Kvinnor dominerar i en manlig värld

Kvinnor dominerar i en manlig värld

I Sverige dominerar kvinnorna inom ridsporten. De är så dominerande att man har problem att få in killar i sporten. Hela 90 % av de som rider uppges vara kvinnor och det märks väldigt tydligt när man rör sig i stallarna, ser lektioner eller är ute på lokala tävlingar runt om i landet. Det gör den svenska ridsporten till minst jämlik av alla sporter inom alla svenska idrottsförbund.

Ändå tjatas det gärna om att det här är den enda sporten där kvinnor kan tävla på samma villkor som män, där unga som gamla möts på jämbördigt sätt. Det borde ju någonstans spegla av sig, tycker jag. För på pappret stämmer det verkligen, och borde vara något som gjorde ridsporten till en arena där ung och gammal möts, kvinnor och män och människor med olika ursprung. Men gör det det egentlige? Männen verkar klart överrepresenterade när det kommer till de elitryttare som finns.

Det här med jämställdhet inom ridsporten diskuterades häromdagen i P1 (lyssna här!) och programmet tar upp en fråga jag ställt mig otroligt många gånger.

I andra länder är sporten inte fullt lika kvinnodominerad. Faktum är att i många andra länder är det företrädesvis män som rider och kör häst, precis som det var i vårt eget land fram till femtiotalet när tjejerna gjorde entré i ridskolorna. Det märktes inte minst när jag var i Goléga i höstas på Portugals stora hästevent. Män, män, män. Överallt stiligt klädda män på vackra hästar som seglade runt överallt. En del kvinnor fanns också, men de vara inte alls lika framträdande och inte alls lika många. Vilken skillnad! I USA och Tyskland verkar det vara lite mer 50/50 när man rör sig i stallarna och kikar på vilka det är som rider, oavsett nivå. Men kanske överväger ändå de unga damerna. Vad olika det kan vara!

Men så är det det där med vilka som är aktiva och vilka som tävlar. Även i Sverige, där kvinnorna dominerar stort i hästarnas värld, dominerar män i eliten i förhållande till antalet aktiva. Om man undantar dressyren som är mycket kvinnodominerad, dyker det upp ett enormt stort antal män i eliten, jämfört med antalet totala ryttare.

Och internationellt är det män som är i toppen i de många grenar. I hoppningen till exempel märks det tydligt att männen dominerar. Roade mig med att kika på hur många kvinnor som vunnit de stora evenemangen – Världscupen och VM.  1979 startade Världscupen inom hästhoppning. Amerikanskan Melanie Smith lyckades ta hem tideln redan 1982 och följdes upp av en annan amerikanska vid namn Leslie Burr Lenehan år 1986. Bara för att följas upp året senare av ännu en amerikanska vid namn Katharine Burdsall. Men sedan tog det stopp av någon anledning. Först 2005 kommer återigen en amerikanska – men under tysk flagg och tar hem spelen. Det är Meredith Michaels-Beerbaum som det året får äran att stå högst upp på prispallen. Det lyckas hon också med år 2008 OCH 2009. Vilken kvinna och vilken häst (det är samma häst alla gånger – Shutterfly). Beezie Madden, amerikanska hon med, tar också hem Värdscupen. Året är då 2013 och finalen avgörs i Göteborg och samma kvinna lyckas upprepa sin bedrift år 2018.

Vad är det med att det bara är amerikanska kvinnor som lyckas inom hästhoppningen? Är de mer jämställda där inom denna sport? Om man menar att stå längst upp på prispallen? Inte en Europé så långt ögat når, ingen från någon annan kontinent heller för den delen.

Det ser än knasigare ut inom hopp-VMtitlarna. 1990 förändrades reglerna för hästhoppnings-VM. Det skulle ta 18 år innan en kvinna vann titeln.

Efter det skulle det ta 32 år till för att en kvinna åter skulle stå högst på pallen. Hennes namn är Simone Blum. Mager utdelning om man ser till att detta är en sport där alla tävlar mot alla och alla borde ha lika chans. Slump? Knappast. Här dominerar verkligen männen. Det går att se samma mönster inom fälttävlan.

