Alltfler ridskolor går på knäna

Alltfler ridskolor går på knäna

Om du trodde att torkans år 2018 och de svårigheter som kom med den var över för att vi i år får ett bra höår 2019 så har du fel. Det är först nu man börjar se de verkliga effekterna. Till exemel att alltfler ridskolor har problem med ekonomin, och till och  med går omkull.

Häromdagen gick till exempel Johannishus Ryttarförening i konkurs. Beskedet kommer bara veckor efter att Sandåkra Ridskola gått ut med att de stänger verksamheten till hösten. Det är ett fall av flera likartade runt om i Sverige. Christinehamn har till exempel också haft stora problem och i december gick Horreds Ridcenter i konkurs. Fenomenet är dock inte nytt. Det finns en uppsjö med ridskolor som haft ekonomiska problem de senaste åren, som fått rekonstrueras och som kämpar med näbbar och klor för sin överlevnad. Orsakerna har varit många. Vissa har drabbats hårt av kvarka och andra smittsamma sjukdomar vilket gjort att de fått stänga ner verksamheten länge, andra har dragit på sig kostnader vid renoveringar de inte klarat av, med ytterligare andra inte har kunnat ta ut intäkter som stämmer överens med faktiska kostnader.

Frågan blir såklart hur det kommer se ut framöver. Kommunens stöd är viktigt för att ridskolorna ska kunna bestå, men nu väntar sämre tider ekonomiskt för alla kommuner i landet. Många kommuner dras med höga underhållsunderskott som måste täckas, och högkonjunkturen är enligt många på väg till en lågkonjnktur nationellt som internationellt. Det kommer inte gynna det stöd ridskolorna får. Regelverken och kraven på standard lär inte sänkas heller framöver. Numera verkar det behövas flera ridhus, en toppmodern anläggning och fem busshållsplatser inom de närmaste 100 metrarna för att någon ska vara intresserad av att rida (jag överdriver lite, men ändå – trenden går mot detta). Samtidigt ska det gärna vara billigt och full service på anläggningen för den som rider.

Det är kanske dags att tänka om. På många sätt. Vad vill vi ha för ridverksamheter därute – vilka krav kan vi ställa på andra och oss själva. Är verkligen ridsporten en ”folksport” och ska den vara det framöver? Vi i Sverige är i princip unika med vårt ridskolesystem men nu verkar verksamheterna vara hotade på många håll. Då måste vi våga ställa oss de mer tuffa frågorna – för vem finns ridsporten? Och vart finns hästarnas synvinkel i allt detta?

 

 

Annonser

Hästar förändrar landsbygden

Det är som en ganska häftig men väldigt tyst revolution sker här ute på landsbygden. Det handlar om den levande landsbygden, som faktiskt hålls mer levande än vad man kan tro ibland. i alla fall om man läser media. Det handlar nämligen om sådana som jag ,som barrikaderar de gamla gårdarna som är för små för att fungera som jordbruk och som därför övergetts av de som håller djur och brukar marker på det sedvanliga sättet – det där sättet som ger föda åt människor. Vi fyller gårdarna med hästar, och vi bjuder in folk som inte har möjlighet att bo på en gård, utan som bor närmare tätorterna och har sådana där urbana liv, som är så vanliga idag.

Det är faktiskt så att inte så många flyttar in till storstaden idag. I alla fall så är det nästan lika många som flyttar ut, så det blir mer eller mindre ett nollsummespel. Däremot ökar städernas befokning av nyinflyttade och av barnafödande. Men här på landet håller vi gårdarna igång – med hjälp av nya fyrbeningar. Hästarna betar på markerna, de upprätthåller ekonomiska flöden och de förändrar liv. Igen.

Människans moderna historia byggdes på hästens rygg. De bar oss till krig, de var kommunikationskanalen mellan olika folk och olika städer och riken. De släpade vårt timmer, de bar våra bördor. De offrades och vördades, vårdades och ömmades för. För utan hästen hade vi inte varit där vi är idag, i vårt moderna samhälle. Och nu bär de landsbygdens framtid på sina ryggar – en framtid som kanske inte är så dum ändå. Öppna landskap, betande djur och folk som verkar och bor överallt i vårt avlånga vackra land. Hästen kan hjälpa oss på vägen, men jag hoppas de inte är de enda. Korna behöver sin plats, grisarna och hönsen. Åkrar och ängar behöver vårdas av många, och vi människor – stadsbor som landsbygdsbor – behöver ju mat oavsett var vi bor. Och vi har ju så bra jordbruk, något vi borde vårda än bättre. För landsbygden kan inte bara bäras av hästarna, även om de är en väldigt, väldigt bra början.

