Kvinnor dominerar i en manlig värld

Kvinnor dominerar i en manlig värld

I Sverige dominerar kvinnorna inom ridsporten. De är så dominerande att man har problem att få in killar i sporten. Hela 90 % av de som rider uppges vara kvinnor och det märks väldigt tydligt när man rör sig i stallarna, ser lektioner eller är ute på lokala tävlingar runt om i landet. Det gör den svenska ridsporten till minst jämlik av alla sporter inom alla svenska idrottsförbund.

Ändå tjatas det gärna om att det här är den enda sporten där kvinnor kan tävla på samma villkor som män, där unga som gamla möts på jämbördigt sätt. Det borde ju någonstans spegla av sig, tycker jag. För på pappret stämmer det verkligen, och borde vara något som gjorde ridsporten till en arena där ung och gammal möts, kvinnor och män och människor med olika ursprung. Men gör det det egentlige? Männen verkar klart överrepresenterade när det kommer till de elitryttare som finns.

Det här med jämställdhet inom ridsporten diskuterades häromdagen i P1 (lyssna här!) och programmet tar upp en fråga jag ställt mig otroligt många gånger.

I andra länder är sporten inte fullt lika kvinnodominerad. Faktum är att i många andra länder är det företrädesvis män som rider och kör häst, precis som det var i vårt eget land fram till femtiotalet när tjejerna gjorde entré i ridskolorna. Det märktes inte minst när jag var i Goléga i höstas på Portugals stora hästevent. Män, män, män. Överallt stiligt klädda män på vackra hästar som seglade runt överallt. En del kvinnor fanns också, men de vara inte alls lika framträdande och inte alls lika många. Vilken skillnad! I USA och Tyskland verkar det vara lite mer 50/50 när man rör sig i stallarna och kikar på vilka det är som rider, oavsett nivå. Men kanske överväger ändå de unga damerna. Vad olika det kan vara!

Men så är det det där med vilka som är aktiva och vilka som tävlar. Även i Sverige, där kvinnorna dominerar stort i hästarnas värld, dominerar män i eliten i förhållande till antalet aktiva. Om man undantar dressyren som är mycket kvinnodominerad, dyker det upp ett enormt stort antal män i eliten, jämfört med antalet totala ryttare.

Och internationellt är det män som är i toppen i de många grenar. I hoppningen till exempel märks det tydligt att männen dominerar. Roade mig med att kika på hur många kvinnor som vunnit de stora evenemangen – Världscupen och VM.  1979 startade Världscupen inom hästhoppning. Amerikanskan Melanie Smith lyckades ta hem tideln redan 1982 och följdes upp av en annan amerikanska vid namn Leslie Burr Lenehan år 1986. Bara för att följas upp året senare av ännu en amerikanska vid namn Katharine Burdsall. Men sedan tog det stopp av någon anledning. Först 2005 kommer återigen en amerikanska – men under tysk flagg och tar hem spelen. Det är Meredith Michaels-Beerbaum som det året får äran att stå högst upp på prispallen. Det lyckas hon också med år 2008 OCH 2009. Vilken kvinna och vilken häst (det är samma häst alla gånger – Shutterfly). Beezie Madden, amerikanska hon med, tar också hem Värdscupen. Året är då 2013 och finalen avgörs i Göteborg och samma kvinna lyckas upprepa sin bedrift år 2018.

Vad är det med att det bara är amerikanska kvinnor som lyckas inom hästhoppningen? Är de mer jämställda där inom denna sport? Om man menar att stå längst upp på prispallen? Inte en Europé så långt ögat når, ingen från någon annan kontinent heller för den delen.

Det ser än knasigare ut inom hopp-VMtitlarna. 1990 förändrades reglerna för hästhoppnings-VM. Det skulle ta 18 år innan en kvinna vann titeln.

Efter det skulle det ta 32 år till för att en kvinna åter skulle stå högst på pallen. Hennes namn är Simone Blum. Mager utdelning om man ser till att detta är en sport där alla tävlar mot alla och alla borde ha lika chans. Slump? Knappast. Här dominerar verkligen männen. Det går att se samma mönster inom fälttävlan.

