Det mest elementära

Det är det mest elementära som räknas allra mest. Jag ser många som hastar fram i hästarnas utbildning och hoppas på det bästa. Men alltför ofta tar det tvärstopp och man kommer liksom inte längre. Ibland blir relationen mellan häst och ryttare lidande och i all hast har man skapat problem man inte hade behövt dras med om man hade tagit det lite lugnt från början. Och kämpat lite längre med det grundläggande, basen i själva ridningen.

Visst är det häftigt när vi kan göra en bytesserier, och visst är det coolt att kunna hoppa 1,40-banor. Men många glömmer bort att vägen dit – och att kunna göra det på ett bra sätt, är allt annat än kort och enkel. Det krävs att vi verkligen jobbar på att kommunicera, att vi får hästarna i balans och att vi kan ge de där klara, tydliga men också förfinade egenskaperna. Hästen behöver starka muskler och en smidig kropp för att kunna göra det vi ber om, och vi behöver enormt med kroppskontroll och bra sits för att kunna ge de där signalerna så hästen vet vad vi är ute efter.

Att hasta fram leder till ett hastverk och ett hastverk är något som lätt raseras. I bästa fall får man börja om, i värsta fall så måste man jobba hårt för att få bort alla omkullagda stenar i de ruiner man skapade för att man gjorde ett fuskbygge. Då är det lätt att skylla på hästen och kanske byta ut den? Men vad är oddsen för att man ska lyckas om man själv inte har hundra koll på hur man bygger, hur man bygger upp och skapar ett stadigt fundament? Då spelar det inte någon roll hur bra hästen är – den kommer inte mer till sin rätt än vad ryttaren möjliggör. Hur bra den än är. I längden blir det inte hållbart. Det har vi sett i eliten och det ser vi på hobbynivå dagligen. Tyvärr.

Kanske går jag själv numera till och med för långsamt fram, men hellre det än att få resultat som bygger på slump, tur och som kostar på – som blir en börda i längden och som inte handlar om att hästen på ett korrekt sett bär upp sin ryttare, inte accepterat hjälperna på ett positivt sätt och som lyder för att de måste, inte för att de vill. Många gånger har jag tagit över eller fått träna till hästar som fått trassel med tiden- och resan att lära om är omständlig och kräver medvetenhet om hur man bygger en bra grund. Problemet blir bara att hästen lärt sig så mycket knasigheter innan och ”Knapparna” ofta är helt felinlärda eller missuppfattade, eller så är hästen till och med rädd för signalerna (ajajaj) att jag får använda stora doser kreativitet, en hel del empati och inte minst ett stort fång problemsökeri och problemlöseri för att lösa knutarna och få till en glad ridhäst som inte blir förvirrad igen. Än värre är det att det gama för alltid kommer ligga kvar, och att hästen kan ”trilla” tillbaka igenom den rids med oförstånd och man väcker gamla muskelminnen till liv.

Det finns många i eliten som tagit upp detta ämne – i de stora tidningarna och i bloggar jag läser. De uppmanar ryttare att lära sig rida korrekt och att jobba med grunderna, och inte vänta sig resultat utan att ryttarna själva kan prestera. Framgång kommer inte av slump, utan av konsekvent och god träning av ryttare och häst. Men når det fram? Jag undrar det. Hästar byter ägare som aldrig förr, kunskapen verkar det ibland lite si och så med. Sedan ringer man en tränare för att få hjälp – men är kanske inte helt inne på att lyssna på det som faktiskt behöver sägas. Att vi som ryttare behöver bli bättre, att vi behöver få mer kunskap om biomekanik, inlärningsteori och framför allt – att vi måste våga backa och jobba med grunderna. På riktigt.

Annonser

Vågar man sälja en häst?

Det har varit stor turbulens kring vissa hästförsläljningar på senare tiden. Jag har redan innan detta tyckt att det där med att sälja häst låter svårt på alla plan, och tycker det verkar än surrigare efter att ha tagit del av en del tingsrättsdomar som fallit angånde hästförsäljningar.

Välja köpare
Det första jag tänker på vid en hästförsäljning är hur i hela friden jag skulle kunna hitta ”rätt” köpare. Då jag själv inser att jag inte hanterar hästar som alla andra gör är det troligt att vissa av mina hästar skulle reagera kraftigt vid en helt annan typ av hantering. Jag som säljare skulle ju vilja kunna försäkra mig om att hästen får det bra, utifrån den filosofiska aspekt jag har på hästar och den kunskap jag har, förutom då att den får det foder, den skötsel och den uppstallning som behövs för att må bra i övrigt. Men jag vet, av erfarenhet, att många talar väl och sedan håller ganska så tunt. Eller så hör man det man vill höra, och det blir inte rätt ändå.

Flera sätt är bra – men vissa är också dåliga
Missförstå mig rätt. Jag är definitivt ingen petimätermänniska som vill att alla ska göra exakt som jag. Det finns massor med sätt att göra samma sak på, och många av dem är bra. Men det finns många därute som hanterar hästar på ett sätt som jag absolut inte backar upp, utan snarare vänder mig emot, efter att inte minst själv fått en trial and errorperiod som sträckte sig långt in i mitt liv. Jag har sett mycket jag inte velat se och själv gjort en del jag inte skulle göra igen. Och jag vill definitivt inte att mina hästar ska hamna i vissas vård. Så långt är klart.