Mer om in- och utflyttning från stad till land och om hästarna som landsbygdens nybyggare kan du läsa om här.

Klubbarna får det allt svårare

Det är tuffa tider för ridklubbarna. Flera har redan gått i konkurs, och nu står än fler klubbar vid randen av stupet, så att säga. Inte minst gäller det Värmdö Ridklubb. Vad ska de göra, om Nacka kommun beslutar att inte bygga upp deras ridhus igen? Ridhusets tak rasade nyligen in, och hotade både hästars och folks ve. Försäkringarna täcker kanske inte skadan, då taket inte skottats. Till saken att det var lite Värmdö Ridklubb själva kunde göra. Kommunen hade ansvaret för byggnaden, och att gå och skotta på ett ridhustak är inte en sak du bara gör, för att. För det krävs utbildat folk. Men efter två veckors påtryckningar brast taket, utan att ha blivit skottat.  Det är så man undrar, vad som hade hänt om det var kommunens idrottshall, eller hockeyhall som rasat samman. Hade samma argument – ekonomi – fungerat då? Andra klubbar faller på egen hand, utan infallna tak. Ekonomin är på många håll skral, och tillskott i kassan långt borta. Någon reell hjälp är knappast att vänta sig, då få kommuner är beredda att satsa på ridsporten.

Lite trött bli jag allt på att ridklubbarna alltid tas på undantag. I en värld då allt färre jobbar ideellt och där kraven som ställs på hästhållning är så höga att det krävs stora resurser bara att få hästarna att må bra, får ridsporten svårt att hävda sig gentemot andra sporter. Hästar, och andra djur likväl, slussas ut från människans värld, och vi alienerar oss alltmer. Till vilken kostnad då?

Hästar är terapeuter, länken mellan människa och naturen, och livsgivande i sig.  I andra länder växer terapiverksamheten med hästar lavinartat. Forskningsresultat efter forskningresultat visar på deras läkande kraft, och på hur väl hästarna kan hjälpa oss i habilitering och rehabilitering. Samvaron med dem är kravlös, till skillnad mot det mesta annat i samhället, de ger ro i själen att duga som man är. Precis som man är! Ridningen i sig ger ypperlig övning i koordination, balans och motorik, för att inte tala om förmågan att fokusera och koncentrera sig. Annan forskning visar på vilken kraft – mental såsom fysisk, som stalltjejer och stallkillar får av att ta ansvar över någon annan, att behöva relatera till och kommunicera med ett så stort och för oss så annorlunda djur som hästen.  Hästar behöver trygghet och speglar oss själva. Även här ser vi i många länder att hästar används framgångsrikt för att visa ledare och chefer hur deras egna tankar och deras eget beteende påverkar andra. Hästar gör vad du uttrycker och på det sätt du uttrycker det.  Inget annat. Här finns inget förställt eller konstlat. Du får vad du ger. Det leder till utveckling och sanna budskap.

Det är få förunnat att ha egen häst – hur stor glädje det än skulle ge. Ridklubbarna fyller en mycket, mycket viktig funktion i att låta alla få rätten att umgås och rida på världens i särklass vackraste och ädlaste djurslag.  Jag kan ha åsikter om hur och vad som lärs ut på ridskolorna runt om i landet. Det finns mycket att göra, då det känns som om få gått vidare från det rena ridtekniska budskapet till något mer – mer modernt, mer hästriktigt och  mer människovänligt. Men många jobbar hårt för att det ska vara bra för alla, och att det ska ge så mycket som möjligt att samvara med deras hästar. De ska de ha stor credit för, även om detaljer givetvis kan diskuteras. Hästen behövs i samhället, och hästfolk har också rätt att ta sin del av den stöttning som samhället ger till sporter.

Varför sker då ingen förändring? Varför får klubbarna falla, ridhusen rasa och stallen trängas undan? Är det verkligen för att det är en tjejsport. Hallå! Vi pratar år 2013 här. Har vi inte kommit längre? Eller är det spöket – rikemanssport – som inte lyckats suddas ut? Vad tror du?

Men en sak är rolig i alla fall. SVT! När TV4 pratar om Mrs Meddicott-insamlingen som en kalkon i deras kanal, utan att göra samma sak med alla de småknattar som fått gå man ur huse för att bidra ekonomiskt för sina klubbar vars spelare får ganska schyssta löner om man säger så i andra sporter, visar SVT alltmer ridsport i sina kanaler. Fantastiskt! Äntligen!, säger jag i sann Fylkinganda. Det finns kanske hopp ändå!