En av Frankrikes största travstjärnor på fyra ben, L’Amiral Mauzun, ska gå i pension. Man kunde ju tänka sig att alla de miljoner hästen tjänat åt sina ägare skulle rendera någon säkerhet i livet efter travbanan. Att nu väntade morötter i krubban varje morgon, stora gröna hagar och en härlig tillvaro med andra likasinnade hästar. Men så är tydligen inte fallet. Nu ska hästen säljas på auktion till högstbjudande. Är det någon slump att högsbjudande rimmar på motbjudande????? För det är precis vad det är. Motbjudande i alla aspekter.

Vad hästen kommer att få för framtid står skrivet i stjärnorna. Ingen vill ta ansvar för en häst som inte längre kan tävla, och som dessutom inte har bollarna kvar – det vill säga kan avlas vidare på. Så då är den värdelös. Möjligen vill någon på Malta kunna tävla den vidare och skryta lite med namnet. Där tävlar de hästar både på asfalt och på banor, så länge de håller och gärna lite till.

Hur är vi människor funtade egentligen? I Sverige är det inte mycket bättre. Travhästarna som av någon anledning gjort sitt på banan blir vandringspokaler som kostar mindre ärn ett månadskort på gymmet. Allt för många av dessa högblodiga hästar hamnar hos kreti och pleti utan kunskap om vare sig vård eller träning. De klarar inte av energin i en travhäst och sedan säljs den vidare. Hur många som lastas på transporter för slakt i Italien vet ingen. Ingen bryr sig heller verkar det som. Hästarna är inte värda ett skit.

Inte tycker jag bättre om folk som säljer sina trotjänare som inte kan vara på tävlingsbanan längre heller. Hästar över 20 år är gamla, men de säljs gladeligen för att ge plats åt nya, unga talanger. Sedan att de kämpat med en ryttares alla oförmågor i alla åren innan, räknas inte alls. Så är också deras öde skrivet i stjärnorna. Det finns många lycksökare där ute, och ingen vill betala vad det kostar.

Men jag bryr mig. Jag har gamlingar i stallet. De är underbara djur och ger extremt mycket tillbaks. En är en gammal travare. På pappret helt värdelös, men guld värd för mig och mina elever. Guld värd för hans kompisar i hagen också för den delen. Livet självt är värt mycket och varför respekteras det så illa? Var är vår värdighet som människor på väg.

En klok man sa en gång att vi kan se på människan hur civiliserad hon är, i form av att titta på hur han eller hon behandlar de svaga. Det gäller både samhälle och individer.

Om hästen i fråga i det här fallet går att läsa på:

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/trav365/article6388722.ab