Goset vid uppstigningspallen

Goset vid uppstigningspallen

Nu förstår jag sådär helt plötsligt så otroligt tydligt och klart, efter att ha varit ganska omedveten om det i så många år, varför i hela friden mina hästar så väldigt ofta vill komma till mig och kela när jag är på ridbanan. Beteendet är såklart inlärt, av mig! Det brukar ju vara så.

I min värld har det varit för att jag betyder trygghet och kel, och det ligger nog något i det. För hästarna kommer vart jag än är på ridbanan i princip. I alla fall de flesta – vissa har inte fattat grejen än, men lär göra det snart (de lite nyare i stallet). Men jag misstänker skarpt att det är fastare inlärt än så, i alla fall när jag sitter på uppstigningspallen på ridbanan. Där sitter jag gärna, för man kan liksom vända sig runt hela vägen och följa ekipaget, utan att behöva stå (mina höfter får stryk av att stå på ridbanor hela dagen så jag måste tyvärr sitta ner en del…).

Poletten trillade ner när jag idag som vanligt satt och vilade en stund efter att ha tränat Micro och Knasen lösa på ridbanan. Vi nyttjar de sista dagarna (hoppas jag!) med djup snö på banan för lite extra konditionsträning i galopp på banan ett par gånger i veckan med hästarna. De vet precis hur det ska vara och vet att det är slut när jag sätter mig ner på pallen! Då jag också hade skottat en hel del snö – banan är full av den och jag vill få bort den till helgen när vi har ridgäster här – var jag ganska slut jag med efter passet. Det tog inte många sekunder innan jag hade mina två hästar nära, nära. Kel, mys, lite snack. Så gör vi alltid. De flesta hästar har lärt sig detta. Här är Sayo när jag sitter på pallen:

Självklart triggar det här viljan att komma till mig när jag sätter mig ner på pallen då när jag tränar ekipage. De är lärda att det ska vara så. Tänk att jag som ska ha sådan koll på inlärningsteori inte riktigt fattat hur tydligt detta varit för mina hästar. Man lär sig något varje dag, så även idag. Även i solsken när det äntligen är lite plus, och man trött sätter sig på en pall efter att ha tränat hästar och skottat tonvis med snö.

Nu har jag då två alternativ att välja mellan framöver. Det första är att undvika att sitta på pallen eller någon annan stol när jag tränar ekipage när mina egna hästar är med. Det kommer bli svårt, då höfterna behöver vila då och då och det blir många timmar. Det andra är att lära dem när de kan komma och när de ska gå. Det får bli det sista. Jag brukar försöka säga åt dem att det är dags att jobba, och det verkar de förstå. Jag får förtydliga detta med ett snyggt litet kommando, så jag kan berömma när de går sin väg. Inlärningsteori tillbaka så att säga. För vårt gos på ridbanan efter träningar, det tullar jag inte på. Inte en millimeter. Det betyder lika mycket för mig i min relation till hästar, som jag misstänker det betyder för hästarna.

Hästar i trafiken – värre än någonsin?

Jag tycker det kommer fler och fler rapporter om hästar som farit illa i trafiken. Jag undrar om det bara är de sociala medierna som gör att man ser artiklarna oftare, men nog har folk mindre vett i skallen på allmänna vägar idag än de haft tidigare. Själv märker jag det mest när jag kör bil. Vissa, särskilt med vissa bilmärken, har en tendens att köra som om de var ensamma på vägen och att vägen heter Nurnberg Ring. Till alla andras förtvivlan.

Dessa trafikanter, och andra halvblinda, halvdöva och allmänt ointresserade filurer tillika människor som bara har ett fruktansvärt dåligt humör forsar runt på de vägar som hästar också beträder. Då kan det ibland gå illa. Ibland går det så illa att hästarna får sätta livet till, ibland till och med människan. Ibland skadas folk och fä och ibland blir hästarna så trafikrädda efteråt att de aldrig mer vill se en bil. Eller så blir turen riktigt riktigt obehaglig.

