snart slut på kyliga vindar, regn i motvind, snöig ridbana och knottiga kvällar. Snart så – har vi vårt ridhus på plats! Det är 50 gånger 20 meter och ljuset är tänkt att flöda in ovan den linje ni ser byggts upp här på den här bilden. Rena drömmen! Återkommer när allt är klart! 😀
Det är nya tider nu. Ingenting blir som förr. Det kan vi, om vi vill, också göra något gott av. Jag tar därför chansen i denna märkliga tid att avsluta en lång epok i mitt liv för någonting som ger än större mervärde – chansen för oss alla att få en riktig hästoas här på Lövslätten, powered som vanligt av mitt företag Lösa Tyglar. Välkommen till en plats där hästlivet ger lite mycket mer….
I 25 år har jag, och mina hästar, lärt ut det folk vill lära sig. Vi har kämpat med ryttare som vill lära sig göra snygga galoppfattningar, rida hästen i en god form, få till bra ökningar och schyssta halter. Jag och hästarna har också förmedlat kunskaper i markhantering och överallt där jag kommit på föredragit och lärt ut 
om inlärningsteori, hästens väsen och god ridkunskap. Det har varit en rolig och givande tid. Åren har flugit fram och plötsligt har det gått en herrans massa år.
Nu har något hänt. 2020 är en tid som ingen annan. Mycket har ställts upp och ner. Ingenting är som ”vanligt”. En stor kollektiv sorg, men också en stor sorg för mig personligen, har dragit över som ett tungt, tungt regnmoln över gården. I denna tid står hästarna kvar – behöver sitt, men kan också ge sitt. Och de levererar, och 
får mig att ta beslutet om att nu är det dags att inte återgå till ”vanligt” igen. Istället är det här chansen till sann förändring. Till det bättre.
och jag har så mycket mer att förmedla. Om hur hästar kan ge ro och tröst i svåra tider och ge oförställd glädje och många skratt, om hur de är länken mellan människa och natur, om hur de – så olika oss – kan lära oss det vi faktiskt behöver lära oss, inte bara det vi tror att vi vill lära oss, och hur det är fantastiskt att få ge, att få alla att må bra. Det är dags för det perspektivet nu. Det förtjänar hästarna. Det förtjänar alla som vistas här och kommer till gården på besök.
De dagar då det inte varit kurser eller lektioner har jag de senaste 20-någonting åren jag haft egna hästa
r i verksamhet gjort det som man gör som sann hästälskare – jag har vårdat hästarna dag som natt, skött hästarna och stall utifrån deras behov, tränat hästarna för att bli starka och friska och glada för ryttare som ska komma och lära sig, anpassat sadlar och utrustning, lagat hagar, bärgat hö, kånkat vatten, sett till att hästarna har bra skor på fötterna, bollat med veterinärer, sladdat ridbanor, klippt gräs, sandat isiga gator, låtit hästarna bli longerade, löshoppade, lösgjorda, på bra humör för att klara av krav från elever.
Jag har stått i hagen i isande spöregn och i skinande sol – mockat med en mule i min nacke. En mule som säger – vänskap, kel, samvaro. Frid. Hästarna i fokus. Det där som egentligen är det som handlar om att ta hand om och vara vän med en häst och vilja deras bästa. Få har sett den sidan som inte har egen häst att vårda och älska. Men det är precis den här sidan som fått mig att orka fortsätta. Samvaron, kärleken, glädjen. Den andra dimensionen.
Nu bjuder jag in er alla till att se den sidan istället, den som ger så mycket mer, den som kan lära oss om oss själva och om tillvarons mening, utan att fördunklas av prestige, krav och måsten. Jag bjuder in er till vår vardag – en vardag som handlar om hästarna väl och ve, om lek och utveckling, om samvaro vad hästarna behöver, hur deras tid är upplagd och utifrån deras perspektiv. På kuppen får ni också chansen att få ta del av vad hästar kan ge oss människor, när vi vågar gå ur oss själva och se det som faktiskt är. Jag bjuder också in er till en resa i gårdens utveckling då jag planerar att göra den här gården till en än härligare oas i tillvaron – en oas för hästar, där människor får chansen att andas och må gott.
Hos oss får du chansen att umgås med hästar på hästars vis, hjälpa dem att bygga upp muskler under sadeln och fria på banan utifrån deras egna förutsättningar oc
h behov, möjligheten att förstå vad som egentligen krävs för att förstå en häst och ha den i sin vård, och en samvaro med ett av världens mest fascinerande och fredsälskande djur. Vi gör det tillsammans – för hästarnas skull, vilket också blir för vår skull.
