Vill du vinna eller lyckas?

Det är så man ibland kan tro att vinna och lyckas är samma sak. I verkligen är det verkligen inte detsamma, särskilt inte när man håller på med häst. Inte annars heller, när jag tänker på saken. Vi människor är väldigt inne på att vinna olika saker – på bekostnad av andra. Vi vill vinna vadet – de andra förlorar, vi vill vinna tävlingen – de andra förlorar, vi vill vinna i Lotto – till skillnad mot de andra som inte fick något. Vi vill vinna överallt – över arbetskamrater, vänner och till och med familjen. Vi vill vara överst på prispallen vad det än gäller. I alla fall många av oss.

Men är det detsamma som att lyckas? Inte alltid. Man behöver inte lyckas med något för att vinna. Man kan till och med göra precis tvärtom – spela fulspel, köra över andra och slå sig fram. Man kan ha bättre förutsättningar än andra, man kan låna andras förmågor för att vinna om man vet hur man får folk på sin sida. Då kan man vinna. Men lyckas man? Inte i det stora hela i alla fall.

I politiken, där jag också är verksam, gäller det att vinna val. Till att börja med. Då lovar många guld och gröna skogar och försöker framstå som större, bättre och vackrare än alla andra. Ibland på de andras bekostnad – som det spottas och fräses åt. De är urdåliga allesammans, de gör bara fel. De andra. Lätt att säga. Då i alla fall.

Det är efter valet, om man vunnit, som utmaningen tar vid. Då gäller det att lyckas. Då kan man inte fortsätta att försöka vinna på andras bekostnad. Även om en del verkar tro det. Men tro mig – då kommer de gå mindre bra. Då lär man inte bli återvald och få förtroendet igen. Och i dagens läge – när det finns många partier och inget parti, eller ens partigäng får någon egen majoritet så gäller det att skapa vänskapsband.

Precis som när det kommer till hästarna! 😀 Det är samma sak. Man kan inte vinna ett slag och tro att man vunnit något krig och sedan kommer alla att bli jättelyckliga. Det kommer inte att hända. Man kan inte göra vad som helst för att få som man vill, och sedan tro att andra hänger med glatt på ens upptåg. Det lär inte hända det heller. Det kommer bara göra andra tvärigt inställda till den som springer omrking och offrar gruppsammanhållning för att vinna småslag här och där. Vi människor tycker i allmänhet inte om sådana personer, och hästarna gör det sannerligen inte heller. De är inte teamplayers, om man säger så.

Jag såg det helt magiska programmet med Emilie Cajsdotter i serien Flocken igår kväll. Hon beskrev det här så makalöst fint. Om hur sanna flockdjur ser att alla är lika viktiga för att flocken ska överleva, om att det inte handlar om hierarkier och att någon är bättre, utan att få alla inom flocken att fungera och att bidra med sitt så bra det bara är möjligt. Den flock som får till det här bra, blir också de som lyckas – och överlever, kan sätta fölisar till världen och nedärva sina gener generation till generation.

Emilie berättar om hennes vardag i prinsessan av Jordaniens stall, där hästar vars alla tidigare generationer hängt med Jordaniens kungafamilj sedan den bildades – sådär på 600-talet! Om hur övertygade familjen och alla andra där är om att dessa hästar finns av en anledning – att lära oss om tålamod och om hur vi kan bli bättre människor. Hon berättar om hur konstigt vi ser på flocken, hur hon kan tala med djur för att hon liksom hästarna kan gå utanför sina egna egon och se ett större sammanhang och sin egen del i det, och om magin i att få tillbringa tid till sin häst. Om du inte sett detta program. Gör det! Här är länken. 

Jag tror att hon beskriver precis det som gör att så många av oss dras till hästarna, det som så många av oss egentligen drömmer om. Men som vi förstör genom vårt tänk om att vinna fighter över dessa samspelande individer, om prestige som hästarna inte ens kan greppa vad det är för något, vår tidspress och våra krav. Vi möjliggör ingenting genom detta. Vi förstör bara det som är möjligt.

Hästarna har mycket att lära oss. Om samhörighet, respekt, generositet, vänskap, tålamod, om att vi är en del av något större, att vi är en del av naturen. Hästarna har betalt med sina liv för vår utveckling genom historien – de gjorde det möjligt. Det är som Cajsa också säger i programmet: Hästarna offrade sin frihet för att överleva. De fick betala ett högt pris.