Som tur är har jag mest råkat ut för det senare. En gång hade jag en handhäst som fick hoppa två meter åt sidan för att inte mejas ner av en rally-harry på en grusväg. Jag skakade i benen hela vägen hem och insåg – att om någon kör ihjäl min häst kommer jag att bli så vansinnig att jag inte skulle kunna stå för mina handlingar.

Själv är jag mest på småvägar numera. I Skåne fick vi gå över den ena stora vägen efter den andra, här är trafiken inte lika hektisk. Det är skönt. Det är illa nog att vi har en stor väg vi måste passera om vi vill åt ett visst håll. Annars möter vi knappt en bil. Skönt. Helt andra puckar är det på Häståkeriet i Stockholm, de som håller gryningsritt mitt i centrum. Det verkar funka bra det med. Jag har då inte hört om någon som råkat illa ut där, tack och lov.

Men hur är det med trafikvettet hos ryttarna? Frågan är om det alltid är så bra det heller? Att hålla sig väl till högra sidan, se till att synas med ordentliga reflexer (gärna i täckesform, väst) och gärna ha lampor (finns som blinkers som cyklarna har och pannlampor) om så behövs,  att välja vägar med omsorg och att försöka få kontakt med bilförare man möter är inte så dumt det heller. Och att inte gå på stora vägar med en oerfaren häst. Självklart måste man öva i trafiken – men gör det i dagsljus och börja i det lilla. Hästar som känner att de inte kan hantera situationen beter sig irrationellt.

 

Det mest elementära

Det är det mest elementära som räknas allra mest. Jag ser många som hastar fram i hästarnas utbildning och hoppas på det bästa. Men alltför ofta tar det tvärstopp och man kommer liksom inte längre. Ibland blir relationen mellan häst och ryttare lidande och i all hast har man skapat problem man inte hade behövt dras med om man hade tagit det lite lugnt från början. Och kämpat lite längre med det grundläggande, basen i själva ridningen.

Visst är det häftigt när vi kan göra en bytesserier, och visst är det coolt att kunna hoppa 1,40-banor. Men många glömmer bort att vägen dit – och att kunna göra det på ett bra sätt, är allt annat än kort och enkel. Det krävs att vi verkligen jobbar på att kommunicera, att vi får hästarna i balans och att vi kan ge de där klara, tydliga men också förfinade egenskaperna. Hästen behöver starka muskler och en smidig kropp för att kunna göra det vi ber om, och vi behöver enormt med kroppskontroll och bra sits för att kunna ge de där signalerna så hästen vet vad vi är ute efter.

Att hasta fram leder till ett hastverk och ett hastverk är något som lätt raseras. I bästa fall får man börja om, i värsta fall så måste man jobba hårt för att få bort alla omkullagda stenar i de ruiner man skapade för att man gjorde ett fuskbygge. Då är det lätt att skylla på hästen och kanske byta ut den? Men vad är oddsen för att man ska lyckas om man själv inte har hundra koll på hur man bygger, hur man bygger upp och skapar ett stadigt fundament? Då spelar det inte någon roll hur bra hästen är – den kommer inte mer till sin rätt än vad ryttaren möjliggör. Hur bra den än är. I längden blir det inte hållbart. Det har vi sett i eliten och det ser vi på hobbynivå dagligen. Tyvärr.

Kanske går jag själv numera till och med för långsamt fram, men hellre det än att få resultat som bygger på slump, tur och som kostar på – som blir en börda i längden och som inte handlar om att hästen på ett korrekt sett bär upp sin ryttare, inte accepterat hjälperna på ett positivt sätt och som lyder för att de måste, inte för att de vill. Många gånger har jag tagit över eller fått träna till hästar som fått trassel med tiden- och resan att lära om är omständlig och kräver medvetenhet om hur man bygger en bra grund. Problemet blir bara att hästen lärt sig så mycket knasigheter innan och ”Knapparna” ofta är helt felinlärda eller missuppfattade, eller så är hästen till och med rädd för signalerna (ajajaj) att jag får använda stora doser kreativitet, en hel del empati och inte minst ett stort fång problemsökeri och problemlöseri för att lösa knutarna och få till en glad ridhäst som inte blir förvirrad igen. Än värre är det att det gama för alltid kommer ligga kvar, och att hästen kan ”trilla” tillbaka igenom den rids med oförstånd och man väcker gamla muskelminnen till liv.