Vi byter således perspektiv – till hästens. Det är våra hästars väl och ve som är i fokus. Tillbaka får vi något mycket mer. Och när dagsverket är klart blir det kanske en god middag som vi hjälps åt att grilla, eller åker till något lokalt ställe i trakten, tar ett bad i poolen, eller varför inte gör en liten tur till insjöns klara vatten, eller en picnic vid den strida forsen där jag lekte som barn. Nu gör vi Lövslätten till en äkta oas för fyrbeningar och tvåbeningar!
Du kan komma över en dag, stanna en helg eller en hel vecka. Valet är ditt. Verksamheten pågår varje dag, och ingen är den andre lik. För dig som vill bo över kan du boka ett helt hus via Airbnb (2 dubbelrum, ett mindre enkelrum). Vill du ha ett rum kontaktar du enkelt mig för rumsbokning på helena@losatyglar.se, 0761 19 42 88 – adressen som också är kontakten för det ”hästiga” i tillvaron på Lövslätten.
Vi tar enbart emot ett mycket be
gränsat antal personer i taget denna Corona-vår och dito sommar av smittskyddsskäl och förutsätter att ingen kommer hit som har det minsta symtom. Vi behöver hålla oss friska här, inte minst för hästarnas skull. Framöver kommer vi kunna vara några fler i taget, men alltid, alltid en plats där kvalitet går före kvantitet.
Och visst kommer det finnas chanser att förbättra sina kunskaper i sadeln! Kurser kommer fortsätta levereras på Lövslättens banor, men då med andra instruktörer. Just nu har vi Elettra Sonedotter – Cr-tränare inbokad, på kurser jag själv tänker delta. Missa inte det! I höst och vinter planerar vi mängder med fler kurser med tränare vi tror på, som har hästarnas väl och ve och god ridning i fokus! Har du inte egen häst kan någon från vårt fyrbenta gäng bidra med den halvan av ekipaget. Du är också alltid välkommen hit med egen häst – för att ta del av en värld där hästlivet ger så mycket mer.
Välkomna!
—————- Helena och hästarna ———————
Det som döljer sig under ytan kan faktiskt anas – om man kikar lite noggrannare. Hästar berättar vad de känner, och det går att se om en häst går i bra form (på riktigt!) eller är ihoptryckt.
Det går också väldigt lätt att se på statistik hur träning varit för hästarna. I Tyskland är medellivslängden för ett halvblod 8 år, en ålder jag själv ser som precis över gränsen till unghäst! I Sverige är vanligaste anledningen till att en häst döms ut hälta av något slag. Få hästar blir halta i hagen på egen hand.
Här är ett filmklipp som visar vad som är knas på många håll, men också om att det går att göra annat:
Ridning är roligt – så länge det inte går ut över någon annan. Eller hur!
Det handlar inte bara om ridningen, utan det handlar om så mycket annat också – hur hästen får leva sina liv – ute i hage med kompisar med gott om grovfoder och god vård som det är tänkt, en bra hovslagare, passande utrustning med mera med mera. Mycket kan gå tokigt på vägen och det behövs en stor kunskap hos de som håller häst och rider för att allt ska bli bra för hästen.
#bästahästägaren #horserevolution
Signerat exemplar av Bästa Hästägaren!
Bästa läsningen! Det här är faktaboken för alla som vill bli en bättre hästhanterare och hästhållare, för alla som tycker att hästar har rätten att må bra och trivas i sin tillvaro och för alla som vill förstå hästar bättre! Leveranstid 3-4 dgr. Frakt ingår.
197,00 Skr
Så slog det då om till att bli höst. I alla fall i schemat. Den sommar som till en början kändes så lång, och som sedan (som vanligt) bara flög förbi är över och terminerna tar fart lite här och där. Borta är de långa intensiva men ändlösa dagarna där vi under lägren pratade hästar på längden och tvären utan uppehåll, där lunch och middag gärna blev sena och där ridningen kunde vara ända in mot nattatimmarna. Ljuset försvinner så sakteliga och jag saknar redan skratten runt bordet vid poolen, de kluriga frågorna om hästar och hur de funkar, om hur ridningen egentligen ska vara och om livet i allmänhet.
Ett stort tack alla ni som var här på lägren, som gav allt för att lära och förstå mer, och som lärde mig så mycket. Det är en spännande resa att utvecklas tillsammans. För det är det som händer. Det väcks så mycket tankar, särskilt precis så här efter, när sommaren är över och mörkret sakta smyger sig in. Och så har jag fått med mig en hel drös med nya vänner in i höstmörkret. Det känns riktigt, riktigt, bra.