Så i toppen är det herrarna som regerar. Vi kvinnor verkar göra annat när vi är med våra hästar? Varför är det så? Och varför är det manliga perspektivet fortfarande så starkt inom hästsporten? Jag möter det titt som tätt på olika sätt.

Jag tycker mig till exempel se att manliga tränare i allmänhet skattas högre än kvinnliga. Särskilt om de kommer från andra länder. Då skattas deras ord mycket högre. Det är som om kvinnors kompetens inom denna sport är mindre värld, trots att sporten i sig i det här landet är byggd av kvinnor. Är det bara jag, eller är det så?

Är det något jag fortfarande kan uppleva i vissa stallar är också den gamla hierarkiska ordningen, byggd på en tid då kavalleriet var de som höll i stallarna och det var militärer som red? Det har blivit bättre, det erkänner jag glatt och tacksamt, men på flera håll finns en bit kvar. Och där det tappats har det inte heller alltid ersatts på ett bra sätt, utan alla tillåts göra lite som de själva vill utan att lyssna på de som har kunskapen. Det är ju inte heller bra, särskilt med tanke på att kunskapsnivån vad gäller hästhållning och hästhantering inte alltid är lika hög hos hästägare.

Det manliga hänger i inom hästvärlden på många andra sätt också. De står för en stor del av investeringar och kapital och syns tydligt i toppen av de som styr och ställer inom ridsporten. Och ridsporten prioriteras inte alls lika mycket som andra sporten när et kommer till offentlig finansiering. Är det en fråga om jämställdhet, en fråga om att ridsporten ses som en rikemanssport av många (se friskvårdsbidragsdebatten till exempel!),  eller är det bara slump?

När vi ser till detaljerna, såsom sadlar till exempel blir det också uppenbart. Sadlar är skapta för män (även av män?). Det gör att vi damer har svårare att hitta en bekväm balans uppepå hästen vilket gör vårt jobb som ryttare svårare, och ibland till och med mindre hälsosamt. Hippson kom nyligen ut med en artikel om detta, vilken du kan läsa här.

Kan det vara så att ridsporten inte är undantagen den vanliga världen – som fortfarande har en del att göra vad gäller jämställdhet? Jag tänker också då på synen på ridsporten i allmänhet – som möter allsköns nedlåtande kommentarer även i de stora medierna. Det är ju bara att ta Peder Fredricsons Jerringpris som exempel. Eller det där med att ridsporten ofta sätts längre ner i prioriteringslistan vad gäller allt från TV-tider till ekonomiskt stöd från kommuner och andra myndigheter? Och har det att göra med att det är mest damer som rider?

Är också de system som finns inom hästvärlden, som hästarna utbildas under, mer passande för män med muskler än kvinnor? Så att de män som kliver in i systemet har lättare att komma vidare än kvinnor, eller är männen bara mer karriärinriktade väl de ger sig in i något? Kan det dessutom vara så att de mjuka värdena inte skattas lika högt (kanske det som får kvinnor att inte satsa högt i eliten utan mer letar samspel och verkar i det tysta på hemmaplan).

Finns det i så fall träningssystem som passar kvinnor bättre och kan dessa utvecklas till att bli vinnande koncept även på tävlingsbanorna. Vad skulle det göra för hästvälfärden? Jag tror det skulle kunna revolutionera hästvärlden. För de traditionellt kvinnliga värdena – omsorg, empati, förståelse, mjukhet och känsla (de är väl mänskliga egentligen för bövelen??? men nu har de klassats som kvinnliga en gång i tiden och därför också setts lite snett på, så vi får väl kalla dem för det), är egenskaper som det verkligen behövs mycket av för att arbeta på ett hästvänligt sätt. Vi vet ju att hästar i grund och botten är otroligt känsliga varelser med ett extremt känsloliv och varelser som bygger sin tillvaro på relationer.

Jag blir glad i alla fall när man ser t ex fälttävlansryttarens Ulf Johanssons insatser för att få unga killar in i sporten. Jag vet att det finns flera andra som också gör stora insatser. Dessa initiativ behöver lyftas upp. Det kan inte vara lätt som ensam kille på en ridskola – man behöver veta att man inte är ensam och att det faktiskt är en killsport – lika väl som en tjejsport. Det är en sport helt enkelt. Hur ska vi komma dit?

