Hästar skåpar ut såväl schimpanser som hundar när det kommer till mängden ansiktsuttryck de kan uttrycka. Det visar senaste forskningsrön, något som du kan läsa om i ATL: Det säger en del om deras komplexa sociala liv. Om ingen snappade upp de signalerna, så skulle de antagligen inte ens finnas. Men det gör de – och deras kompisar avläser dem och reagerar på dem. Det kan vi också göra. Och därmed, tillsammans med kroppspråket, utröna hur en häst mår och hur den uppfattar sin omgivning och den situation de är i.

Förr talade man om att ha djuröga. Det handlade om folk som levt länge med och för sina djur och därför också lärt sig att läsa av djurens hälsa bara genom att befinna sig i deras närhet.Det kommer nästan instinktivt – något är fel, eller ja- idag är allt rätt och hästen mår bra!

Idag är det få som kan skryta om att ha detta djuröga, då många av oss bor och lever långt ifrån djurens värld. Kanske är det därför det påstås att vi inte kan veta hur djur har det? Vilka är då ”vi”? Efter att själv tillbringat merparten av min vakna tid i snart 20 år i mina hästars och hundars närhet tror jag att jag börjar få något av en känsla i alla fall. Det finns flera exempel på att jag känt på mig att något är tok, och också fått rätt på den punkten. Men även jag har nog mycket att lära, och läser inte av allt rätt. Såklart. Men ibland har jag det….

Som den där gången min gammelfux rullat fast sig när tjälen oväntat släppte en vinter och fått hjälp upp igen. Han såg helt okej ut kanske – för ett otränat öga. Men inte för mig. Något hade hänt. Veterinären tittade och undersökte, kollade noga men hittade inget. Jag insisterade. Något är som det inte ska, frågan är bara vad – sa jag enträget. Till slut ser vi att han fått en tryckskada över nosbenet – ännu inte svullet så knappt synligt under pälsen. Men antagligen något som gjorde ont! Så han fick den hjälp han behövde. Tänk om jag inte förstått och inte känt och sett….

Eller alla de gånger under åren jag sett en häst i hagen och reagerat som bara den på att en häst lagt sig ner och ringt veterinär redan innan den landat på marken. Hur vet jag att det inte är ett vanligt rull, utan att det handlar om någon form av kolik? Vad är det som gör att jag ofta kan bedöma det? Att förstå det efter att ha betraktat hästen ett tag må vara en sak – men denna instinktiva reaktion på att något är som det inte borde, bara genom en kort blick på hur hästen ser ut när den lägger sig. Annars brukar ju ett viktigt signum vara om den skakar av sig dammet efter rullet eller inte, men det har jag då inte hunnit se…..

Eller för den delen när jag åkte in med min häst även om omgivningen tyckte jag var löjlig för att jag påstod något inte var som det borde. Det är benen, insisterade jag på. Men han såg inte alls halt ut och alla tyckte han såg fin ut, inga svullnader och ingen puls. Utan det var mer en känsla. Hästen visar sig halt på båda fram – kan det vara något? Omöjligt att se, men ack så påtagligt…..

Kan man känna samma om hästen tycker det är roligt eller inte – det man gör tillsammans med hästen och det liv de lever? Det är jag övertygad om. Vissa signaler är mer uppenbara än andra. Och vi kan alla bli bättre på att läsa av hur hästarna uppfattar tillvaron. Kika på hästen när den leker med kompisarna i hagen – vilket uttryck har de då och där – eller när de är i vila och sover och myser och mår bra. Förändras ansiktsuttrycket när du själv dyker upp, eller är det samma? Genom att studera och jämföra och ha ett öppet sinne tror jag vi alla kan utveckla vårt djuröga. Om vi så vill…….