En andra chans – historien om Cobra

Det är något speciellt med de som slår oddsen, de som trots att de knappt har en chans alls, ändå på något sätt lyckas. Historier som ger hopp om att det är möjligt. En sådan historia är historien om Cobra. Cobra är en mustang från USA.

I motsats till vad många tror finns inga ”urhästar” kvar i USA. USA:s mustanger är förvildade tamhästar. Det handlar om iberiska hästar som kom med spanjorerna när de besökte kontinenten på 1500-talet, och som också fått inblandningar av andra raser under århundradens gång. De lever idag på stäpplandet i västra USA och är där en stor fråga för många hästälskare.

Det är den amerikanska staten som ”äger” hästarna och de går på statlig mark. En gång i tiden vandrade flera miljoner hästar på de vida markerna, men idag finns knappt 25 000 hästar kvar. Ändå fångas många in varje år, för att hålla populationen nere. De adopteras i första hand av entusiaster. Den häst som adopteras bort övergår till nya ägaren först efter ett prövoår.  Men om de inte blir bortadopterade får de en stämpel i rumpan (bokstavligen!) på att de får säljas till första bästa som skriver på köpeavtalet. Med löfte om att inte slakta och att omhänderta väl. Det följs inte alltid och det har funnits en stor skandal om detta när man hittade flera döda och 170 utmärglade stackars mustanger i en mans ägo (kommer skriva om det vid senare tillfälle).

En sådan häst som inte lyckades få ett adoptionshem var Cobra. Efter tre adoptionsförsök var det egentligen kört. Ödet för en sådan häst är mer eller mindre i dunkel. .Men som ett led i att marknadsföra mustangen som ridhäst (på gott och ont), finns det (såklart!) en tävling bland beridare om vem som kan få bäst ordning på en mustang som just varit icke adopterbar.

Tränarna har 100 dagar på sig att träna för att sedan visa upp sina förmågor med den nya hästen. Marsha Hartford-Sapp deltog i tävlingen och fattade tycke för Cobra. Cobra är en mer engelsk variant av häst. Det passade inte de som letade efter westernhästar, men för Marsha var det precis det som behövdes, dressyr och hoppryttare som hon är. Tävlingen blev början till en enastående karriär, som är långt ifrån över.

Cobra har under åren efter tävlingen placerat sig i det mesta och gör succé på dressyr- och western dressagetävlingar landet över, ja till och med i vm i western dressage där han också vann! Han har blivit en sann stjärna och en reklampelare för mustangerna han fått lämna för sitt nya liv.

Cobra var vild tills han var sex år. Det tog tid att bara komma nära och behövde en sant professionell hand som lotsade honom in i det nya livet som ridhäst. Han hade inte haft en chans om inte en marknadsföringstävling funnits där, och Marsha deltagit. Men ödet ville annorlunda och dressyr, det har han uppenbarligen fallenhet för. Eller vad tycker du?

 

 

Mer om Cobra på Horse Channel

Mer om three strike horses och kontroversen med adopterade och sålda mustanger i USA Wild Horse Education

Mer om mustangerna i USA kan du också läsa om på Live Science

Annonser

Ridsporten feministiskt

Ibland skriver vissa så bra så att det inte behövs något tillägg. Här är Sanna Lundells ord om varför Ridsporten inte kommer in i finrummet. En skral sanning om varför det blev ett så himla liv angående Jerringpriset.

”Hela den här galna jävla debatten är nämligen en otroligt tydlig studie i hur könsmaktsordningen fungerar. Det kan liksom inte bli mer tydligt än så här.”

 

http://www.sannalundell.se/2017/01/23/en-sista-kommentar-till-debatten-om-jerringpriset-en-feminist-analyserar/

Vår hjärna påverkas av hästar

microochelinaBegreppet hästbiten är ett ord som det skojas mycket om.Det går att tvista till det på många sätt, och även om det låter tufft att bli biten, är det ganska så mysigt att vara hästbiten.

Faktum är att många som börjat med hästar också fortsätter med det – det verkar som om många av oss faktiskt blir lite beroende av att ha dessa vackra djur omkring oss.  Bland de jag talar med och som haft hästar under många år vittnar nästan alla om att det kanske inte först och främst är ridningen som är det centrala när det kommer till varför de har hästar på gården, utan just känslan av att ha dem nära och att umgås med dem.

Vad är det med hästar som gör att vi tycker så mycket om dem? Att vi så att säga blir hästbitna och nästan inte kan leva utan dem? Förklaringen kanske är väldigt fysisk. Forskning visar nämligen att vår hjärna rent fysiskt påverkas av hästars närvaro.Deras stora förmåga till empati, en förmåga de utvecklat som beroende av en grupp och hela gruppens välmående, påverkar oss på ett väldigt konkret sätt. Mer info kan du få i artikeln Not just horsing around i tidningen The Guardian.

Tack vare denna egenskap hos hästarna (och kanske för att de är så vansinnigt vackra!) blir vi blir lugnare och mer fokuserade när vi omges av hästarna: I vår stressade värld känns det mer än naturligt att vi aktivt söker upp platser som ger oss ro. Som stallet till exempel. I en värld som känns egoistisk och tuff är det en fröjd att vistas med andra som är fyllda av empati. Att hästar hjälper oss att komma ut i naturen, även den en helare för själ och hjärna, gör inte saken sämre.

Desto konstigare är det då att ridning inte klassas som en lyxsport. Den bild många utanför hästvärlden har verkar vara att det handlar om glansiga ridstövlar, spön och knoppade manar på tävlingar där VIP-tältet fylls av välbärgade individer som sippar champagne. Så fel det kan vara. De flesta av oss umgås och jobbar med hästar för att det påverkar vår hjärna – till att bli lugn och fokuserad och balanserad i en allt stressigare och mer egoistisk människovärld. Det är synd och skam. Hästarna har under århundraden burit vår utveckling på sin rygg – som dragdjur, riddjur och stridspartner. Idag skulle de kunna ha ett minst lika viktigt jobb för vår hälsa och välgång. Om bara fler förstod.

Men så länge den förvrängda bilden härskar, är det svårt för alla som vill öppna sina stalldörrar till de som är i behov av en fyrbent vän för sin habilitering, rehabilitering och för allmän friskvård. Det blir helt enkelt för dyrt, för svårt och för omständligt att konkurrera med andra sporter som anses värdefullare, för vår hälsas skull. Även om det motsatta faktiskt gäller.