Idag behöver vi inte hästarna till arbete, vi behöver inte heller äta upp dem. Vi har dem för att vi tycker om dem. Vi har dem faktiskt för att vi någonstans inser att vi behöver dem. Det är nu tid att betala tillbaka – att vi tjänar dem. Och på det har vi, liksom världen i stort, mycket att vinna.

Men för att kunna göra det måste vi förstå dem. Och ta oss tid att ta deras perspektiv. Så är det sannerligen alltför sällan idag. Det visar även senaste forskning. Här är länk till en intressant sådan, gjord i sverige precis nu. Och det måste ändras.

Men jag ser trenden – jag tror att lavinen kommer växa sig stor och välla över oss alla. Insikten om att vi kan göra så mycket bättre, om vi vänder perspektiv och tänker på ett annat sätt. Jag längtar till den dagen – för det betyder att jag inte längre betraktas som ett ufo när jag talar om sådana här saker, att jag slipper skruva mig när folk konstaterar att hästen håller på att ta över och ska lyda (för jag skulle slippa höra det!), jag skulle kunna åka och titta på tävlingar igen och vara i stora stallar utan att ha en klump i magen om när man kommer höra ett vrål mot en häst nästa gång, hur många ryck och spark man kommer få se när man är på en större ridbana och hur många ögonvitor som kommer synas i hästarnas ögon när man är på en tävlingsplats. För sådant kommer då inte att existera.

Precis som det är i Jordaniens prinsess-stall där gudomliga hästar står. Där får man inte höja rösten, där dras det inte i några snören, där sparkas det inte på några hästar. Dessa hästar fungerar hur fint som helst – såklart. FÖr de stressas inte till misstag och till olycka. Och de hästar vi har i våra stall här i Sverige är inte det minsta mindre gudomliga. De är samma gudagåvor till oss människor – gotlandsruss, som araber, fjordingar som fullblod. I dem alla ligger en skatt gömd. Det gäller bara att hitta den. Och letandet – det behöver ske inom oss själva.

 

PS- Emilie Cajsdotter har också skrivit en bok om sitt liv och de hästar hon möter. Den heter ”Alla kungens hästar” och den hittar du här.

Annonser

Ska ridning verkligen orsaka hälta?

Vi talade om det bara häromdagen – en kollega och jag. Om alla hältor som dyker upp hos 8 – 10-åringar. Och att det knappast är en slump. Det handlar om ridningen, träningsupplägget, hästhållningen, fodret och hovslagaren. Om att man inte har koll, och att det är hästarna som får betala priset. Då klarar inte hästens kropp mer, när den är 8 – 10 år gammal. Vilket borde vara deras bästa ålder.

Och nu bekräftar statistik för Agria just detta. Om vi tittar på den graf som ligger med i denna artikel i Tidningen Ridsport kan vi tydligt se att det är just det här som händer. Antalet skador på hästar i den åldern är hysteriskt högt jämfört med andra åldrar.

Jag har tyvärr också gått i den fällan. Och fått en häst som brakade just vid den åldern. Det var min första. Året 1995. Ångesten över insikten över att det faktiskt var ridrelaterat  och beroende av min okunskap var fruktansvärd. – Det var svårt att acceptera att jag var ansvarig för detta. Att det var jag som red sönder min egen häst, min älskade häst.

Någonstans gör du ett val. Prisrosetterna och visa hur fort allt utvecklas – eller hållbarhet. Du kan inte göra båda, vilket Carl Hester var tydlig med att upplysa om på sin clinic i höstas på Strömsholm. Det krävs kunskap och systematik för det senare. Det handlar om att förbruka potential, eller bygga upp för framgång.

Ändå är trenden det motsatta. Fort ska det gå. Hästar som går i extremt samlad form i väldigt unga år är det som imponerar. När det borde vara 23-åringen som glatt dansar fram i stadig fram som borde vara det som prioriteras. Att Patrik Kittels Scandic hyllas för att han kan galoppera i en hage vid 20 år fyllda borde inte vara en sensation, som man nästan kan tro av feedbacken från det här inlägget. Det borde vara en självklarhet att hästar i den åldern både rids, tränas och tävlas och inte är pensionärer sedan ett antal år tillbaka. För det är först vid 20 hästar egentligen ska börja visa ålderstecken, enligt forskare och de som vet bättre.