Attityder
Tänk bara på mamman som skrev i Tidningen Ridsport om rollkuren i stil med att: ”jag kämpar så för hästarna och förser dem med mat och rent hem. Så det är min rätt att kunna hantera och rida hästar precis som jag vill. Lite får de stå ut med.” Eller nu senast när en person skriver i samma tidnings forum att den hoppningsvideo jag skrev om för några dagar sedan där en amerikansk ryttare piskar sin häst tretton gånger för att komma över ett vattenhinder, visar på ett helt acceptabelt handlande. Man vill ju vinna – eller hur?

Attityd
Attityden är inte ovanlig, men likafullt skrämmer den mig. Eller kanske just för att det är så vanligt. Jag må inte kunna stoppa andra från att sälja sina hästar till sådana personer. Men själv föredrar jag att få veta att mina fyrbenta vänner aldrig utsätts för något sådant som ens är i närheten av den behandlingen.

Det är ett ansvar jag som hästägare tycker att jag måste ta för de djur jag själv valt att ta hand om. Det är ju jag som bestämmer vart de hamnar, och därmed också jag som har ansvaret för att det blir så bra som bara är möjligt.

Fel på hästen?
Sedan kommer det där om hästen visar sig ha något fel. Oavsett vad det beror på och hur frisk hästen var när den lämnades över, finns inga garantier att hela affären inte kommer att bli en soppa. I rättsfall finns det hästar som dömts ut och som fått återlösas och som sedan fungerar fint som tävlingshästar igen, hästar som ansetts ha lynnesfel och som därför får återtas – eller säljs vidare. Jag vet inte vilket som skulle vara värst.

Konsumentlagen
Det är också många lagar som ska kännas till för att veta vilken rätt jag har som säljare. Den rätten är ganska liten, medan lagen skyddar köparen. Det är konsumentköplagen alternativt köplagen som träder in beroende på om säljaren är ett företag eller en privatperson. Vid konsumentköplagen är det säljaren som ska kunna bevisa att hästen var frisk när den ”levererades” och det är inte alltid så lätt. Bevisbördan gäller i sex månader.

Men sedan gäller att om säljaren på något sätt kan bevisa att det var fel på varan (jo hästar räknas som vara enligt EU), så kan köpet hävas ändå. Så man får vänta länge för att veta att pengarna är i hamn när man säljer häst som företagare.

Återköpsklausul
Troligen skulle jag använda en återköpsklausul som gör det möjligt för mig som säljare att köpa tillbaka hästen. Det skulle i alla fall stoppa hästen från att bli vandringspokal och stoppa eventuella rättsfall då jag troligen gladeligen betalar (eller i alla fall skramlar fram vad som behövs), bara för att se till att hästens tillvaro blir så trygg som möjligt i det fall en köpare skulle vara missnöjd.

Men då har jag också fått tipset om att man måste sätta upp ett vite som faller ut om köparen inte hörsammar den punkten i avtalet. Annars blir klausulen verkningslös. Så ett sådant skulle med.

Ej skötts
Och hur blir det om jag får återta en icke fungerande, stressad eller på annat sätt dåligt mående häst? Även här vet jag av erfarenhet att det går otroligt snabbt att försämra skicket på hästen. Det kan ta allt från dagar om vi talar om fysiska skador som kan uppkomma vid ridning och hagvistelse eller chockhändelser som förstör en eller flera viktiga delar i möjligheten att hantera hästen.

Snabb försämring
Det tar inte heller mer än ett par veckor att genom dålig vård ge hästen men för livet vad gäller psykisk och fysisk hälsa. Jag har sett hästar som förlorat geisten genom en enda resa, hästar som fått avsmak för allt vad ryttare heter för att den ridits så illa på ridbanan att den helt enkelt inte ville vara med längre, och hästar vars ryggar pajat – men problemet ansågs vara någon helt annanstans. Det har hänt otaliga gånger och är lika smärsamt att vara med om som att läsa om, när folk får ta tillbaka sina kära gamla vänner i ett miserabelt skick. Nej fy, jag vill inte ens tänka tanken faktiskt, att en häst som jag säljer hamnar i det läget. Hur ska man kunna leva med det?

Säljs till kreti och pleti
Ändå säljs djur dagligen till kreti och pleti utan vidare diskussion. Bara folk slantar upp stålers, och ibland tydligen inte ens det. Många gånger verkar det gå bra, men hur många fall finns det, där hästen inte fått det bra?

Det är bara att inse – folk tänker inte som jag. Många anser att ansvaret slutar när man beslutat att sälja en häst och att sedan är det bara att gå vidare. Det må så vara att ansvaret är den nya ägarens, men vem ansvarar för VEM den nya ägaren är och försöker se till att den tar det ansvar som kan läggas på en hästägare?

Vi talar om levande djur, inte cyklar eller bilar. De är kännande, intelligenta och mycket sociala varelser, allt det som jag försöker påvisa här på bloggen. Det är det som gör det så svårt många gånger. För ingenting vad gäller häst, är så busenkelt som man först kan tro. Näe, ibland är det skönt att ha alla hästar hemma….