Framåt nedåt ger framåt uppåt!

 

 

 

Det vi ser på ”stora banan” när vi går på dressyrtävlingar är hästar som bär sig väl och som går framåt uppåt (om ryttaren har gjort sin träning rätt med hästen). Det är en form som är tuff för hästen att genomföra och som kräver stor styrka och balans. Bakom denna form ligger ett långt och idogt arbete med att utbilda hästen och stärka hästens förmåga att bära sin ryttare. Två av de fundamenta bakom denna form ligger ”Kontakt” och ”lösgörande arbete”, något det verkar fuskas lite med till mans.

Det lösgörande arbetet handlar om att få hästen att förstå hur den kan bära en ryttare på ett korrekt sätt – med rätt muskler utan att vara spänd och överbelasta någon del av kroppen. Det kräver att den börjar använda sin magmuskulatur och kommer till avslappning. Det är inte helt olikt det vi tränar på när vi går på ett gympass. Varje rörelse ska komma igenom hela kroppen.

För att hjälpa hästen att komma till bärighet är den långa låga formen nyttig. Den låter hästen komma till ro i handen och hjälper hästen att hitta avslappningen och bärigheten. Det handlar om allt annat än det jag ibland ser – det som handlar om att nosen går inåt nedåt. Här ska istället nosen gå framåt nedåt för att det ska ge bästa effekt. Hästen ska ju bära sig själv och söka sig fram till bettet. Och då får vi också kontakt – om vi har bra händer som fångar upp den framåtgripande känslan och avslappningen. Först då kan vi påbörja det mödosamma arbetet med att få hästen samlad – på riktigt, inte bara kröka på naken och skrutta runt.

Det är svårt att rida långt och lågt. Det kräver god balans och bra taktkänsla. Det krävs att man rider med sätet fram mot handen utan att jäkta, utan att istället släppa fram hela rörelsen igenom hästkroppen. Det kräver en mjuk hand som erbjuder en fin kontakt utan att vara bromsande eller hämmande. Hästen ska inte bli framtung – tvärtom, den ska istället få under sig frambenen mer och bära upp sig bättre och framför allt slappna av. Då duger det inte att såga lite med handen och hoppas på att hästen kröker på nacken i hopp om att det ska hända.

Här är ett skolexempel på hur lång och låg ska se ut när det är som bäst (och där vi kan se att hästen kan gå i mer samlad form när som helst). Det som är långt och lågt är ”vilan” när hästen får genomsläpplighet i kroppen och blodet cirkulerar genom mer avslappnade muskler och rygglinjen sträcks ut. Arbetet är den lite högre formen där den verkligen behöver bära sig.

 

Ryttaren är här ypperliga Uta Gräf, och hon har en hel artikel om vikten av att stretcha hästen i Dressage Today. Det är mycket läsvärt! Man kan se hästens ridpass som ett gympass – där lång och låg är den mjukgörande vilan mellan mer intensiva rörelser. Mer om detta kan du läsa om på Allt Om hästar. Där diskuteras olika former – även avarterna till lång och låg och korrekt samling.

Avarten kan för ett otränat öga se snarlik ut, men ger inte samma effekt. Snarare kan avarten vara till skada för hästen. Den formen kallas lång djup och rund men får hästen att gå på bogarna och därigenom att belasta frambenen mer. I sin värsta form blir detta det som debatteras så hårt: rollkur. Att sedan detta händer i träning, att hästen går under tygeln och tappar kontakten med bettet, det är en sak. Men det är absolut inte det man vill eftersträva och något som en seriös tränare försöker rida fram ifrån, istället för att stanna i och vara nöjd och dessutom försöka få till det än mer. Då har man tappat tanken på kontakt och att rida ”fram till handen”.

 

 

 

 

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s