Och hur är det då med personer med olika ursprung? I svensk ridsport är det väldigt, väldigt mycket som behöver göras åt det detta. Handlar egentligen olikheterna i kön och i ursprung om ekonomiska skillnader, eller är det en attityds- eller kulturfråga? Det får vi tala om i ett senare inlägg.

Berätta gärna vad du tycker och tänker i kommentatorsraden! Ser du det här på samma sätt, eller har du andra erfarenheter? Vad, om något, ska vi göra åt det här? Och hur tycker du att ridsporten ska utvecklas i framtiden? Dela gärna med dig av vad du tänker och tycker! Tillsammans kan vi göra Hästsverige bättre och starkare och inte minst mer jämställt!

 

 

 

 

Dressyr är ingen sport

Dressyr är i grunden ingen sport. Inte i den meningen att det är det som är syftet.  Lika lite som att gymnastik egentligen är en sport. Däremot kan man tävla i dressyr – om man vill,  lika väl som man kan tävla i gymnastik. Men att göra morgongympa och att tävla i gymnastik är två väldigt olika saker. Den som tävlar i gymnastik vet att den måste pressa sig till yttersta gränsen för att bli bäst. Den som tävlar i gymnastik vet att det sliter mer än det ger för kroppen, men tycker det är värt det. Den som gymnastiserar för hälsa gör det för att bli stark och frisk – länge.

Dressyr är hästens gymnastik. För att bli smidig och stark för att få bättre styrka att bära sin ryttare korrekt, och för att hålla länge. Det är hästens yoga för att bli mentalt och fysiskt frisk och sun. Det ska vara uppbyggande träning – förberedelser för att kunna göra saker utan att gå sönder. Det är något som kan göras och bör göras på alla hästar som rids – för att ge dem bra förutsättningar för att klara sitt jobb, även om det så ”bara” är att vara ute i skog och mark med en ryttare på ryggen.

En andra chans – historien om Cobra

Det är något speciellt med de som slår oddsen, de som trots att de knappt har en chans alls, ändå på något sätt lyckas. Historier som ger hopp om att det är möjligt. En sådan historia är historien om Cobra. Cobra är en mustang från USA.

I motsats till vad många tror finns inga ”urhästar” kvar i USA. USA:s mustanger är förvildade tamhästar. Det handlar om iberiska hästar som kom med spanjorerna när de besökte kontinenten på 1500-talet, och som också fått inblandningar av andra raser under århundradens gång. De lever idag på stäpplandet i västra USA och är där en stor fråga för många hästälskare.

Det är den amerikanska staten som ”äger” hästarna och de går på statlig mark. En gång i tiden vandrade flera miljoner hästar på de vida markerna, men idag finns knappt 25 000 hästar kvar. Ändå fångas många in varje år, för att hålla populationen nere. De adopteras i första hand av entusiaster. Den häst som adopteras bort övergår till nya ägaren först efter ett prövoår.  Men om de inte blir bortadopterade får de en stämpel i rumpan (bokstavligen!) på att de får säljas till första bästa som skriver på köpeavtalet. Med löfte om att inte slakta och att omhänderta väl. Det följs inte alltid och det har funnits en stor skandal om detta när man hittade flera döda och 170 utmärglade stackars mustanger i en mans ägo (kommer skriva om det vid senare tillfälle).

En sådan häst som inte lyckades få ett adoptionshem var Cobra. Efter tre adoptionsförsök var det egentligen kört. Ödet för en sådan häst är mer eller mindre i dunkel. .Men som ett led i att marknadsföra mustangen som ridhäst (på gott och ont), finns det (såklart!) en tävling bland beridare om vem som kan få bäst ordning på en mustang som just varit icke adopterbar.

Tränarna har 100 dagar på sig att träna för att sedan visa upp sina förmågor med den nya hästen. Marsha Hartford-Sapp deltog i tävlingen och fattade tycke för Cobra. Cobra är en mer engelsk variant av häst. Det passade inte de som letade efter westernhästar, men för Marsha var det precis det som behövdes, dressyr och hoppryttare som hon är. Tävlingen blev början till en enastående karriär, som är långt ifrån över.