Mitt ansvar som tränare och ryttare är stort. Jag kan premiera snabba resultat – eller jobba för hållbarhet genom att lära ut kunskap om hästen och ridningens betingelser, fokusera på balans, harmoni och att bygga upp för framtida framgångar. Jag gör det senare. Med all tydlighet. Jag har lovat att inte orsaka fler ridhältor på någon häst – egna såsom andras, än denna första arma häst som drabbades (tur jag lyckades få insikten innan det var för sent och fick ordning på det!). Och det är ett löfte jag tänker hålla.

För jag älskar hästarna, mer än jag älskar de snabba resultaten. Jag älskar samspelet och glädjen i ridningen där man arbetar tillsammans med hästen, mer än jag älskar prisrosetter och flashiga konster. Jag vill ha mina hästar länge, länge: kunna rida dem vid 23 och känna att de är starka, friska och glada och gärna hänger med på träningen. Det är det jag tränar för och lär ut, det jag försöker förmedla. Och det – det tänker jag fortsätta med att göra. #stoppahältan #welovehorses

Tankar bakom ratten

Hur många mil har det blivit dessa tre senaste dagarna? Vågar faktiskt inte räkna, och det känns heller inte så viktigt. Min bil tuffar snällt genom drivor av snö – de verkar aldrig ta slut, över isfläckar och nedsölade saltade gator, genom snötyngda skogar och över vindpinade fält. Tre län har det blivit – Sörmland, Örebro och Västmanland. Och jag har tränat ekipage, umgåtts med härliga människor och fått ett halvt ton skratt som tränat magen, sådär som bara ett underbart härligt skratt kan göra.

snöbild2.jpg

Det är en ganska meditativ verksamhet det där med att köra bil . Mil efter mil går färden med radio, Storytel och telefon som enda sällskap. Talar ytterst sällan i telefonen när jag kör (handsfree). Stressande. Behöver tiden för att hinna fundera, analysera, planera, komma till ro. Ibland med en god bok, ibland med p1, men titt som tätt också helt i det tysta.

Dessa tre dagar har jag funderat på hur snabbt saker och ting vänder. Efter en så tröttsam höst, när jag funderat på att lägga om. De djur jag förlorade, att det blev så tungt och trist. Att vintern är så lång och mörk och kall och att det nog är dags för mig att lägga de tjocka plaggen på hyllan och mysa i värmen, än att kämpa i kalla ridhus, på isiga ridbanor och på snöiga vidder för att träna hästar och ekipage. Tänkt att det nu är andras tur, och att det här ufot får lägga sin tid på annat. Att jag kanske inte kommer längre än så här ändå.

Men att jag nog inte riktigt ens han tänka tanken klart förrän någon, några, ja ett helt gäng människor och saker pockade på uppmärksamhet och vände känslan av att gå i stå till ett starkt driv framåt. Elever som visade att de förstått, elever som ville lära sig mer, hästar som helt plötsligt kom i form och visade prov på sann talang, snön som blev sådär perfekt så det gick att träna överallt hur som helst och framför allt kondition. Och så att det blev ett alldeles nytt år – skilt från det andra som var så trist ändå. Som nu är över. Och känslan av att det börjar spira på nytt.

Under helgen har jag mött en del av er – ni som får igång min energi och som ger mig driv. Ni som kämpar och som vill så gärna – och som älskar era hästar och har dem som vänner. Ni som inte låter prestigen vinna kampen över vänskapen, ni som mer njuter av färden än av att komma till målet så fort som möjligt. Ni som älskar att bara vara med hästen och att få sitta på dess rygg och tycker det där med häst är det bästa som finns – och som aldrig någonsin glömmer bort det. Inte i ett enda steg. Därav skratten, därav glädjen.

När vi systematiskt och steg för steg kan bygga vidare i positiv riktning och ha hästarna med oss. ”klart vi klarar det här” – mentalitet med fokus på att inte göra mer än vad vi och hästarna kommer att lyckas med. Då vet jag att jag ändå gör det jag också älskar – att få vara med i ett team som leder framåt och vidare, till utveckling och och hälsa.