Ett par saker har berört och fyllt mina tankar lite mer än andra. Ett av dem är tankarna om tid – att få vistas tillsammans i en lärande miljö utan att minuter räknas och tiden tar slut. Det är en gåva som jag önskar fler kunde uppleva. Jag fick frågan i våras om hur länge man fick rida på mina läger, för det var viktigt. Jag förstår att det är viktigt för många, men jag hade inget svar. För jag lägger bort det där med tid under lägren och vi rider och tränar, funderar och diskuterar, lär oss teori och rider igen så mycket vi orkar och känner är givande under en dag på våra läger. Det handlar om att vi söker kvalitet och en känsla, inte om att rida ett visst antal minuter och klara ett visst antal repetitioner av något. Det är så det fungerar här, och jag älskar det. Det skapar en bubbla och en atmosfär där det finns viktigare ting att fokusera på, som handlar om att förstå och känna – och sådant kan ta tid. Eller så går det lekande lätt och i ett nafs. Det vet man aldrig förrän efteråt.
Utan tid kommer vi närmare hästarna, för det verkar inte bara vara tiden som blir ointressant, utan även andra skillnader och ramar. Kanske kommer vi närmare hästarna när vi trillar in i ”nuet” och inte spaltar upp tid och rum? Kanske hinner vi med mer, när vi inte jäktas av klockan? Något är det, för det är behagligt att vara där – jag menar här. Här och nu.
Det andra handlar om det som göms under ytan – det vi ser vid en första betraktelse. Som när vi ser ett resultat av en träning, utan aty egentligen veta vad som ligger bakom. Om resultatet är trevligt för ögat säger vi gärna att den som tränat gjort det på ett bra sätt. Men vad vet vi egentligen om det? Kanske har hästen fått betala ett högt pris för stående ovationer, eller så har den det inte? Kanske har allt byggt på det faktum att hästar är snällare och fogligare än vad vi förtjänar, eller så har det byggt på en enorm respekt för det fantastiska djur vi kallar häst? För att veta mer måste vi orka se bakom kulisserna.
Men det är inte så lätt, och ställer till det så dant även i livet utanför hästarna. Hur vet vi hur förhållandena är där materialet bryts som används till våra mobiltelefoner och batterier, hur naturen ser ut omkring den plats våra jeans skapas, hur elefanten ser ut under den så fagra klädedräkten och vad den fått utstå för att människan ska kunna sitta på den och se tjusig ut? Hur vet vi vad som ligger bakom ett framgångsrikt företag eller framgångsrik person, om vi inte vet hur företaget uppnådde denna framgång. Och hur kan vi veta när vi tittar på tv-skärmen och ser alla dessa framgångsrika ekipage vars ryttare ser så nöjda ut, hur de kom dit. Det var inte många dagar sedan en veterinär rapporterade om hur många förbud FEI fick ta till för att stoppa djurplågeriet i jakten på ära, berömmelse och prispengar. Samtidigt som jag om och om läser inlägg i trådar på sociala medier där personer påstår att man inte ska kritisera eliten för att det de gör måste de göra bra, för annars skulle hästarna inte leverera. För att vi inte kan tvinga någon till något. Det är uppenbart att det går, annars skulle grymhet mot djur och människor inte existera och djurskyddslagar för hur vi får agera gentemot djur inte behövas.
Just därför har vi talat om det där med att höja någon till skyarna, att bara ta att allt vi till en början för givet, och att inte orka se det som faktiskt finns där under den glättiga ytan. Vad som egentligen spelar någon roll när allt kommer omkring och vad vi blundar för för att slippa se. Hur det där med ATT göra en sak, inte kanske är fullt lika viktig som HUR.
Just därför har vi pratat om de val vi som kan välja gör påverkar så stort på andra. Vi har makten att tvinga eller frigöra, forcera och hämma eller möjliggöra. Det är en enorm makt vi som kan välja vad vi vill (mer eller mindre) har, och också ett enormt ansvar. Vilken last lägger vi på andra för att visa resultat?
Så skönt då att vi här kan skapa en plats där vi inte ska leverera, utan ta med oss lärdomar och insikter, att vi här kan se möjligheter istället för hinder, att vi här verkligen samlas för att vi vill se och förstå och skapa glädje och något som man kanske kan kalla för gott. Sådant blir jag stolt över, för det är framgång för mig.