Så i toppen är det herrarna som regerar. Vi kvinnor verkar göra annat när vi är med våra hästar? Varför är det så? Och varför är det manliga perspektivet fortfarande så starkt inom hästsporten? Jag möter det titt som tätt på olika sätt.

Jag tycker mig till exempel se att manliga tränare i allmänhet skattas högre än kvinnliga. Särskilt om de kommer från andra länder. Då skattas deras ord mycket högre. Det är som om kvinnors kompetens inom denna sport är mindre värld, trots att sporten i sig i det här landet är byggd av kvinnor. Är det bara jag, eller är det så?

Är det något jag fortfarande kan uppleva i vissa stallar är också den gamla hierarkiska ordningen, byggd på en tid då kavalleriet var de som höll i stallarna och det var militärer som red? Det har blivit bättre, det erkänner jag glatt och tacksamt, men på flera håll finns en bit kvar. Och där det tappats har det inte heller alltid ersatts på ett bra sätt, utan alla tillåts göra lite som de själva vill utan att lyssna på de som har kunskapen. Det är ju inte heller bra, särskilt med tanke på att kunskapsnivån vad gäller hästhållning och hästhantering inte alltid är lika hög hos hästägare.

Det manliga hänger i inom hästvärlden på många andra sätt också. De står för en stor del av investeringar och kapital och syns tydligt i toppen av de som styr och ställer inom ridsporten. Och ridsporten prioriteras inte alls lika mycket som andra sporten när et kommer till offentlig finansiering. Är det en fråga om jämställdhet, en fråga om att ridsporten ses som en rikemanssport av många (se friskvårdsbidragsdebatten till exempel!),  eller är det bara slump?

När vi ser till detaljerna, såsom sadlar till exempel blir det också uppenbart. Sadlar är skapta för män (även av män?). Det gör att vi damer har svårare att hitta en bekväm balans uppepå hästen vilket gör vårt jobb som ryttare svårare, och ibland till och med mindre hälsosamt. Hippson kom nyligen ut med en artikel om detta, vilken du kan läsa här.

Kan det vara så att ridsporten inte är undantagen den vanliga världen – som fortfarande har en del att göra vad gäller jämställdhet? Jag tänker också då på synen på ridsporten i allmänhet – som möter allsköns nedlåtande kommentarer även i de stora medierna. Det är ju bara att ta Peder Fredricsons Jerringpris som exempel. Eller det där med att ridsporten ofta sätts längre ner i prioriteringslistan vad gäller allt från TV-tider till ekonomiskt stöd från kommuner och andra myndigheter? Och har det att göra med att det är mest damer som rider?

Är också de system som finns inom hästvärlden, som hästarna utbildas under, mer passande för män med muskler än kvinnor? Så att de män som kliver in i systemet har lättare att komma vidare än kvinnor, eller är männen bara mer karriärinriktade väl de ger sig in i något? Kan det dessutom vara så att de mjuka värdena inte skattas lika högt (kanske det som får kvinnor att inte satsa högt i eliten utan mer letar samspel och verkar i det tysta på hemmaplan).

Finns det i så fall träningssystem som passar kvinnor bättre och kan dessa utvecklas till att bli vinnande koncept även på tävlingsbanorna. Vad skulle det göra för hästvälfärden? Jag tror det skulle kunna revolutionera hästvärlden. För de traditionellt kvinnliga värdena – omsorg, empati, förståelse, mjukhet och känsla (de är väl mänskliga egentligen för bövelen??? men nu har de klassats som kvinnliga en gång i tiden och därför också setts lite snett på, så vi får väl kalla dem för det), är egenskaper som det verkligen behövs mycket av för att arbeta på ett hästvänligt sätt. Vi vet ju att hästar i grund och botten är otroligt känsliga varelser med ett extremt känsloliv och varelser som bygger sin tillvaro på relationer.

Jag blir glad i alla fall när man ser t ex fälttävlansryttarens Ulf Johanssons insatser för att få unga killar in i sporten. Jag vet att det finns flera andra som också gör stora insatser. Dessa initiativ behöver lyftas upp. Det kan inte vara lätt som ensam kille på en ridskola – man behöver veta att man inte är ensam och att det faktiskt är en killsport – lika väl som en tjejsport. Det är en sport helt enkelt. Hur ska vi komma dit?

