Ashr på Hallsta Ridklubb

I helgen är det ASHR Riks i Hallsta. Det innebär rikstutställningar och tävlingar av alla de slag i fyra dagar med Morganhästar, lippizanerhästar och angloaraber. Igår var jag själv på plats, under den varma första dagen av denna helg.

Hallsta Ridklubb har genomgått en stor förändring de senare åren med nytt ridhus och stall (se bild på takhöjden i stallet nedan!). Det är numera en påkostad anläggning med två ridhus och en stor stor stor uteridbana – perfekt för stora evenemang som ASHR:s riks!

Det är inte första gången jag är och kikar på ett morganriks dock. För ett par år sedan var jag också på besök, och min egna firma Lösa Tyglar sponssrade en gång tidigare när evenemanget gick i Skåne (då jag inte kunde vara med själv tyvärr). Det är inte så konstigt. Jag har ju många kontakter inom just morganvärlden, och jag har själv haft två fantastiska morganhästar i Nova och Sabrina här under tre säsonger till låns. Saknar dem! Förutom att morganhästar är otroligt härliga och mångsidiga hästar är morgannfolket ett riktigt trevligt gäng som dessutom verkligen gillar att göra allt möjligt med hästarna. De kan gå en trailklass på förmiddagen bara för att svida om och visa upp fin dressyr på eftermiddagen.

Däremot är det första gången jag är med när även lippizanerhästar och angloaraber är med i en gemensam förening med morganhästarna. Men jag såg faktiskt inte en enda lippizaner eller angloarab denna första dag? Och då var jag ändå med nästan hela dagen.

Jag satt och kikade på dressyren på förmiddagen. De klasser som gick var mellan LC och LA på kort bana. Det roliga med rikset är att alla tävlar mot alla.  Man räknar upp poänget i relation till hur svårt programmet är. Några var där för första gången, andra var gamla rävar. Vissa ekipage var otroligt trevliga att se på (och ja – de fick rosetter! :-)) .

På eftermiddagen gick trail och trail in hand. Vissa hästar hade fått nya ryttare, andra ekipage var desamma som på förmiddagen och ytterligare några var helt nya. Trail är riden hinderbana (klurig!), och trail i hand är markledd hinderbana – perfekt för unga hästar och hästar som på ett roligt och säkert sätt behöver tränas i att vara borta och fokusera även på en tävlingsplats. bara det där med att lastas är ju ett trassel många hästägare känner till, och hästar kan bli som förbytta när de byter miljö. Så träna bör man och det kan man göra redan när hästen är oinriden och mycket ung- i en trail in hand till exempel.

Det är nämligen en stor grej att åka ut och tävla för en häst. Det är otroligt mycket som ska klaffa. Hästarna är på rikset ofta borta flera dagar, och står i okänd miljö med nya hästar runt omkring sig. De ska också hantera en ofta stressig matte eller husse och så ska de klara av att bli ridna i en helt främmande miljö. Allt detta behöver man träna på ordentligt och inte bara förutsätta att det funkar. Och då är en klass som trail in hand ovärderilig. Det som fungerar från marken kommer också att kunna fungera uppsuttet. Med roliga och kluriga hinder i vägen får hästen något konkret (liksom den som leder!) att tänka på och får fokus på uppgiften.

Det var den här klassen jag valde att sponsra i år, i egenskap av författare till boken Bästa hästägaren. Det är en bok jag skrivit för att berätta hur mycket som krävs av oss som hästägare, särskilt om vi vill hästen väl och komma ut och ha skoj ihop – på ridbanor, ute i terräng och annat. Den handlar om inlärningsteori, markhantering (även praktiska tips), foder och hästhållning, om hur vi hittar en häst som passar oss och mycket mer. Jag återkommer ständigt till att vi inte kan förutsätta attt hästen ska klara av allt det vi vill att den ska göra – enbart för att vi förväntar oss det. Utan att det krävs träning och gott samarbete.

Det var väldigt roligt att se klassen. Till att börja med insåg man snabbt hur svår banan var. Det fanns många som fick rejäla problem på de olika hindren. Då förstod man också hur duktiga de som vann var – för då såg det plötsligt lätt ut. Och man kunde verkligen se vilket samarbete som fanns mellan häst och ledare. Så det värmde rejält att få äran att dela ut blågula rosetter och boken till vinnarna – ett pris för vinnaren bland unghästarna och ett pris för de vuxna hädtarna. De kanske inte var de som behövde boken allra mest faktiskt, men kanske hittar de något nytt och fick någon ny infallsvinkel i sina framtida framgångar med sina hästar tack avre den. Ingen är ju fullärd. Och ju mer vi lär oss, desto mer förstår vi att vi har att lära och att bli påmind ibland är heller aldrig fel.

Det vart på det hela taget en mycket härlig dag, med underbara människor, fantastiska hästar och god ridning och hästhantering överlag. Domaren till dressyrklasserna råkade jag ockwså känna till – Malin Gullberg som också är engagerad i Bysala Ridklubb och dessutom WE-ryttare (med ett färskt DM-silver i bagaget!). Och som vanligt gjorde hon ett strålande jobb i domarbåset denna ytterst varma dag. Puh – det blev en glass på vägen hem och ett poolbad på gården när jag kom hem. Tackar gudarna för insikten att jag faktiskt behövde en pool för några år sedan när jag stod och lassade hö i över 30 graders värme och höll på att svimma. Insåg att det var för mäktigt för mig att sätta mig i en varm bil för att åka till badet. Så det blev en liten pool här hemma istället, till glädje för såväl mig som gästerna.

Annonser

Häsklubben hamnade i Hippson!