För jag tror ändå, på alla sätt och vis, att det går att få framgång på ett bra sätt, att glädjen i något inte behöver förtas av att resan till utveckling ibland är svår (det finns inget svårare än att rida och hantera häst!), och att vi faktiskt inte behöver göra något på hästens, eller någon annans heller för den delen, beskostnad.
Alla dessa tankar tar jag nu med mig in i hösten, till möten och till lektioner, till tävlingsplatser och till kommande skrivande. Det har startat rätt bra den här veckan, med många skratt och mycket skoj. Det lovar gott inför en spännande höst.
Så kommer regnet och jag jobbar vidare, med hästar och elever och med att sprida boken förstås… nu laddar vi för en spännande och innehållsrik höst och vinter!
Signerat exemplar av Bästa Hästägaren!
Bästa läsningen! Det här är faktaboken för alla som vill bli en bättre hästhanterare och hästhållare, för alla som tycker att hästar har rätten att må bra och trivas i sin tillvaro och för alla som vill förstå hästar bättre! Leveranstid 3-4 dgr. Frakt ingår.
197,00 Skr
Nio år har gått sedan jag skrev det inlägg som än idag är det absolut mest lästa på den här bloggen: Ta hand om en äldre häst. Vilken härlig rad kommentarer det finns på det inlägget, och titt som tätt kommer nya. Nio långa år. Sedan den tiden har flera kära gamla trotjänare gått vidare över regnbågsbron. Som jag saknar dem!
Men allt har sin tid, och minnena finns kvar. Och de som då var unga, är inte så unga längre. Jag inser att det börjar bli dags att se de som jag fortfarande i minnet anser som så unga, som de äldre hästarna på gården. W med sina tjugo år blankt, Knasen med sina 21 och så de där som inte kommer alls så långt efter. Sedan är det tack och lov ett snäpp nedåt i åldern, där de ligger på ett pärlband på 17 och nedåt. Men de kommer ju bli äldre de med, och på gården ska de stanna – vårdas och älskas. Så är det med familjemedlemmar – de har ju alltid en plats i sitt egna hem. ❤ Men den dagen den sorgen.
Nu vakar jag lite extra över dessa två. Små tecken på ålder finns, om än inte så stora. Tack och lov har de i det stora hela fått ha hälsan. W har faktiskt till och med blivit bättre på senare år, då hon drabbades av förgiftning och påföljande fotosensibilitet, en sensibilitet som höll i sig i många år. Knasen har mest fått veterinärvård när han ätit något dumt – som tre ton ekollon eller en säck havre. Så är han fjording också.
Så hur var det nu? Det gäller att hålla god vigör på de gamle. Att se till att deras tänder är så friska det bara går, att de hålls igång och får behålla muskelmassan så de inte säckar ihop. Att ge dem extra mat behövs inte än i alla fall, och rörelse får de naturligt, och så träning på det. De har gått i lösdrift i många år, och båda älskar det högt. Stallet är mest som sov- och gosplats när vädret är strunt.
Och rider det gör vi ju såklart på dessa vänner. Fattas bara annat – annars blir de runda som tunnor och musklerna försvinner. Det är bra att tänka på dock att de behöver lite mer uppvärmning än de yngre förmågorna – man brukar säga att hästen behöver lika många uppvärmningsminuter som den är gammal i år. Så tjugo minuter sisådär blir det i skritt innan vi sätter fart. Men då är allt som vanligt – om än kanske något ovigare och lite stelare än förr. Men det är det – än så länge.
Vilka av er därute har åldringar som ni vårdar? Och vilka knep och knåp använder ni för att hålla dem i gott skick? Smarta och roliga tips är till för att dela med sig – inte minst för hästarnas skull 😀
Signerat exemplar av Bästa Hästägaren!
Bästa läsningen! Det här är faktaboken för alla som vill bli en bättre hästhanterare och hästhållare, för alla som tycker att hästar har rätten att må bra och trivas i sin tillvaro och för alla som vill förstå hästar bättre! Leveranstid 3-4 dgr. Frakt ingår.
197,00 Skr
I helgen är det ASHR Riks i Hallsta. Det innebär rikstutställningar och tävlingar av alla de slag i fyra dagar med Morganhästar, lippizanerhästar och angloaraber. Igår var jag själv på plats, under den varma första dagen av denna helg.
Hallsta Ridklubb har genomgått en stor förändring de senare åren med nytt ridhus och stall (se bild på takhöjden i stallet nedan!). Det är numera en påkostad anläggning med två ridhus och en stor stor stor uteridbana – perfekt för stora evenemang som ASHR:s riks!