Och hur är det då med personer med olika ursprung? I svensk ridsport är det väldigt, väldigt mycket som behöver göras åt det detta. Handlar egentligen olikheterna i kön och i ursprung om ekonomiska skillnader, eller är det en attityds- eller kulturfråga? Det får vi tala om i ett senare inlägg.

Berätta gärna vad du tycker och tänker i kommentatorsraden! Ser du det här på samma sätt, eller har du andra erfarenheter? Vad, om något, ska vi göra åt det här? Och hur tycker du att ridsporten ska utvecklas i framtiden? Dela gärna med dig av vad du tänker och tycker! Tillsammans kan vi göra Hästsverige bättre och starkare och inte minst mer jämställt!

 

 

 

 

Annonser
Alltfler ridskolor går på knäna

Alltfler ridskolor går på knäna

Om du trodde att torkans år 2018 och de svårigheter som kom med den var över för att vi i år får ett bra höår 2019 så har du fel. Det är först nu man börjar se de verkliga effekterna. Till exemel att alltfler ridskolor har problem med ekonomin, och till och  med går omkull.

Häromdagen gick till exempel Johannishus Ryttarförening i konkurs. Beskedet kommer bara veckor efter att Sandåkra Ridskola gått ut med att de stänger verksamheten till hösten. Det är ett fall av flera likartade runt om i Sverige. Christinehamn har till exempel också haft stora problem och i december gick Horreds Ridcenter i konkurs. Fenomenet är dock inte nytt. Det finns en uppsjö med ridskolor som haft ekonomiska problem de senaste åren, som fått rekonstrueras och som kämpar med näbbar och klor för sin överlevnad. Orsakerna har varit många. Vissa har drabbats hårt av kvarka och andra smittsamma sjukdomar vilket gjort att de fått stänga ner verksamheten länge, andra har dragit på sig kostnader vid renoveringar de inte klarat av, med ytterligare andra inte har kunnat ta ut intäkter som stämmer överens med faktiska kostnader.

Frågan blir såklart hur det kommer se ut framöver. Kommunens stöd är viktigt för att ridskolorna ska kunna bestå, men nu väntar sämre tider ekonomiskt för alla kommuner i landet. Många kommuner dras med höga underhållsunderskott som måste täckas, och högkonjunkturen är enligt många på väg till en lågkonjnktur nationellt som internationellt. Det kommer inte gynna det stöd ridskolorna får. Regelverken och kraven på standard lär inte sänkas heller framöver. Numera verkar det behövas flera ridhus, en toppmodern anläggning och fem busshållsplatser inom de närmaste 100 metrarna för att någon ska vara intresserad av att rida (jag överdriver lite, men ändå – trenden går mot detta). Samtidigt ska det gärna vara billigt och full service på anläggningen för den som rider.

Det är kanske dags att tänka om. På många sätt. Vad vill vi ha för ridverksamheter därute – vilka krav kan vi ställa på andra och oss själva. Är verkligen ridsporten en ”folksport” och ska den vara det framöver? Vi i Sverige är i princip unika med vårt ridskolesystem men nu verkar verksamheterna vara hotade på många håll. Då måste vi våga ställa oss de mer tuffa frågorna – för vem finns ridsporten? Och vart finns hästarnas synvinkel i allt detta?

 

 

Stoppa smittan!

Stoppa smittan!

Jag hoppas att alla nu uppfattat det – såväl EHV-1 som annat elände sprids just nu mellan stallarna. Framför allt är det EHV-1 och då en variant som ger nervskador som är aktuell, men jag ser också på smittinfo att det finns konstaterad kvarka i landet.

EHV-1 har tidigare mest varit känt som ett virus som fölston riskerat att drabbas av. Det har nämligen varit vida känt att just detta herpesvirus hotat ge spontanaborter i sent skede för dräktiga ston, något som är oerhört traumatiskt såklart. Därför vaccinerar man gärna ston som ska få föl mot detta. Jag har också tidigare läst om att en variant av detta herpesvirus kan ge nervskador på häst. Och för den här varianten finns INGET VACCIN! I Skånsta har de förlorat fyra (!) hästar i denna ytterst otäcka sjukdom. Och många fler har drabbats runt om i landet. Det är ju en hästägares värsta mardröm!