Cobra har under åren efter tävlingen placerat sig i det mesta och gör succé på dressyr- och western dressagetävlingar landet över, ja till och med i vm i western dressage där han också vann! Han har blivit en sann stjärna och en reklampelare för mustangerna han fått lämna för sitt nya liv.

Cobra var vild tills han var sex år. Det tog tid att bara komma nära och behövde en sant professionell hand som lotsade honom in i det nya livet som ridhäst. Han hade inte haft en chans om inte en marknadsföringstävling funnits där, och Marsha deltagit. Men ödet ville annorlunda och dressyr, det har han uppenbarligen fallenhet för. Eller vad tycker du?

 

 

Mer om Cobra på Horse Channel

Mer om three strike horses och kontroversen med adopterade och sålda mustanger i USA Wild Horse Education

Mer om mustangerna i USA kan du också läsa om på Live Science

Ridsporten feministiskt

Ibland skriver vissa så bra så att det inte behövs något tillägg. Här är Sanna Lundells ord om varför Ridsporten inte kommer in i finrummet. En skral sanning om varför det blev ett så himla liv angående Jerringpriset.

”Hela den här galna jävla debatten är nämligen en otroligt tydlig studie i hur könsmaktsordningen fungerar. Det kan liksom inte bli mer tydligt än så här.”

 

http://www.sannalundell.se/2017/01/23/en-sista-kommentar-till-debatten-om-jerringpriset-en-feminist-analyserar/

Vår hjärna påverkas av hästar

microochelinaBegreppet hästbiten är ett ord som det skojas mycket om.Det går att tvista till det på många sätt, och även om det låter tufft att bli biten, är det ganska så mysigt att vara hästbiten.

Faktum är att många som börjat med hästar också fortsätter med det – det verkar som om många av oss faktiskt blir lite beroende av att ha dessa vackra djur omkring oss.  Bland de jag talar med och som haft hästar under många år vittnar nästan alla om att det kanske inte först och främst är ridningen som är det centrala när det kommer till varför de har hästar på gården, utan just känslan av att ha dem nära och att umgås med dem.

Vad är det med hästar som gör att vi tycker så mycket om dem? Att vi så att säga blir hästbitna och nästan inte kan leva utan dem? Förklaringen kanske är väldigt fysisk. Forskning visar nämligen att vår hjärna rent fysiskt påverkas av hästars närvaro.Deras stora förmåga till empati, en förmåga de utvecklat som beroende av en grupp och hela gruppens välmående, påverkar oss på ett väldigt konkret sätt. Mer info kan du få i artikeln Not just horsing around i tidningen The Guardian.

Tack vare denna egenskap hos hästarna (och kanske för att de är så vansinnigt vackra!) blir vi blir lugnare och mer fokuserade när vi omges av hästarna: I vår stressade värld känns det mer än naturligt att vi aktivt söker upp platser som ger oss ro. Som stallet till exempel. I en värld som känns egoistisk och tuff är det en fröjd att vistas med andra som är fyllda av empati. Att hästar hjälper oss att komma ut i naturen, även den en helare för själ och hjärna, gör inte saken sämre.

Desto konstigare är det då att ridning inte klassas som en lyxsport. Den bild många utanför hästvärlden har verkar vara att det handlar om glansiga ridstövlar, spön och knoppade manar på tävlingar där VIP-tältet fylls av välbärgade individer som sippar champagne. Så fel det kan vara. De flesta av oss umgås och jobbar med hästar för att det påverkar vår hjärna – till att bli lugn och fokuserad och balanserad i en allt stressigare och mer egoistisk människovärld. Det är synd och skam. Hästarna har under århundraden burit vår utveckling på sin rygg – som dragdjur, riddjur och stridspartner. Idag skulle de kunna ha ett minst lika viktigt jobb för vår hälsa och välgång. Om bara fler förstod.

Men så länge den förvrängda bilden härskar, är det svårt för alla som vill öppna sina stalldörrar till de som är i behov av en fyrbent vän för sin habilitering, rehabilitering och för allmän friskvård. Det blir helt enkelt för dyrt, för svårt och för omständligt att konkurrera med andra sporter som anses värdefullare, för vår hälsas skull. Även om det motsatta faktiskt gäller.