Det är inte första gången jag är och kikar på ett morganriks dock. För ett par år sedan var jag också på besök, och min egna firma Lösa Tyglar sponssrade en gång tidigare när evenemanget gick i Skåne (då jag inte kunde vara med själv tyvärr). Det är inte så konstigt. Jag har ju många kontakter inom just morganvärlden, och jag har själv haft två fantastiska morganhästar i Nova och Sabrina här under tre säsonger till låns. Saknar dem! Förutom att morganhästar är otroligt härliga och mångsidiga hästar är morgannfolket ett riktigt trevligt gäng som dessutom verkligen gillar att göra allt möjligt med hästarna. De kan gå en trailklass på förmiddagen bara för att svida om och visa upp fin dressyr på eftermiddagen.
Däremot är det första gången jag är med när även lipizzanerhästar och angloaraber är med i en gemensam förening med morganhästarna. Men jag såg faktiskt inte en enda lippizzaner eller angloarab denna första dag? Och då var jag ändå med nästan hela dagen.
Jag satt och kikade på dressyren på förmiddagen. De klasser som gick var mellan LC och LA på kort bana. Det roliga med rikset är att alla tävlar mot alla. Man räknar upp poänget i relation till hur svårt programmet är. Några var där för första gången, andra var gamla rävar. Vissa ekipage var otroligt trevliga att se på (och ja – de fick rosetter! :-)) .
På eftermiddagen gick trail och trail in hand. Vissa hästar hade fått nya ryttare, andra ekipage var desamma som på förmiddagen och ytterligare några var helt nya. Trail är riden hinderbana (klurig!), och trail i hand är markledd hinderbana – perfekt för unga hästar och hästar som på ett roligt och säkert sätt behöver tränas i att vara borta och fokusera även på en tävlingsplats. bara det där med att lastas är ju ett trassel många hästägare känner till, och hästar kan bli som förbytta när de byter miljö. Så träna bör man och det kan man göra redan när hästen är oinriden och mycket ung- i en trail in hand till exempel.
Det är nämligen en stor grej att åka ut och tävla för en häst. Det är otroligt mycket som ska klaffa. Hästarna är på rikset ofta borta flera dagar, och står i okänd miljö med nya hästar runt omkring sig. De ska också hantera en ofta stressig matte eller husse och så ska de klara av att bli ridna i en helt främmande miljö. Allt detta behöver man träna på ordentligt och inte bara förutsätta att det funkar. Och då är en klass som trail in hand ovärderilig. Det som fungerar från marken kommer också att kunna fungera uppsuttet. Med roliga och kluriga hinder i vägen får hästen något konkret (liksom den som leder!) att tänka på och får fokus på uppgiften.
Det var den här klassen jag valde att sponsra i år, i egenskap av författare till boken Bästa hästägaren. Det är en bok jag skrivit för att berätta hur mycket som krävs av oss som hästägare, särskilt om vi vill hästen väl och komma ut och ha skoj ihop – på ridbanor, ute i terräng och annat. Den handlar om inlärningsteori, markhantering (även praktiska tips), foder och hästhållning, om hur vi hittar en häst som passar oss och mycket mer. Jag återkommer ständigt till att vi inte kan förutsätta attt hästen ska klara av allt det vi vill att den ska göra – enbart för att vi förväntar oss det. Utan att det krävs träning och gott samarbete.
Det var väldigt roligt att se klassen. Till att börja med insåg man snabbt hur svår banan var. Det fanns många som fick rejäla problem på de olika hindren. Då förstod man också hur duktiga de som vann var – för då såg det plötsligt lätt ut. Och man kunde verkligen se vilket samarbete som fanns mellan häst och ledare. Så det värmde rejält att få äran att dela ut blågula rosetter och boken till vinnarna – ett pris för vinnaren bland unghästarna och ett pris för de vuxna hädtarna. De kanske inte var de som behövde boken allra mest faktiskt, men kanske hittar de något nytt och fick någon ny infallsvinkel i sina framtida framgångar med sina hästar tack avre den. Ingen är ju fullärd. Och ju mer vi lär oss, desto mer förstår vi att vi har att lära och att bli påmind ibland är heller aldrig fel.