Och allt beror på bristande respekt för de smittskyddsrekommendationer som finns. Hur svårt ska det egentligen vara. Alla fall kan såklart inte stoppas, men en hel del. Nuförtiden verkar okunnigheten vara alltför stor och bara häromdagen mötte jag folk som inte hade en aning om att det fanns smittor och att det är vi människor som ofta är orsaken till att smittor sprids mellan stallarna. Såväl kvarka som EHV-1 sprids genom kläder, och till och med via luften. Den som rör sig mellan olika stallar – själv eller med häst har ett stort ansvar för att inte sprida smittan vidare. Men det slarvas uppenbarligen ordentligt med detta.

Nu börjar folk få upp ögonen och jag hoppas verkligen att alla förstår att vi måste ta det här på allvar. Det som oroar mig att det bara krävs en idiot för att sprida smittan vidare, en som inte bryr sig eller inte förstår. Och att det finns en övertro på att virkon ska göra susen hur man än använder det. SÅ är det inte. Virkon ÄR bra och fungerar, men för att Virkonet ska ge effekt måste till exempel skorna vara helt rena och medlet måste hinna verka ordentligt för att rå på virus.

Här får du smittråd och info om EHV-1

Men jag förstår inte riktigt. Vi ska vara noga med det här INNAN utbrott är ett faktum. Vi ska alltid byta kläder mellan stallarna, alltid ha koll på snuvor och symtom på smittsamma sjukdomar och vi ska alltid skydda våra hästar från sjukdom. Inte bara när det blir en stor sak av att det sprids så snabbt och ett stall drabbats så hårt. Då är det redan för sent.

 

 

 

Hästar förändrar landsbygden

Det är som en ganska häftig men väldigt tyst revolution sker här ute på landsbygden. Det handlar om den levande landsbygden, som faktiskt hålls mer levande än vad man kan tro ibland. i alla fall om man läser media. Det handlar nämligen om sådana som jag ,som barrikaderar de gamla gårdarna som är för små för att fungera som jordbruk och som därför övergetts av de som håller djur och brukar marker på det sedvanliga sättet – det där sättet som ger föda åt människor. Vi fyller gårdarna med hästar, och vi bjuder in folk som inte har möjlighet att bo på en gård, utan som bor närmare tätorterna och har sådana där urbana liv, som är så vanliga idag.

Det är faktiskt så att inte så många flyttar in till storstaden idag. I alla fall så är det nästan lika många som flyttar ut, så det blir mer eller mindre ett nollsummespel. Däremot ökar städernas befokning av nyinflyttade och av barnafödande. Men här på landet håller vi gårdarna igång – med hjälp av nya fyrbeningar. Hästarna betar på markerna, de upprätthåller ekonomiska flöden och de förändrar liv. Igen.

Människans moderna historia byggdes på hästens rygg. De bar oss till krig, de var kommunikationskanalen mellan olika folk och olika städer och riken. De släpade vårt timmer, de bar våra bördor. De offrades och vördades, vårdades och ömmades för. För utan hästen hade vi inte varit där vi är idag, i vårt moderna samhälle. Och nu bär de landsbygdens framtid på sina ryggar – en framtid som kanske inte är så dum ändå. Öppna landskap, betande djur och folk som verkar och bor överallt i vårt avlånga vackra land. Hästen kan hjälpa oss på vägen, men jag hoppas de inte är de enda. Korna behöver sin plats, grisarna och hönsen. Åkrar och ängar behöver vårdas av många, och vi människor – stadsbor som landsbygdsbor – behöver ju mat oavsett var vi bor. Och vi har ju så bra jordbruk, något vi borde vårda än bättre. För landsbygden kan inte bara bäras av hästarna, även om de är en väldigt, väldigt bra början.

Mer om in- och utflyttning från stad till land och om hästarna som landsbygdens nybyggare kan du läsa om här.