Och jag tänker på att det kliar i ridtårna för att få kliva upp i sadeln och träna i den härliga snön. Vilket jag kommer kunna göra en stor del av veckan som kommer. Det är rätt lyxigt att ha närmare ett dussin hästar att träna ändå – när inspirationen finns där.

Det händer förstås att jag också funderar på rent strunt. Som vad jag ska göra om bilen kanar av vägen eller fastnar mitt ute i obygden, om att Stephen Kings böcker är långa men spännande och om det är rimligt att man ska behöva fodra hästar 21 gånger i veckan plus alla gånger man tar in för ridning. Om det räcker med att träna tre hästar om dagen för att bli riktigt bra och om våren någonsin kommer att komma. Och jag funderar ofta på om utvecklingen går framåt eller bakåt inom hästvärlden och vad jag skulle göra om jag inte skulle hålla på med hästar egentligen. Antagligen sitta inne vid öppna spisen och mumsa på godis och bli tjock och trött och seg och tråkig. För jag är nog rätt lat i grunden. Och att jag antagligen skulle bli helt vilsen i själen.

 

 

Snön är bästa underlaget

Snön är bästa underlaget

Vinter är härligt- när det är en bra vinter! Is, regn, mörker och annat elände är det värsta jag vet. Men när vintern får för sig att vara som den är nu, är den bara helt fantastisk. Och då är det perfekt för att konditionsträna tillsammans med fyrbenta vänner. Det finns inget bättre underlag, och hästarna är pigga som små pelikaner när vädret är sådär frysigt och krispigt som nu.

Djupsnö är grejer det! Nu är det ca 30 cm pudersnö på vallen och hästarna får jobba för att ta sig framåt. Jag får bra balansövning när hästarna pulsar runt i snön!

Det går fint att ta två hästar samtidigt och pulsa runt! De hänger snällt med båda två. Effektivt! För magen ska bort! 😀

Manne-stackaren vart mindre nöjd när jag tyckte han skulle synas bättre i snön, vit som han är. Usch för täcken!

Det går lika fint att lina hästarna i kondition på vallen. De är som sagt otroligt pigga – men kan de grundreglerna – inte dra i snöret och hålla kontakten med mig så att jag kan ge röstkommandon, så blir det en härlig och busig träning! ❤ Hästar är väldigt väldigt snälla om vi låter dem vara det, även om de har massor med energi och busar till det ibland känner jag mig alltid trygg.

Dagarna blir längre och längre – vi hinner mer då! 😀

 

Älskade, älskade W och jag på en tur i skogen. Bästa som finns! ❤ Hon fyller 20 i år – har haft henne sedan hon var tre….. många års samarbete ger en speciell känsla.

 

 

 

Konsten att sluta leta fel

Jag märker att många ryttare och folk som är nära hästar är otroligt rädda för att göra ”fel”. Vad det nu är…. Det här är ett problem som kan ställa till det i ridningen – ordentligt. För om vi inte vågar göra fel (vad det nu som sagt är), så kan vi inte heller göra ”rätt”. Vi blir passiva – och som piloter på en hästrygg, eller som ledsagare för hästen i människans värld är det precis det vi inte ska vara. Passiva. Vi ska vara aktiva – i att visa hästen vad som blir trevligt och roligt och vad vi hade tänkt oss i en människovärld hästen har svårt att relatera till och behöver hjälp med att guidas i.

Men det är kanske inte så konstigt. Vi lever i en människovärld där alla fel upmärksammas snabbt och tydligt. Minsta detalj kan få igång människan att rikta finger till varandra och säga – se där! du gör FEL! Prov där fel ska upptäckas, tester där det klankas ner på minsta lilla. Det som är rätt uppmärksammas sällan lika mycket, och om det så gör det så kräver hjärnan fler än sex uppmuntringar om att något är rätt för att vikta av en tillsägelse om att något är fel. Så fungerar psyket, och det får vi leva med. Och vi har lätt att hitta fel. Inte så konstigt. Vi lever knappast i en perfekt värld och vi är knappast perfekta människor som gör rätt hela tiden. Och tur är väl det. Vi kallar det för prestige – vi vill visa upp att vi är duktiga och att vi minsann kan. Men det enda som händer är att vi ofta slår knut på oss själva och pressar såväl oss själva och hästarna till något som inte blir bra, och vi gör det så mycket svårare än vad det borde vara.

