Hur kommer det sig att vissa personer får vissa hästar att dansa – där andra misslyckas?

Det är en fråga som ständigt kommer upp på de lektioner jag har. Jag ser ju samma hästar under många olika ryttare och skillnaden mellan hur en häst beter sig med olika ryttare kan skilja sig oerhört mycket. En och samma häst kan ena timmen se ut som en deprimerande koloss som knappt orkar ta sig framåt och som bara trillar framåt för att sedan – bara minuter efter att ha bytt ryttare – bli en elegant powerhorse med total självbärighet. En annan häst springer som en furie för en ryttare och är nästan seg för en annan. Samma häst – totalt olika uttryck och beteenden.

Skillnaden handlar givetvis om skicklighet att lotsa hästen. Men handlar just lotsandet om teknik egentligen? Jag svarar ett bestämt nej på den frågan. För jag har sett motsatsen så många gånger – där en ganska oerfaren ryttare och kanske till och med obalanserad och lite klumpig ryttare lyckas bättre än den som är mer meriterad med bättre teknik – och ryttare kan vara super på en häst och se helt misslyckade ut på en annan. Så att bara säga att det beror på tekniken är att göra livet enkelt för sig.

Visst är det så att alla hästar behöver sin ridning för att komma till sin rätt. Den långa hästen behöver hjälp med andra saker än den kortryggade, stela hästar behöver annan hjälp än den överrörliga, pigga hästar återigen något annat än den sega och alla hästar har sina för- och nackdelar. Som ryttare gäller det att kunna hjälpa hästen med precis det den behöver för att kunna bära sig själv. Det behöver vara rätt övningar och rätt fokus. Här skiljer sig ridstilar åt, så att vi helt enkelt passar olika hästtyper olika bra. Men det räcker inte som förklaring.

Det finns något mer bakom som påverkar resultatet – något som vi inte kan se med blotta ögat. Det behövs också rätt mental inställning som gör att hästen vågar och kan ta för sig och excellera i sina övningar. Och vad det är – är olika beroende på häst och personlighet. För till syvende och sist är ridning ett samspel mellan två individer. Matchar man varandra mentalt – blir också vägen öppen för att rida väl. Då kopplas ”tangentbordet” in och man kan snacka med hästen. Om hästen VILL jobba för dig – då kan tekniken göra att du lyckas. Men det spelar ingen som helst roll hur skicklig du är rent tekniskt om hästen inte tycker om dig och säger – nej, eller att känslan blir fel så att hästen inte känner att de kommer lyckas med uppgiften.

Blir hästen stressad av sin ryttare, eller pressad – ja då får vi det sega eller det springiga. Blir hästen osäker och känner att ryttaren inte riktigt klarar av sin lotsningsroll – då kanske hästen ger upp på att lyssna och söker andra vägar. En ganska självsäker häst som är lite bekväm kommer inte att lyssna på en försiktig ryttare som inte vågar ta plats. Medan en häst som är bra på att ta mammarollen inte kommer att kunna hantera en ryttare som valt att bestämma över tillvaron, utan snarare kommer till sin rätt med den mer frågande och försiktiga ryttaren.

Men den häst som känner att de är trygga med sin ryttare och som tycker om hen – den hittar rätt även om det ibland blir lite tekniskt tok i signalerna. Den kan fylla i vad du menar, för att den vill göra rätt och vill förstå.  Det mentala – känslan mellan dessa två individer – är det som räknas allra mest, när allt kommer ikring.

Jag som professionell har tagit på mig uppgiften att hitta vägen framåt på alla hästar. Det är lätt för mig – då jag verkligen ser det vackra i varje enstaka hästindivid. Jag tycker alla hästar har förtjänster och jag ser möjligheter i varje hästindivid. Jag tycker om de allihopa för vad de är och vad de utstrålar – med alla de individuella skillnader som finns. Jag tycker om att de är olika och älskar utmaningen att hitta vägen fram på just den individ jag sitter på. Men till och med en sån som jag hittar mina utmaningar ibland, med hästar där jag verkligen får känna in vad de är för individer och kämpa för att få en bra kommunikation som känns juste – så att jag också kommer till ridning och kan lotsa hästen över ridbanan. Ibland är det lättare och ibland är det svårare – för mig. Kanske inte för dig – för du kanske tycker att det är precis tvärtom!

Som hobbyryttare finns faktiskt ingen anledning att försöka komma så långt att man kan rida ALLA hästar. Vissa passar vissa hästar bättre – då mentaliteten inom ekipaget kompletterar varandra. Det är en klassisk sanning att den lite ängsliga personen passar på den häst med god självsäkerhet och ett inre lugn. Den lilla försiktiga kanske passar den signalkänsliga, och den lite mer tuffa passar den häst som behöver uppmuntran och stöd.

Det ska vara kul att rida. Och för att det ska vara kul ska man känna att man har en partner som passar ens egna rätta jag. Man ska inte behöva bli någon annan än den man är för att kunna lotsa sin häst. Som hobbyryttare tycker jag att det är bättre att söka sig en häst som verkligen passar. Det tar tid, pengar och ork nog ändå att rida. Så då kan det lika gärna vara på en individ som man ”connectar” med. Det betyder inte att man tycker det är lätt att rida hästen. för även en häst som man har bra kontakt med kan vara nog så svår att rida. Men att man känner att det finns ett samspel där, och att man får kontakt – det är viktigt.

Att sedan en utmaning eller två inte skadar. Det är utvecklande att rida de för en själv lite svårare hästarna ibland. För då ser man kanske vad man behöver utveckla lite hos sig själv för att bli än bättre på att rida med känsla. Men att stånga huvudet blodigt med en häst som man inte riktigt kommer överens med – det kan man låta andra göra. Men skyll inte på hästen för den sakens skull. Skyll inte på dig själv heller. Det är som med individer rent allmänt – vissa älskar varandra, andra kommer överens för att de måste, och ibland stöter man faktiskt på sådana som man kan vara utan i sitt liv….