Klubbarna får det allt svårare

Det är tuffa tider för ridklubbarna. Flera har redan gått i konkurs, och nu står än fler klubbar vid randen av stupet, så att säga. Inte minst gäller det Värmdö Ridklubb. Vad ska de göra, om Nacka kommun beslutar att inte bygga upp deras ridhus igen? Ridhusets tak rasade nyligen in, och hotade både hästars och folks ve. Försäkringarna täcker kanske inte skadan, då taket inte skottats. Till saken att det var lite Värmdö Ridklubb själva kunde göra. Kommunen hade ansvaret för byggnaden, och att gå och skotta på ett ridhustak är inte en sak du bara gör, för att. För det krävs utbildat folk. Men efter två veckors påtryckningar brast taket, utan att ha blivit skottat.  Det är så man undrar, vad som hade hänt om det var kommunens idrottshall, eller hockeyhall som rasat samman. Hade samma argument – ekonomi – fungerat då? Andra klubbar faller på egen hand, utan infallna tak. Ekonomin är på många håll skral, och tillskott i kassan långt borta. Någon reell hjälp är knappast att vänta sig, då få kommuner är beredda att satsa på ridsporten.

Lite trött bli jag allt på att ridklubbarna alltid tas på undantag. I en värld då allt färre jobbar ideellt och där kraven som ställs på hästhållning är så höga att det krävs stora resurser bara att få hästarna att må bra, får ridsporten svårt att hävda sig gentemot andra sporter. Hästar, och andra djur likväl, slussas ut från människans värld, och vi alienerar oss alltmer. Till vilken kostnad då?

Hästar är terapeuter, länken mellan människa och naturen, och livsgivande i sig.  I andra länder växer terapiverksamheten med hästar lavinartat. Forskningsresultat efter forskningresultat visar på deras läkande kraft, och på hur väl hästarna kan hjälpa oss i habilitering och rehabilitering. Samvaron med dem är kravlös, till skillnad mot det mesta annat i samhället, de ger ro i själen att duga som man är. Precis som man är! Ridningen i sig ger ypperlig övning i koordination, balans och motorik, för att inte tala om förmågan att fokusera och koncentrera sig. Annan forskning visar på vilken kraft – mental såsom fysisk, som stalltjejer och stallkillar får av att ta ansvar över någon annan, att behöva relatera till och kommunicera med ett så stort och för oss så annorlunda djur som hästen.  Hästar behöver trygghet och speglar oss själva. Även här ser vi i många länder att hästar används framgångsrikt för att visa ledare och chefer hur deras egna tankar och deras eget beteende påverkar andra. Hästar gör vad du uttrycker och på det sätt du uttrycker det.  Inget annat. Här finns inget förställt eller konstlat. Du får vad du ger. Det leder till utveckling och sanna budskap.

Det är få förunnat att ha egen häst – hur stor glädje det än skulle ge. Ridklubbarna fyller en mycket, mycket viktig funktion i att låta alla få rätten att umgås och rida på världens i särklass vackraste och ädlaste djurslag.  Jag kan ha åsikter om hur och vad som lärs ut på ridskolorna runt om i landet. Det finns mycket att göra, då det känns som om få gått vidare från det rena ridtekniska budskapet till något mer – mer modernt, mer hästriktigt och  mer människovänligt. Men många jobbar hårt för att det ska vara bra för alla, och att det ska ge så mycket som möjligt att samvara med deras hästar. De ska de ha stor credit för, även om detaljer givetvis kan diskuteras. Hästen behövs i samhället, och hästfolk har också rätt att ta sin del av den stöttning som samhället ger till sporter.

Varför sker då ingen förändring? Varför får klubbarna falla, ridhusen rasa och stallen trängas undan? Är det verkligen för att det är en tjejsport. Hallå! Vi pratar år 2013 här. Har vi inte kommit längre? Eller är det spöket – rikemanssport – som inte lyckats suddas ut? Vad tror du?

Men en sak är rolig i alla fall. SVT! När TV4 pratar om Mrs Meddicott-insamlingen som en kalkon i deras kanal, utan att göra samma sak med alla de småknattar som fått gå man ur huse för att bidra ekonomiskt för sina klubbar vars spelare får ganska schyssta löner om man säger så i andra sporter, visar SVT alltmer ridsport i sina kanaler. Fantastiskt! Äntligen!, säger jag i sann Fylkinganda. Det finns kanske hopp ändå!