Ofta är det också hästen som drabbas. För det är lätt att ”skylla” på en häst när det inte blir som man själv tänkt, när man satt för höga förväntningar på något och när man vill för mycket. Hästen har svårt att försvara sig, står oskyldigt där och får ta smällarna – mentalt då de känner att vi inte är nöjda och att det är otillräckligt, eller rent fysiskt för att vi rent utsagt blir dumma mot dem. Mer eller mindre. En spänd ryttare är inte roligt att ha i sadeln, än mindre en som bankar, trycker och sliter för att få ”rätt” resultat. De kan inte lösa knuten – men blir drabbade ändå.

Och vad är då rätt och fel? När det kommer till hästar blir det egentligen totalt ointressant. Hästar kan inte tänka i dessa typer av banor – det är inte hästars hjärna gjorda för. Men de kan lära sig att vi straffar dem om de inte gör något korrekt, och om de blir rädda för att göra fel blir det väldigt konstigt – och ibland till och med farligt. För om de blir rädda slutar de att tänka och så sätter enbart instinkten till- och den talar om att hästen ska frysa fast och inte röra en fena, eller att den ska springa rakt fram – bort från problemet. Inget av detta är något som vi har någon som helst glädje av – och inte hästen heller. Att vara rädd är inte roligt. Det vet alla som varit rädda någon gång (och det har väl alla? ).

Och vare sig hästen eller ryttaren lär knappast få något trevligt ut av att springa omkring och vara rädda att allt ska bli fel hela tiden. Näe fy- done that, been there, tried that. NOT DOING IT TOMORROW. Jag tänker då inte springa omkring och betala massor med pengar, lägga ner eoner av tid och kämpa i regn, rusk, lera, på is och i mörker med något där rädsla, pekfingrar visas så fort det blir en gnutta tokigt eller passivitet är det som styr min tid.

Numera bygger jag mitt hästliv och min verksamhet på att bygga på det som är bra och gott och roligt och trevligt. Rätt eller fel är inte lika intressant – för det är en värdering, en bedömning som andra gör. Farligt eller inte farligt – det är en bra värdering för mig, och trevligt eller inte trevligt.

Det är bra mycket roligare. Jag har lärt mig känna av vad jag kommer att klara av, och vad hästen kommer att klara av – så att vi kan bygga självförtroende tillsammans och ha skoj ihop. Jag har lärt mig att se det positiva och bygga på det, och att försöka är grunden i all inlärning. Shaping kallas det. I början liknar det ju nästan inte alls det där slutresultatet jag har som dröm. Men det är en början. Sedan är det bara att förbättra – ett steg i taget och bli glad över varenda liten gnutta förbättring. Jag försöker analysera vart hästen och ekipaget är i utvecklingen och inte lägga någon värdering i var man är. Man är där man är – inte där man inte är.

Och utgå från det i vidare utveckling. FÖr mig är det utvecklingen som är det roliga, det intressanta. Inte vart man börjar, eller hur långt det sedan bär. Utan hur det är i sjäva utvecklingsfasen – har vi roligt, blir hästen motiverad, blir jag motiverad, blir vi starkare och friskare, gladare och mjukare i våra pass och  lär vi oss något på vägen? Ingen är perfekt, ingen är fulländad eller färdig på något sätt. Och det har jag funnit en tjusning i. Tänk vilken tur – för hur trist hade det annars varit?

Och den dagen jag gör allting rätt och hästen gör allting rätt – den dagen slutar jag att rida. För då är jag ju klar med det. Och kan lära mig nya saker. Men det lär inte hända. Jag är själv för ickeperfekt för att det ska kunna bli så – jag är ju människa. Och jag vet och har lärt mig att om det inte blir som jag hoppats när jag rider har jag gjort något av följande:

  1. Haft för höga förväntningar
  2. Slarvat med grunderna
  3. Läst av situationen fel eller missförstått något
  4. Försökt mig på något jag inte bemästrar
  5. Inte kunnat kommunicerat ut det jag förväntat på ett bra och trevligt och trovärdigt sättsätt
  6. Inte gjort mig förstådd
  7. Inte hjälpt hästen tillräckligt att klara av det jag förväntade mig skulle fungera
  8. Inte analyserat hästen och dess situation på ett bra sätt.
  9. Inte sett eller hört det hästen försökt berätta för mig.
  10. Försökt för mycket

Och det är ok. Då har vi något att jobba på. Det är en chans att utveckla mig själv och samarbetet med min häst. Det är en möjlighet till lärdomar och klokheter, till utveckling och förbättring. Inte ett fel.

