Jag märker att många ryttare och folk som är nära hästar är otroligt rädda för att göra ”fel”. Vad det nu är…. Det här är ett problem som kan ställa till det i ridningen – ordentligt. För om vi inte vågar göra fel (vad det nu som sagt är), så kan vi inte heller göra ”rätt”. Vi blir passiva – och som piloter på en hästrygg, eller som ledsagare för hästen i människans värld är det precis det vi inte ska vara. Passiva. Vi ska vara aktiva – i att visa hästen vad som blir trevligt och roligt och vad vi hade tänkt oss i en människovärld hästen har svårt att relatera till och behöver hjälp med att guidas i.

Men det är kanske inte så konstigt. Vi lever i en människovärld där alla fel upmärksammas snabbt och tydligt. Minsta detalj kan få igång människan att rikta finger till varandra och säga – se där! du gör FEL! Prov där fel ska upptäckas, tester där det klankas ner på minsta lilla. Det som är rätt uppmärksammas sällan lika mycket, och om det så gör det så kräver hjärnan fler än sex uppmuntringar om att något är rätt för att vikta av en tillsägelse om att något är fel. Så fungerar psyket, och det får vi leva med. Och vi har lätt att hitta fel. Inte så konstigt. Vi lever knappast i en perfekt värld och vi är knappast perfekta människor som gör rätt hela tiden. Och tur är väl det. Vi kallar det för prestige – vi vill visa upp att vi är duktiga och att vi minsann kan. Men det enda som händer är att vi ofta slår knut på oss själva och pressar såväl oss själva och hästarna till något som inte blir bra, och vi gör det så mycket svårare än vad det borde vara.

Ofta är det också hästen som drabbas. För det är lätt att ”skylla” på en häst när det inte blir som man själv tänkt, när man satt för höga förväntningar på något och när man vill för mycket. Hästen har svårt att försvara sig, står oskyldigt där och får ta smällarna – mentalt då de känner att vi inte är nöjda och att det är otillräckligt, eller rent fysiskt för att vi rent utsagt blir dumma mot dem. Mer eller mindre. En spänd ryttare är inte roligt att ha i sadeln, än mindre en som bankar, trycker och sliter för att få ”rätt” resultat. De kan inte lösa knuten – men blir drabbade ändå.

Och vad är då rätt och fel? När det kommer till hästar blir det egentligen totalt ointressant. Hästar kan inte tänka i dessa typer av banor – det är inte hästars hjärna gjorda för. Men de kan lära sig att vi straffar dem om de inte gör något korrekt, och om de blir rädda för att göra fel blir det väldigt konstigt – och ibland till och med farligt. För om de blir rädda slutar de att tänka och så sätter enbart instinkten till- och den talar om att hästen ska frysa fast och inte röra en fena, eller att den ska springa rakt fram – bort från problemet. Inget av detta är något som vi har någon som helst glädje av – och inte hästen heller. Att vara rädd är inte roligt. Det vet alla som varit rädda någon gång (och det har väl alla? ).

Och vare sig hästen eller ryttaren lär knappast få något trevligt ut av att springa omkring och vara rädda att allt ska bli fel hela tiden. Näe fy- done that, been there, tried that. NOT DOING IT TOMORROW. Jag tänker då inte springa omkring och betala massor med pengar, lägga ner eoner av tid och kämpa i regn, rusk, lera, på is och i mörker med något där rädsla, pekfingrar visas så fort det blir en gnutta tokigt eller passivitet är det som styr min tid.

Numera bygger jag mitt hästliv och min verksamhet på att bygga på det som är bra och gott och roligt och trevligt. Rätt eller fel är inte lika intressant – för det är en värdering, en bedömning som andra gör. Farligt eller inte farligt – det är en bra värdering för mig, och trevligt eller inte trevligt.

Det är bra mycket roligare. Jag har lärt mig känna av vad jag kommer att klara av, och vad hästen kommer att klara av – så att vi kan bygga självförtroende tillsammans och ha skoj ihop. Jag har lärt mig att se det positiva och bygga på det, och att försöka är grunden i all inlärning. Shaping kallas det. I början liknar det ju nästan inte alls det där slutresultatet jag har som dröm. Men det är en början. Sedan är det bara att förbättra – ett steg i taget och bli glad över varenda liten gnutta förbättring. Jag försöker analysera vart hästen och ekipaget är i utvecklingen och inte lägga någon värdering i var man är. Man är där man är – inte där man inte är.

Och utgå från det i vidare utveckling. FÖr mig är det utvecklingen som är det roliga, det intressanta. Inte vart man börjar, eller hur långt det sedan bär. Utan hur det är i sjäva utvecklingsfasen – har vi roligt, blir hästen motiverad, blir jag motiverad, blir vi starkare och friskare, gladare och mjukare i våra pass och  lär vi oss något på vägen? Ingen är perfekt, ingen är fulländad eller färdig på något sätt. Och det har jag funnit en tjusning i. Tänk vilken tur – för hur trist hade det annars varit?

Och den dagen jag gör allting rätt och hästen gör allting rätt – den dagen slutar jag att rida. För då är jag ju klar med det. Och kan lära mig nya saker. Men det lär inte hända. Jag är själv för ickeperfekt för att det ska kunna bli så – jag är ju människa. Och jag vet och har lärt mig att om det inte blir som jag hoppats när jag rider har jag gjort något av följande:

1. Haft för höga förväntningar
2. Slarvat med grunderna
3. Läst av situationen fel eller missförstått något
4. Försökt mig på något jag inte bemästrar
5. Inte kunnat kommunicerat ut det jag förväntat på ett bra och trevligt och trovärdigt sättsätt
6. Inte gjort mig förstådd
7. Inte hjälpt hästen tillräckligt att klara av det jag förväntade mig skulle fungera
8. Inte analyserat hästen och dess situation på ett bra sätt.
9. Inte sett eller hört det hästen försökt berätta för mig.
10. Försökt för mycket

Och det är ok. Då har vi något att jobba på. Det är en chans att utveckla mig själv och samarbetet med min häst. Det är en möjlighet till lärdomar och klokheter, till utveckling och förbättring. Inte ett fel.