Det vart på det hela taget en mycket härlig dag, med underbara människor, fantastiska hästar och god ridning och hästhantering överlag. Domaren till dressyrklasserna råkade jag också känna till – Malin Gullberg som också är engagerad i Bysala Ridklubb och dessutom WE-ryttare (med ett färskt DM-silver i bagaget!). Och som vanligt gjorde hon ett strålande jobb i domarbåset denna ytterst varma dag. Puh – det blev en glass på vägen hem och ett poolbad på gården när jag kom hem. Tackar gudarna för insikten att jag faktiskt behövde en pool för några år sedan när jag stod och lassade hö i över 30 graders värme och höll på att svimma. Insåg att det var för mäktigt för mig att sätta mig i en varm bil för att åka till badet. Så det blev en liten pool här hemma istället, till glädje för såväl mig som gästerna.
Om du trodde att torkans år 2018 och de svårigheter som kom med den var över för att vi i år får ett bra höår 2019 så har du fel. Det är först nu man börjar se de verkliga effekterna. Till exemel att alltfler ridskolor har problem med ekonomin, och till och med går omkull.
Häromdagen gick till exempel Johannishus Ryttarförening i konkurs. Beskedet kommer bara veckor efter att Sandåkra Ridskola gått ut med att de stänger verksamheten till hösten. Det är ett fall av flera likartade runt om i Sverige. Christinehamn har till exempel också haft stora problem och i december gick Horreds Ridcenter i konkurs. Fenomenet är dock inte nytt. Det finns en uppsjö med ridskolor som haft ekonomiska problem de senaste åren, som fått rekonstrueras och som kämpar med näbbar och klor för sin överlevnad. Orsakerna har varit många. Vissa har drabbats hårt av kvarka och andra smittsamma sjukdomar vilket gjort att de fått stänga ner verksamheten länge, andra har dragit på sig kostnader vid renoveringar de inte klarat av, med ytterligare andra inte har kunnat ta ut intäkter som stämmer överens med faktiska kostnader.
Frågan blir såklart hur det kommer se ut framöver. Kommunens stöd är viktigt för att ridskolorna ska kunna bestå, men nu väntar sämre tider ekonomiskt för alla kommuner i landet. Många kommuner dras med höga underhållsunderskott som måste täckas, och högkonjunkturen är enligt många på väg till en lågkonjnktur nationellt som internationellt. Det kommer inte gynna det stöd ridskolorna får. Regelverken och kraven på standard lär inte sänkas heller framöver. Numera verkar det behövas flera ridhus, en toppmodern anläggning och fem busshållsplatser inom de närmaste 100 metrarna för att någon ska vara intresserad av att rida (jag överdriver lite, men ändå – trenden går mot detta). Samtidigt ska det gärna vara billigt och full service på anläggningen för den som rider.
Det är kanske dags att tänka om. På många sätt. Vad vill vi ha för ridverksamheter därute – vilka krav kan vi ställa på andra och oss själva. Är verkligen ridsporten en ”folksport” och ska den vara det framöver? Vi i Sverige är i princip unika med vårt ridskolesystem men nu verkar verksamheterna vara hotade på många håll. Då måste vi våga ställa oss de mer tuffa frågorna – för vem finns ridsporten? Och vart finns hästarnas synvinkel i allt detta?
Vi har ett mantra här på gården – ingen får rida fortare än vad de har balans för. När vi bara kör på och jagar omkring hästarna så blir det i och för sig fart – men inte så mycket mer. Den goda träningen uteblir, säkerheten uteblir och kvar blir en häst som hamnar på bogarna och blir stressad. Det är inte ett pris vi är beredda att betala.
För typ sju år sedan införde jag den här regeln – och den gäller än idag. Regeln får oss att förstå att balans är viktigt, och att vi måste sätta grunderna innan vi kan gå vidare. Kan vi inte göra halt från skritt eller skritt från trav i balans, lär vi inte kunna stanna i balans från galopp heller. Och då blir det gärna pannkaka. Särskilt om målet är galopp över en hel äng!
Och nog satte ungdomarna på lägret den sommaren full fart på ängen. Efter ett väldigt sjå med grunderna. Och fort gick det, och hästarna hade skoj och ungarna satt kvar! 😀 De kunde stanna sina hästar med bakbenen under sig efter att ha forsat som skållade troll över fältet för att se vem som var snabbast. Och jag skrattade – för god ridning är god ridning vilket mål vi än har. Och har hästarna kul, har jag kul.