 

 

 

 

Tema 2019 – Helhetsperspektiv och en framåtgivande hand

Varje nyår brukar jag fundera ut ett tema som vi ska vara extra noga med att jobba med här på Lösa Tyglar. Och nu har jag kommit fram till årets tema – eller rättare sagt två stycken.

Det första temat handlar om helhetsperspektiv – något jag alltid jobbar med på mina egna hästar och är ytterst noga med, men som jag också ska försöka förmedla bättre till elever. För det räcker inte med en bra ridteknik från ryttaren. Om hästen ändå inte begriper för att den inte utbildats rätt, eller inte vill för att den associerar jobb med tråkigheter, eller inte kan för att den inte är stark och smidig nog, eller upplever obehag när vi rider för att sadeln inte är rätt för den hästen, eller att den är halt, eller mår dåligt pga sin livsmiljö, eller inte är skodd rätt. Ja då kan du rida hur bra du vill rent tekniskt. Det lär inte blir några magiska under på ridbanan ändå.

Det andra temat handlar om en framåtgivande hand – a forward hand som Carl Hester säger. inte bromsa. Inte bromsa. inte BROMSA! Utan att verkligen, på riktigt, kunna fånga upp den energi som kommer från bakbenen genom kroppen och fram till handen, och lotsa den energin på ett bra sätt. Inte hämma rörelsen, inte stoppa. Det här betyder förstås inte att det går fort – utan för att få ett flöde och få hästen att vara så att säga fram till handen. Det här är riktigt svårt och kräver övning – och för att ens klara av att försöka på ett bra sätt så måste sitsen fungera som den ska. Vilket i sig inte är det lättaste. Men det här är något vi ska jobba med, för det är då det verkligen händer – det där magiska när hästen dansar fram med osynliga hjälper på ett bra och sunt och för den behagligt sätt. Så det är värt jobbet!

Nu ska jag ut och rida och träna en framåtgivande hand och se till att hästarna mår toppen på alla sätt och vis, och trivs med sina liv och mig – så att det kan bli magiska under på ridbanan under året! God fortsättning önskar jag er alla – och vi ses väl snart – här hos oss eller hos dig?

Carl Hester konstaterar att jag inte är ett UFO

Den 13 oktober brakade en riktig hästfest loss på Strömsholm – en hästfest för alla hästälskare som är inne på det där med ridning för framgång. Och då menar jag inte rosetter, utan i form av glädje och hållbarhet. Det var demontränaren Carl Hester som höll clinicen, en tränare som har blivit ett föredöme och ledstjärna runt om i hela världen för sin förmåga att plocka fram champions. Han står bland annat bakom Charlotte Dujardins två OS-guld och två VM-guld med underhästen Valegro, Valegro som kostade 40 000 kr och som till en början var tänkt att bli hopphäst. Men som visade sig vara det bästa som går att få på en dressyrbana, i alla fall om Charlotte sitter i sadeln och om man rider som Carl Hester instruerar. Charlotte och Valegro håller världsrekordet i alla GP-program. Carl Hester själv är inte så dum på ridbanan heller. Han var med i VM som 23-åring första gången och har sedan dess plockat en och annan medalj, inte minst guld i lag i OS.

Carl Hester har gjort sig känd för att vara mannen som kan kombinera tysk dressyrteknik med brittiskt hästmannaskap. Teknik med känsla och förståelse för hästar som väsen, i en succémix som går utöver det vanliga. Hans pedagogiska ådra och hans intresse för den mentala biten i träningen är en del av hans stora framgångar. Han har förmågan att hitta fram till varje elev, utan att få hen på defensiven. Detta märktes tydligt i clinicen på Strömsholm, en clinic som var utsåld månader innan eventet.

