Nu förstår jag sådär helt plötsligt så otroligt tydligt och klart, efter att ha varit ganska omedveten om det i så många år, varför i hela friden mina hästar så väldigt ofta vill komma till mig och kela när jag är på ridbanan. Beteendet är såklart inlärt, av mig! Det brukar ju vara så.

I min värld har det varit för att jag betyder trygghet och kel, och det ligger nog något i det. För hästarna kommer vart jag än är på ridbanan i princip. I alla fall de flesta – vissa har inte fattat grejen än, men lär göra det snart (de lite nyare i stallet). Men jag misstänker skarpt att det är fastare inlärt än så, i alla fall när jag sitter på uppstigningspallen på ridbanan. Där sitter jag gärna, för man kan liksom vända sig runt hela vägen och följa ekipaget, utan att behöva stå (mina höfter får stryk av att stå på ridbanor hela dagen så jag måste tyvärr sitta ner en del…).

Poletten trillade ner när jag idag som vanligt satt och vilade en stund efter att ha tränat Micro och Knasen lösa på ridbanan. Vi nyttjar de sista dagarna (hoppas jag!) med djup snö på banan för lite extra konditionsträning i galopp på banan ett par gånger i veckan med hästarna. De vet precis hur det ska vara och vet att det är slut när jag sätter mig ner på pallen! Då jag också hade skottat en hel del snö – banan är full av den och jag vill få bort den till helgen när vi har ridgäster här – var jag ganska slut jag med efter passet. Det tog inte många sekunder innan jag hade mina två hästar nära, nära. Kel, mys, lite snack. Så gör vi alltid. De flesta hästar har lärt sig detta. Här är Sayo när jag sitter på pallen:

Självklart triggar det här viljan att komma till mig när jag sätter mig ner på pallen då när jag tränar ekipage. De är lärda att det ska vara så. Tänk att jag som ska ha sådan koll på inlärningsteori inte riktigt fattat hur tydligt detta varit för mina hästar. Man lär sig något varje dag, så även idag. Även i solsken när det äntligen är lite plus, och man trött sätter sig på en pall efter att ha tränat hästar och skottat tonvis med snö.

Nu har jag då två alternativ att välja mellan framöver. Det första är att undvika att sitta på pallen eller någon annan stol när jag tränar ekipage när mina egna hästar är med. Det kommer bli svårt, då höfterna behöver vila då och då och det blir många timmar. Det andra är att lära dem när de kan komma och när de ska gå. Det får bli det sista. Jag brukar försöka säga åt dem att det är dags att jobba, och det verkar de förstå. Jag får förtydliga detta med ett snyggt litet kommando, så jag kan berömma när de går sin väg. Inlärningsteori tillbaka så att säga. För vårt gos på ridbanan efter träningar, det tullar jag inte på. Inte en millimeter. Det betyder lika mycket för mig i min relation till hästar, som jag misstänker det betyder för hästarna.