I tisdag var jag på möte under kvällen. Helt plötsligt började min telefon att pipa och vibrera konstant. Jag var ju bara tvungen att smyga upp luren för att se vad det var som var på gång!

Det var Hippson som lagt ut en artikel om Lövslättens Hästklubb, hästklubben som vi har här på gården! De gjorde en fin berättelse om varför vi driver klubben och inte minst om att vi har öppet varje tisdagskväll här på gården för alla och envar som vill andas hästlukt, mysa med hästar och lära sig mer om dessa fantastiska väsen.

Jag är oerhört glad att jag får chansen att starta sådana här projekt, och att jag har mina fantastiska hästar som kan hjälpa mig. Nu laddar vi för att utveckla klubben än mer.

Vill du också hjälpa till att bidra för att vi ska kunna hålla våra klubbkvällar och öppet hus-dagar för barn och ungdomar som skulle må bra av att vara i stallet helt gratis???

Då kan du swisha eller sätta in en slant på bankgiro:

swish 123 150 90 90 eller bankgiro 5103-8842.

Vill du bli medlem skriver du bara ditt namn och adress och kostnaden är 200 kr för individ, 400 kr för familj. 😀

Läs artikeln här! 

 

Klubbarna får det allt svårare

Det är tuffa tider för ridklubbarna. Flera har redan gått i konkurs, och nu står än fler klubbar vid randen av stupet, så att säga. Inte minst gäller det Värmdö Ridklubb. Vad ska de göra, om Nacka kommun beslutar att inte bygga upp deras ridhus igen? Ridhusets tak rasade nyligen in, och hotade både hästars och folks ve. Försäkringarna täcker kanske inte skadan, då taket inte skottats. Till saken att det var lite Värmdö Ridklubb själva kunde göra. Kommunen hade ansvaret för byggnaden, och att gå och skotta på ett ridhustak är inte en sak du bara gör, för att. För det krävs utbildat folk. Men efter två veckors påtryckningar brast taket, utan att ha blivit skottat.  Det är så man undrar, vad som hade hänt om det var kommunens idrottshall, eller hockeyhall som rasat samman. Hade samma argument – ekonomi – fungerat då? Andra klubbar faller på egen hand, utan infallna tak. Ekonomin är på många håll skral, och tillskott i kassan långt borta. Någon reell hjälp är knappast att vänta sig, då få kommuner är beredda att satsa på ridsporten.

Lite trött bli jag allt på att ridklubbarna alltid tas på undantag. I en värld då allt färre jobbar ideellt och där kraven som ställs på hästhållning är så höga att det krävs stora resurser bara att få hästarna att må bra, får ridsporten svårt att hävda sig gentemot andra sporter. Hästar, och andra djur likväl, slussas ut från människans värld, och vi alienerar oss alltmer. Till vilken kostnad då?

Hästar är terapeuter, länken mellan människa och naturen, och livsgivande i sig.  I andra länder växer terapiverksamheten med hästar lavinartat. Forskningsresultat efter forskningresultat visar på deras läkande kraft, och på hur väl hästarna kan hjälpa oss i habilitering och rehabilitering. Samvaron med dem är kravlös, till skillnad mot det mesta annat i samhället, de ger ro i själen att duga som man är. Precis som man är! Ridningen i sig ger ypperlig övning i koordination, balans och motorik, för att inte tala om förmågan att fokusera och koncentrera sig. Annan forskning visar på vilken kraft – mental såsom fysisk, som stalltjejer och stallkillar får av att ta ansvar över någon annan, att behöva relatera till och kommunicera med ett så stort och för oss så annorlunda djur som hästen.  Hästar behöver trygghet och speglar oss själva. Även här ser vi i många länder att hästar används framgångsrikt för att visa ledare och chefer hur deras egna tankar och deras eget beteende påverkar andra. Hästar gör vad du uttrycker och på det sätt du uttrycker det.  Inget annat. Här finns inget förställt eller konstlat. Du får vad du ger. Det leder till utveckling och sanna budskap.

Det är få förunnat att ha egen häst – hur stor glädje det än skulle ge. Ridklubbarna fyller en mycket, mycket viktig funktion i att låta alla få rätten att umgås och rida på världens i särklass vackraste och ädlaste djurslag.  Jag kan ha åsikter om hur och vad som lärs ut på ridskolorna runt om i landet. Det finns mycket att göra, då det känns som om få gått vidare från det rena ridtekniska budskapet till något mer – mer modernt, mer hästriktigt och  mer människovänligt. Men många jobbar hårt för att det ska vara bra för alla, och att det ska ge så mycket som möjligt att samvara med deras hästar. De ska de ha stor credit för, även om detaljer givetvis kan diskuteras. Hästen behövs i samhället, och hästfolk har också rätt att ta sin del av den stöttning som samhället ger till sporter.

Varför sker då ingen förändring? Varför får klubbarna falla, ridhusen rasa och stallen trängas undan? Är det verkligen för att det är en tjejsport. Hallå! Vi pratar år 2013 här. Har vi inte kommit längre? Eller är det spöket – rikemanssport – som inte lyckats suddas ut? Vad tror du?

Men en sak är rolig i alla fall. SVT! När TV4 pratar om Mrs Meddicott-insamlingen som en kalkon i deras kanal, utan att göra samma sak med alla de småknattar som fått gå man ur huse för att bidra ekonomiskt för sina klubbar vars spelare får ganska schyssta löner om man säger så i andra sporter, visar SVT alltmer ridsport i sina kanaler. Fantastiskt! Äntligen!, säger jag i sann Fylkinganda. Det finns kanske hopp ändå!