Med brittisk spetsfundighet, en stor dos ödmjukhet och inte minst oceaner av kunskap lotsade han unga hästar med erfarna ryttare och erfarna hästar med unga ryttare till en helt ny nivå, bara på någon timme. Det var fantastiskt att se hur han på ett positivt sätt, och genom att fokusera på en sak i taget lyckades nästan transformera ekipaget till något helt nytt, så mycket mer avslappnat, så mycket mer givande. För visst fanns det förbättringspotential hos de ekipage som kommer, och Hester hittade nyckeln till förbätrring i vartenda ett.

Han är en duktig instruktör. Och det gör honom populär. Men för mig var det innehållet som var det viktiga – ett innehåll jag blev så glad över att höra, och som fick mig att känna att jag är på rätt väg. Även om Carl Hester är i premier league, och jag i farmarligan så är jag ändå på samma spelplan och spelar samma spel med samma upplägg och samma mål. Så vad var då det egentliga innehållet i det han sa? Vad i själva tänket är det som var så viktig för mig?

I min hästvärld möts jag ofta av många funderingar över det jag säger och vad jag ser behöver göras för att ekipaget ska bli bättre – inte minst för att jag kommer med andra förklaringsmodeller än vad en hel del andra tränare gör. Det här är något jag ibland blir smärtsamt medveten om, men som på intet sätt hindrar mig från att fortsätta arbeta på det sätt jag gör utifrån den förståelse jag fått av hur det där med hästhantering och dressyrridning är tänkt att fungera, och hur man jobbar med en häst för långsiktig framgång. Men det skaver ibland att höra att jag är ”annorlunda”, liksom ett UFO bland andra tränare. Men nu fick jag ett helt vattenfall i min kvarn, så det är bara att mala vidare – för hållbarhet och framgång. För det han sade var så på pricken det jag själv så aktivt jobbar för. Här kommer några av grejerna:

  1. Carl Hester tyckte många av ryttarna red för fort och forcerat. Hans kommentar var att hästen behöver hinna ta igenom rörelsen i hela kroppen och det hinner den inte om den går fortare än vad den är tränad för och kan balansera upp. Själv skrattade jag lite inombords när han berättade detta, och i mitt sinne undrar jag hur mycket mina ungdomar här på gården tröttnat på mina uppmaningar om att ”inte rida fortare än vad du har balans för”.
  2. Jag tjatar om takt, lösgjordhet kontakt och att man måste hitta en bra takt och avslappning innan vi kan sätta energi i hästarna. Carl Hester påpekade om och om igen att balansen kommer först – och sedan energin. Då takten bygger på balans, kan jag inte annat än att småle för mig själv.
  3. Carl Hester letar efter ”willing energy” – inte den forcerade eller tvingande, utan den lätta och viljan att jobba. För mig är det viljan att arbeta som är framåtbjudning – när man får den där vakna och pigga och samarbetsvilliga hästen som glatt säger ”javisst!” när man ber hästen om något. Inte helt olikt det Carl Hester menar med willing energy.
  4. Raktriktning ger trygghet. Och hästen ska vändas med ytterhjälper och hållas rak innan vi kan forma hästen i bålen. Att vända med innerhanden förstör såväl balans som kontakt. Och jag menar att detta är grunden för willing energy – en häst i balans.
  5. Grunderna är roten till allt – gott såväl som ont. Sitter grunden går det att gå vidare till större mål. En bra grund är att sätta riktigt bra övergångar – börja med de ”enklaste” – inte så enkla de heller: skritt-trav-skritt. Sedan kan du gå vidare. Jag är kanske lite vääääääl långsam i min utveckling och blir aldrig nöjd med grunderna, men hellre det för hästens skull, tänker jag.
  6. Micropauser och chans för hästen att gå framåt nedåt med nosen emellanåt gör under för hästens själ och kropp. Själv är jag så ”lat” att jag gärna micropausar både en och femton gånger per pass 😀
  7. Rid inte och mata på för länge och för ofta. Det gör ingen häst glad utan trasar sönder the willing power i hästen. HÄsten blir däremot desto gladare av ett riktigt hästliv och livet i naturen. Hester kör med 4 pass ridbana och sedan uteturer plus en ledig dag. Även före och efter passen kommer hästarna ut för ”hacking” (ett underbart engelskt ord!). Unghästarna tränas mindre än så, får långa återhämtningspauser (där de är bättre efter än före!) och får gå i lösdrift. Själv är jag än kaxigare – mina går ute året runt i lösdrifter om de inte verkligen vill och behöver vara inne några timmar per dygn (ytterst känsliga alternativt inte hundra procent friska och behöver omvårdnad och ro eller om vädret verkligen är skunk) och vi rider ut så mycket vi bara kan och förmår – det är guld för ryttares själar också.
  8. Öppnor är super för samling, rundning i bålen och rakriktningen. Många sådana ger en stark och glad häst. Det här har jag hört och anammat förr – Perry Wood sa till exempel en gång för många år sedan – tänk att så sneda övningar kan ge en rak häst! 😀 För min del tycker jag slutorna är än snäppet bättre, men det är jag det.
  9. Shaping är en bra grej. Inget är perfekt från början och vi uppmuntrar försöken och filar vidare på det genom att leka och lotsa fram fler än mer lyckade försök. Hester kör det här all the way.
  10. Handen ska tänka framåt. Allt vi gör med hästen ska vara fram till bettet via handen, inte tillbaka och hämmande för att krulla ihop hästen ”på tygeln”. Även och kanske framför allt i halvhalter. Den ska vara stilla och tyst och inte sätta hästen ur balans. Tänk en U-formad hals där nosen sträcks fram i halvhalten. Inte att nosen trycks ihop och hals och huvud formar ett v.  Tänk istället halvtframåt så blir det rätt. https://dressagetoday.com/theory/dressage-solutions-forward-half-halts-to-open-the-throatlatch
  11. Ha kul och fokusera när du rider! Tänk balans, fin sits och var stolt däruppe. Du lotsar en guldklimp! 😀 Blir ni vänner kommer din vän hästen att kompensera för dina brister, likväl som du kommer kompensera för hästens. Det är ett framgångsrecept!

