För exakt tjugo år sedan var jag ung – och faktiskt lite kär. I en häst som heter Tsar Alexander. En eldfux som inte hittat sin plats i tillvaron. Det hade inte jag heller. Alex var 7. Jag var 23. Jag kommer så väl ihåg den vackra våren, när jag åkte i min lilla Ford Escort – cabriolet gud bevars, till Södertörns ryttarcenter för att provrida honom. Det var hopptävlingar den dagen och platsen kryllade av hästar och folk. Men så kom en stor fux, ledd av en trevlig tjej. Jag visste med ens – där var hästen! Jag hade letat land och rike runt, efter MIN häst. Och här fanns han, bara några mil bort. Jag blev kär. Och det blev köp så klart.

Sedan dess har vi gjort så mycket tillsammans att vi säkert glömt bort hälften båda två. Vi har tävlat, vi har slitit, vi har ställt upp för varandra och ridit mysrundor i skogen. Vi har oroats, vi har roats. Och vi har växt. Tillsammans.

För tjugo år sedan tyckte jag att jag var världens mest lyckliga hästtjej. Jag hade hittat mina drömmars häst. Jag kommer fortfarande ihåg ruset i mitt huvud, där på väg hem i solskenet i min lilla cab, efter att jag träffat Alex. Precis som om det vore igår. Och jag var så stolt när jag tog hem honom, och så många sa att han var så fin. Och vet ni vad? Jag är lika stolt och lycklig idag. Över att han finns hos mig. Lite gammal och nött kanske. Men fortfarande så fruktansvärt fin. Och glad i hågen och om jag får tro det själv – lycklig. Vi hittade hem Alex och jag. Till slut. Tack vare att vi hade varandra. Och det har vi än.