I sommar gör vi samma sak som alltid. Vi sätter grunderna och jobbar på basen. För att komma till toppen. I balans, med hästarna med oss – inte emot oss. Just nu leder ”den yngste” av oss ligan- hon gör en miljon övergångar på sin ”Ferrari”-häst så den inte springer iväg, utan väntar på sin ryttare, så att hon inte faller framåt och bara forslar iväg som en skottkärra. Och vilka resultat hon får. Det är en njutning att se. Det blir samspel, balans och glädje i alltihopa. Klok ridning, med mål i sikte. Det kommer också hjälpa den hästen lång tid framöver – att lära sig invänta sin ryttare är en gåva för varje häst – för en sådan häst är en säker och rolig häst att vara med. Och en sådan häst håller i längden.
På senare tid har det diskuterats en del i mina kretsar om handens tryck, det vill säga vilket tryck som hästen har i munnen av tygeln. Det talas också mycket om olika bett. Det verkar vara som om folk blir bettokiga. Det kanske skulle vara bättre om de blev handtokiga – dvs jobbade lika hårt med att hitta en bra och trevlig hand för hästen att uppleva, som de nu gör för att hitta ett bett som tydligen ska passa. Själv är jag ju så tråkig att mina hästar funkar bra på tredelade allihop. Måste ha udda hästar, eftersom det inte verkar passa någon annans häst längre?
Jag har tidigare läst av McLean, professor i hästars beteende, att hästar tål max 600 grams tryck per tygel, och han återger då resultatet med försök av unga hästar i Danmark som gjordes för en sisådär femton år sedan. Jag tycker det är tungt i sig. hästar känner ju en fluga, så nog borde en tygelvikt räcka i sig? Och den som vill ha ett långt vackert steg (det vet jag alla dressyrryttare vill ha!) gör rätt i att ha en lätt hand på tygeln – det visar en studier från England: https://www.hippson.se/artikelarkivet/ryttartraning/tygeltrycket-paverkar-steglanden.htm
Sedan är jag övertygad om att hästarna också reagerar otroligt mycket på hur stela vi är i händer, armar och axlar. Den som prövat att hålla en tygel i handen och leka häst känner snabbt skillnaden från ”ryttaren” om en ändrar något eller blir stel.
Men det är inte lätt att få ordning på handen. Det gör inte att vi inte borde jobba med det, så mycket vi bara kan. Vi behöver en god balans för att kunna vara oberoende i sitsen och i handen, för handen är ett viktigt verktyg för att samla en häst och få en häst att gå i bra form. Den ska fånga upp den energi som kommer fram igenom kroppen från bakbenen och rikta den så att hästen kan länga och korta sin kropp efter behov och inte minst höja och sänka sin form.
Det är så man ibland kan tro att vinna och lyckas är samma sak. I verkligen är det verkligen inte detsamma, särskilt inte när man håller på med häst. Inte annars heller, när jag tänker på saken. Vi människor är väldigt inne på att vinna olika saker – på bekostnad av andra. Vi vill vinna vadet – de andra förlorar, vi vill vinna tävlingen – de andra förlorar, vi vill vinna i Lotto – till skillnad mot de andra som inte fick något. Vi vill vinna överallt – över arbetskamrater, vänner och till och med familjen. Vi vill vara överst på prispallen vad det än gäller. I alla fall många av oss.
Men är det detsamma som att lyckas? Inte alltid. Man behöver inte lyckas med något för att vinna. Man kan till och med göra precis tvärtom – spela fulspel, köra över andra och slå sig fram. Man kan ha bättre förutsättningar än andra, man kan låna andras förmågor för att vinna om man vet hur man får folk på sin sida. Då kan man vinna. Men lyckas man? Inte i det stora hela i alla fall.
I politiken, där jag också är verksam, gäller det att vinna val. Till att börja med. Då lovar många guld och gröna skogar och försöker framstå som större, bättre och vackrare än alla andra. Ibland på de andras bekostnad – som det spottas och fräses åt. De är urdåliga allesammans, de gör bara fel. De andra. Lätt att säga. Då i alla fall.
Det är efter valet, om man vunnit, som utmaningen tar vid. Då gäller det att lyckas. Då kan man inte fortsätta att försöka vinna på andras bekostnad. Även om en del verkar tro det. Men tro mig – då kommer de gå mindre bra. Då lär man inte bli återvald och få förtroendet igen. Och i dagens läge – när det finns många partier och inget parti, eller ens partigäng får någon egen majoritet så gäller det att skapa vänskapsband.