Han sa mycket mer roliga saker – och för varje sak han nämnde, desto bredare blev mitt flin. Värt att nämna är kanske att ju springigare en häst är – desto mer ska du rama om med skänkeln (inte tvärtom som många vill göra) och desto segare en häst är, desto mer still och tyst med skänkeln ska du vara. Det är något jag själv erfarit den svåra vägen, och fått en sann aha-upplevelse av. Han nämnde också tydligt att man ska ta sig tid! Och alla hästar utvecklas inte på samma sätt inom samma tid. Det tar tid att utbilda för långvarigt och hälsosamt samarbete. Den som satsar på ungchampionat når inte alltid hela vägen (ganska sällan faktiskt) utan hastar allt och det kraschar fort. Den som satsar med ett längre perspektiv får också mer hållbarhet och hästen är fräsch livet ut. Och i allt han gjorde fanns glädje till arbetet och inte minst kärlek till hästen – som väsen och samarbetspartner. Så bra! Så härligt att se att detta faktiskt är på riktigt.

När jag gick därifrån konstaterade jag ganska så högt ändå till mina kära hästälskande vänner som också var med den dagen att – ”Jag är nog inget UFO ändå, som vissa verkar tycka!”. Jag fortsatte efter en stund ”Det här köper jag, och om demontränaren har samma uppfattning så är det väl inte så tokig väg att gå i alla fall, när allt kommer omkring. Hästarna gillar det, jag gillar det, och Hester gillar det. Det är bra nog för mig.”. Jag fick många samstämmiga hummanden och kommentarer till svar, och insåg att vi nog redan var frälsta innan vi kom dit- på den väg Hester slagit in på och den lära han försöker sprida. Nu hoppas vi att fler följer med och vidare på färden – för det handlar om etik och moral och HUR vi når resultat – med hästen med på noterna och genom glädje och samarbete. Och genom kunskap om hästens förutsättningar, beteende, anatomi och behov. Allt detta och en ryttares position och följsamhet och kunskap om inlärningsteori därtill. Ingen har sagt att det är lätt med hästar och ridning, och ju mer man förstår och begriper desto mer inser man hur mycket man har att lära sig. Vi är i farmarligan – Hester i eliten. Men vi går samma väg och kanske en dag är vi där han är, om vi jobbar hårt och klokt nog.