Det finns många i eliten som tagit upp detta ämne – i de stora tidningarna och i bloggar jag läser. De uppmanar ryttare att lära sig rida korrekt och att jobba med grunderna, och inte vänta sig resultat utan att ryttarna själva kan prestera. Framgång kommer inte av slump, utan av konsekvent och god träning av ryttare och häst. Men når det fram? Jag undrar det. Hästar byter ägare som aldrig förr, kunskapen verkar det ibland lite si och så med. Sedan ringer man en tränare för att få hjälp – men är kanske inte helt inne på att lyssna på det som faktiskt behöver sägas. Att vi som ryttare behöver bli bättre, att vi behöver få mer kunskap om biomekanik, inlärningsteori och framför allt – att vi måste våga backa och jobba med grunderna. På riktigt.

Ett fullblod till ridhäst

Ett fullblod till ridhäst

För inte så länge sedan tog jag hem en fullblodspojke till stallet. Det är en kille som gått på löp, men också använts som ridhäst. Fullblod är hästar som ibland möts med undrande blickar, men jag förstår absolut inte varför. Det måste nog handla om okunskap, för bättre hästar – och till bättre pris – är det nog svårt att hitta. För den som kan förvalta hästen väl.

För se – fullbloden, de är inte bara hästvärldens ferarris vad gäller snabbhet, de är också riktiga allroundhästar som lyckas med det mesta. Få fälttävlanshästar står utan fullblod i stammen, en hel del av dem är rena fullblod. Det där med att ha fullblod i linjerna gäller för övrigt hoppehästar och dressyrhästar också. Halvbloden ”Lättas” upp med fullblodslinjer, så kika i halvblodens stammar så ser du snabbt att det finns fullblod lite här och där. Det är ok i många stamböcker att blanda in just fullblod i linjerna. Och det finns många anledningar till det.

Det handlar både om fysiken men också mentaliteten. Det är lite roligt att höra att många säger att de är ”spattiga”. Något sådant fullblod har jag då aldrig stött på. Min uppfattning är att de är mycket schyssta och coola och till och med väldigt modiga.  Däremot har de en förmåga att reagera väldigt snabbt när det väl gäller. De är också uthålliga. Det är ju perfekt när man vill ha en hopphäst, fälttävlanshäst eller varför inte en bra dressyrhäst som reagerar snabbt för fina signaler.

HÄr är några exempel på framgångsrika fullblod och hästar med övervägande del av fullblod i sin stam inom ridsportsvärlden. Notera att det finns många, många fler.

Rembrandt – hade till största delen fullblod i sina gener och är en av de största fixstjärnorna på dressyrbanan med Nicole Upphoff i sadeln. De förändrade synen på hur en bra dressyrhäst skulle se ut och idag ser man fullblodsstammen i varenda dressyrhäst, även om inte fullt så många hästar är rena fullblod på dressyrbanorna. Men de finns de med. Sea Lord är en fd. racinghäst som idag går Grand Prix. Och både Eric Lette och Lena Lilja har haft fullblod på denna nivå här i Sverige. Ulla Håkansson lär också ha haft ett.

 

 

 

Touch of Class gick från den ena tävlingsbanan till den andra – från löpning hela vägen till OS-arenan 1976.

Gem Twist var en amerikansk och extremt framgångsrik hopphäst som vann grand prix-klasser med inte mindre än tre olika ryttare. Han klassades på sin tid som världens bästa häst. Förresten är 80 % av de hästar som finns med i deras Hall of Fame för hopphästar, just fullblod.

Inom fälttävlan är andelen fullblod stor. Deras atletiska förmågor kommer här helt till sin rätt. De är snabba och viga och mycket, mycket modiga. Här är de så många att det är lönlöst att räkna upp dem alla.  Vi kanske kan nöja oss med att säga att just fälttävlan är en fullblodsgren, och om hästarna inom denna gren inte är till 100 % fullblod, är den i alla fall till stora delar det. Det där vet varenda australiensare som är intresserad av sporten – de är också världsbäst på denna gren. 