Precis som när det kommer till hästarna! 😀 Det är samma sak. Man kan inte vinna ett slag och tro att man vunnit något krig och sedan kommer alla att bli jättelyckliga. Det kommer inte att hända. Man kan inte göra vad som helst för att få som man vill, och sedan tro att andra hänger med glatt på ens upptåg. Det lär inte hända det heller. Det kommer bara göra andra tvärigt inställda till den som springer omrking och offrar gruppsammanhållning för att vinna småslag här och där. Vi människor tycker i allmänhet inte om sådana personer, och hästarna gör det sannerligen inte heller. De är inte teamplayers, om man säger så.
Jag såg det helt magiska programmet med Emilie Cajsdotter i serien Flocken igår kväll. Hon beskrev det här så makalöst fint. Om hur sanna flockdjur ser att alla är lika viktiga för att flocken ska överleva, om att det inte handlar om hierarkier och att någon är bättre, utan att få alla inom flocken att fungera och att bidra med sitt så bra det bara är möjligt. Den flock som får till det här bra, blir också de som lyckas – och överlever, kan sätta fölisar till världen och nedärva sina gener generation till generation.
Emilie berättar om hennes vardag i prinsessan av Jordaniens stall, där hästar vars alla tidigare generationer hängt med Jordaniens kungafamilj sedan den bildades – sådär på 600-talet! Om hur övertygade familjen och alla andra där är om att dessa hästar finns av en anledning – att lära oss om tålamod och om hur vi kan bli bättre människor. Hon berättar om hur konstigt vi ser på flocken, hur hon kan tala med djur för att hon liksom hästarna kan gå utanför sina egna egon och se ett större sammanhang och sin egen del i det, och om magin i att få tillbringa tid till sin häst. Om du inte sett detta program. Gör det! Här är länken.
Jag tror att hon beskriver precis det som gör att så många av oss dras till hästarna, det som så många av oss egentligen drömmer om. Men som vi förstör genom vårt tänk om att vinna fighter över dessa samspelande individer, om prestige som hästarna inte ens kan greppa vad det är för något, vår tidspress och våra krav. Vi möjliggör ingenting genom detta. Vi förstör bara det som är möjligt.
Hästarna har mycket att lära oss. Om samhörighet, respekt, generositet, vänskap, tålamod, om att vi är en del av något större, att vi är en del av naturen. Hästarna har betalt med sina liv för vår utveckling genom historien – de gjorde det möjligt. Det är som Cajsa också säger i programmet: Hästarna offrade sin frihet för att överleva. De fick betala ett högt pris.
Idag behöver vi inte hästarna till arbete, vi behöver inte heller äta upp dem. Vi har dem för att vi tycker om dem. Vi har dem faktiskt för att vi någonstans inser att vi behöver dem. Det är nu tid att betala tillbaka – att vi tjänar dem. Och på det har vi, liksom världen i stort, mycket att vinna.
Men för att kunna göra det måste vi förstå dem. Och ta oss tid att ta deras perspektiv. Så är det sannerligen alltför sällan idag. Det visar även senaste forskning. Här är länk till en intressant sådan, gjord i sverige precis nu. Och det måste ändras.
Men jag ser trenden – jag tror att lavinen kommer växa sig stor och välla över oss alla. Insikten om att vi kan göra så mycket bättre, om vi vänder perspektiv och tänker på ett annat sätt. Jag längtar till den dagen – för det betyder att jag inte längre betraktas som ett ufo när jag talar om sådana här saker, att jag slipper skruva mig när folk konstaterar att hästen håller på att ta över och ska lyda (för jag skulle slippa höra det!), jag skulle kunna åka och titta på tävlingar igen och vara i stora stallar utan att ha en klump i magen om när man kommer höra ett vrål mot en häst nästa gång, hur många ryck och spark man kommer få se när man är på en större ridbana och hur många ögonvitor som kommer synas i hästarnas ögon när man är på en tävlingsplats. För sådant kommer då inte att existera.
Precis som det är i Jordaniens prinsess-stall där gudomliga hästar står. Där får man inte höja rösten, där dras det inte i några snören, där sparkas det inte på några hästar. Dessa hästar fungerar hur fint som helst – såklart. FÖr de stressas inte till misstag och till olycka. Och de hästar vi har i våra stall här i Sverige är inte det minsta mindre gudomliga. De är samma gudagåvor till oss människor – gotlandsruss, som araber, fjordingar som fullblod. I dem alla ligger en skatt gömd. Det gäller bara att hitta den. Och letandet – det behöver ske inom oss själva.
PS- Emilie Cajsdotter har också skrivit en bok om sitt liv och de hästar hon möter. Den heter ”Alla kungens hästar” och den hittar du här.
Busenkelt! 