En andra chans – historien om Cobra

Det är något speciellt med de som slår oddsen, de som trots att de knappt har en chans alls, ändå på något sätt lyckas. Historier som ger hopp om att det är möjligt. En sådan historia är historien om Cobra. Cobra är en mustang från USA.

I motsats till vad många tror finns inga ”urhästar” kvar i USA. USA:s mustanger är förvildade tamhästar. Det handlar om iberiska hästar som kom med spanjorerna när de besökte kontinenten på 1500-talet, och som också fått inblandningar av andra raser under århundradens gång. De lever idag på stäpplandet i västra USA och är där en stor fråga för många hästälskare.

Det är den amerikanska staten som ”äger” hästarna och de går på statlig mark. En gång i tiden vandrade flera miljoner hästar på de vida markerna, men idag finns knappt 25 000 hästar kvar. Ändå fångas många in varje år, för att hålla populationen nere. De adopteras i första hand av entusiaster. Den häst som adopteras bort övergår till nya ägaren först efter ett prövoår.  Men om de inte blir bortadopterade får de en stämpel i rumpan (bokstavligen!) på att de får säljas till första bästa som skriver på köpeavtalet. Med löfte om att inte slakta och att omhänderta väl. Det följs inte alltid och det har funnits en stor skandal om detta när man hittade flera döda och 170 utmärglade stackars mustanger i en mans ägo (kommer skriva om det vid senare tillfälle).

En sådan häst som inte lyckades få ett adoptionshem var Cobra. Efter tre adoptionsförsök var det egentligen kört. Ödet för en sådan häst är mer eller mindre i dunkel. .Men som ett led i att marknadsföra mustangen som ridhäst (på gott och ont), finns det (såklart!) en tävling bland beridare om vem som kan få bäst ordning på en mustang som just varit icke adopterbar.

Tränarna har 100 dagar på sig att träna för att sedan visa upp sina förmågor med den nya hästen. Marsha Hartford-Sapp deltog i tävlingen och fattade tycke för Cobra. Cobra är en mer engelsk variant av häst. Det passade inte de som letade efter westernhästar, men för Marsha var det precis det som behövdes, dressyr och hoppryttare som hon är. Tävlingen blev början till en enastående karriär, som är långt ifrån över.

Cobra har under åren efter tävlingen placerat sig i det mesta och gör succé på dressyr- och western dressagetävlingar landet över, ja till och med i vm i western dressage där han också vann! Han har blivit en sann stjärna och en reklampelare för mustangerna han fått lämna för sitt nya liv.

Cobra var vild tills han var sex år. Det tog tid att bara komma nära och behövde en sant professionell hand som lotsade honom in i det nya livet som ridhäst. Han hade inte haft en chans om inte en marknadsföringstävling funnits där, och Marsha deltagit. Men ödet ville annorlunda och dressyr, det har han uppenbarligen fallenhet för. Eller vad tycker du?

 

 

Mer om Cobra på Horse Channel

Mer om three strike horses och kontroversen med adopterade och sålda mustanger i USA Wild Horse Education

Mer om mustangerna i USA kan du också läsa om på Live Science

Annonser

Färdigtävlat blir sålt – i bästa fall

En av Frankrikes största travstjärnor på fyra ben, L’Amiral Mauzun, ska gå i pension. Man kunde ju tänka sig att alla de miljoner hästen tjänat åt sina ägare skulle rendera någon säkerhet i livet efter travbanan. Att nu väntade morötter i krubban varje morgon, stora gröna hagar och en härlig tillvaro med andra likasinnade hästar. Men så är tydligen inte fallet. Nu ska hästen säljas på auktion till högstbjudande. Är det någon slump att högsbjudande rimmar på motbjudande????? För det är precis vad det är. Motbjudande i alla aspekter.

Vad hästen kommer att få för framtid står skrivet i stjärnorna. Ingen vill ta ansvar för en häst som inte längre kan tävla, och som dessutom inte har bollarna kvar – det vill säga kan avlas vidare på. Så då är den värdelös. Möjligen vill någon på Malta kunna tävla den vidare och skryta lite med namnet. Där tävlar de hästar både på asfalt och på banor, så länge de håller och gärna lite till.

Hur är vi människor funtade egentligen? I Sverige är det inte mycket bättre. Travhästarna som av någon anledning gjort sitt på banan blir vandringspokaler som kostar mindre ärn ett månadskort på gymmet. Allt för många av dessa högblodiga hästar hamnar hos kreti och pleti utan kunskap om vare sig vård eller träning. De klarar inte av energin i en travhäst och sedan säljs den vidare. Hur många som lastas på transporter för slakt i Italien vet ingen. Ingen bryr sig heller verkar det som. Hästarna är inte värda ett skit.

Inte tycker jag bättre om folk som säljer sina trotjänare som inte kan vara på tävlingsbanan längre heller. Hästar över 20 år är gamla, men de säljs gladeligen för att ge plats åt nya, unga talanger. Sedan att de kämpat med en ryttares alla oförmågor i alla åren innan, räknas inte alls. Så är också deras öde skrivet i stjärnorna. Det finns många lycksökare där ute, och ingen vill betala vad det kostar.

Men jag bryr mig. Jag har gamlingar i stallet. De är underbara djur och ger extremt mycket tillbaks. En är en gammal travare. På pappret helt värdelös, men guld värd för mig och mina elever. Guld värd för hans kompisar i hagen också för den delen. Livet självt är värt mycket och varför respekteras det så illa? Var är vår värdighet som människor på väg.

En klok man sa en gång att vi kan se på människan hur civiliserad hon är, i form av att titta på hur han eller hon behandlar de svaga. Det gäller både samhälle och individer.

Om hästen i fråga i det här fallet går att läsa på:

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/trav365/article6388722.ab