 

För den som vill ha motor i sin häst, och människor som har svårt att förvalta en vaken och alert häst är fullblodet ett bra val. Med ett plus på galoppen och förmågan till samling kan den knapra ihop många poäng på en dressyrbana och inte minst hoppa hus. De är däremot av någon underlig anledning lite underskattade. De är därför ofta inte så dyra i inköp som ett halvblod.

Men kanske behöver en ryttare till ett fullblod lite mer kunskap och ett bra system bakom sin ridning/hantering? Fullbloden, har jag noterat,  har ofta en stark vilja, är lättlärda (på gott och ont!) och uppfattar saker mycket snabbt. De vill inte trängas in utan det är kommunikation som gäller, inte tvång (gäller iofs alla hästar men kanske fullbloden reagerar kraftigare på just detta med tvång och att låsa upp och begränsa….). Och kanske är det så att vissa ryttare därför tycker de är lite läskiga. Du har liksom inte kontrollen på ett fullblod – du jobbar fram överenskommelsen och får därför kontrollen, liksom hästen får kontrollen. Om ni förstår vad jag menar. Själv tycker jag om just den energin och ser det härliga  att kunna kanalisera den till något gott.

Enda nackdelarna jag ser är matmängden (jösses vad ett fullblod kan proppa i sig mat!), deras enorma ilska om något gör ont (usch och fy vad eländigt det blir!), och deras tunna, tunna ben.

Det återstår att se hur långt vi – min fullblodsvän och jag – kommer i utbildningen. Men starten har varit ganska så bra, måste sägas. Vi trivs ihop och min nya förmåga är en samarbetsvillig, glad och tuff en, som är med på noterna. Det bådar gott för framtiden.

 

Markhantering – inte bara för unghästar

Oavsett om en häst är gammal eller ung behöver den få chansen till träning från backen. Det är ett bra komplement till ridning och körning, men också det som föredras av många när det kommer till utbildning av häst.

Markhantering kan betyda så mycket och göra så mycket för både tillvaron tillsammans med häst såsom själva ridningen. För allt kan läras in från backen med konstruktiva system och lite kunskap om inlärning. På ett helt säkert och ett mycket trevlig sätt. Men det kan minst lika gärna handla om att öva den typ av hantering vi behöver göra med hästen dagligen – så att det går smidigt och säkert.

En av de vanligaste problemen folk verkar ha med hästar är faktiskt att leda dem till och från hagen. Här finns uppgifter att det är det vanligaste stället för olyckor med hästar. Folk blir översprungna än hit än dit. hästar sliter sig och drar med sig den stackars ledaren som inte vill släppa över stock och sten. Mycket av det är helt i onödan. Springer de rakt på träd? Knappast. De vet instinktivt att träd inte kommer att flytta sig och ser vägen bredvid istället. Det kan de göra med människan också. Liksom instinktivt veta när snöret tar slut. Genom att spendera några timmar (säg många timmar) på ridbanan och öva ”gå undan för mig” och ”dra inte i snöret” så kan den vildaste hästar tas in utan att de nuddar vid en människa eller drar i snöret. Det krävs tålamod och det krävs bra inlärningsmetoder så hästen på ett positivt sätt förstår vad som gäller och sätter det i ryggmärgen. Sånt tränar vi mycket av här – för det handlar om säkerhet och trygghet för hästar såväl som människor. Långt viktigare än hjälm och väst (även om de såklart har en viktig plats också om vi ÄNDÅ skulle misslyckas, inte istället för hjärna och säkerhetsträning).

För att inte tala om vilka problem många får när de ska lasta. De har helt enkelt inte satt samarbetet på marken. Brådskan och ivern att göra det ”roliga”, det vill säga att rida verkar ha tagit över på många plan. Tänk vad lite markhantering hade gjort för att underlätta för såväl hästar som människor vad gäller allt som inte har med ridning att göra även här.

Och se kommer vi ju till det där med ridning. Allt inom ridning kan tränas från backen, utan att hästen behöver ha en ryttare som sätter hela deras kroppar i obalans på ryggen. De enklare stegen – som att lära sig och förstå hur man vänder som ridhäst (vilket är en stor skillnad mot hästens naturliga sväng…), hur den ska kunna trampa under sig i steget för att bära upp sin ryttare på ett bra sätt och de signaler som kommer att ges av ryttaren när vi säger framåt, stopp, bakåt och åt sidan. Detta, om man är seriös tränare, är i princip alltid något som man tränar in på backen. Och för den mer avancerade så handlar det ju om att kunna sätta såväl passage som piaff, och för spanska ridskolan handlar det om att komma hela vägen till levad. Allt från tömkörning på backen.

Man kan dessutom på ett säkert sätt träna samspelet mellan hästar och människa så att hästen blir så självsäker på sitt jobb och så förtrolig med sin ryttare att den klarar situationer den annars skulle sprungit all sin väg för. Bara det är värt sina timmar av träning. För vem vill ha en hispig häst på en prisutdelning, när alternativet är så enkelt att få – genom lite god hederlig träning från backen.

Bara man vet hur man gör. Bara man ger sig tid och bara man vågar inse att detta är fundamenta för alla som vill ha en bra tillvaro med häst – oavsett om de ska rida dem eller inte.

Och exakt hur man gör det, det är olika för olika system och tränare. En hel del kan man göra med repgrimma och ett långt snöre. Kika gärna lite extra på TRT method. Leslie Desmond och Perry Wood har också mycket att komma med. Och skaffa dig en bra tränare – lika viktig som att ha en ridtränare för detta. Det finns många system, så välj ett som du verkligen kan leva med. Ett som bygger upp din hästs självkänsla (och din med by the way), inte ett som bryter ned. Ett som gärna betonar samspel och vikten av att läsa av hästen och kommunicera (till skillnad från diktera).

 

Kloke Hans lärde oss mycket om hästen

Kloke Hans är kanske en av världens mest kända hästar, men inte på det sätt som husse och matematiker von Osten ville att han skulle bli. Inte desto mindre blev han känd och lärde oss en hel del om hur hästar relaterar till människor.

Väckte enorm uppmärksamhet
Kloke Hans kom att väcka enorm uppmärksamhet för att han kunde räkna! Han kunde räkna ALLA de uppgifter hans ambitiösa husse gav honom. Räknetalen skrevs på en tavla och eftersom Hans själv inte kunde vare sig rita eller tala fick han istället skaka och vicka på huvudet för att visa vilket tal som var det rätta. Det tog fyra år för von Osten att få sin häst att bli så duktig som han var, men det hade fungerat utmärkt.

Husse räknade
Den stora uppmärksamheten lockade även forskare. Kunde en häst verkligen räkna? Så de började studera paret. När de bad ägaren von Osten att inte närvara blev hästen som förbytt. Helt plötsligt kunde hästen inte räkna alls. Detsamma gällde om svaret på ekvationen som ställdes upp var okänt för von Osten själv. Då kunde inte heller Hans räkna rätt.

Fantastisk förmåga
Så istället för att se kloke Hans som en mästare i att räkna, kan vi idag räkna Kloke Hans som en mästare i att lära sig människans kroppsspråk. Det visade sig nämligen att de små, små rörelserna som von Osten gjorde omedvetet när han ville att hästen skulle räkna respektive när rätt svar levererats påverkade hur många gånger hästen nickade. Och det på pricken!

Läser av människan
Kloke Hans är ett ypperligt exempel på att hästars förmåga att läsa av minsta lilla rörelse på vår kropp är enorm. Våra tankar får vår kropp att bete sig på ett visst sätt. Tänk på det när ni vill ha ut ett bra samspel mellan häst. skillnaden mellan kropp och tanke är för en häst inte så stor. De ser nästan rakt igenom oss, på ett minst sagt naturligt sätt.

Kloke Hans var nog inte klokare än någon annan häst på denna jord. Han var bara tränad ”korrekt”. Med det menas att hästen hade lärt sig att använda sina förmågor att tolka människan på det allra bästa sätt och motivationen verkar det inte ha varit något fel på alls. En sådan inlärning sitter för livet och blir mycket exakt, varje dag och i varje situation. Det blir ett samspel mellan häst och människa som bygger på förtroende och respekt.