rida

av

Ridning – till vilket pris? del 3

Vad hade egentligen hänt med den där lilla tjejen  som gjort allt för att få vara när hästar? Hon som fick sin hästrädda mor att köra halva Dalarna runt på sommarloven för att låta sin dotter rida. Hon vars mor betalat så snällt för alla dessa lektioner under alla dessa år, på de ridskolor hon fått gå på. Holiten helena på jolly.jpgn som aldrig någonsin klagat hur mycket hon än frös i de kalla ridhusen, som alltid tålt och dessutom älskat de där hästarna som ingen annan ville ha på ridskolan och som, mot bättre vetande, förverkligat sin dröm med en egen häst i Stockholmsområdet med allt vad det innebar i kostnader, tid och engagemang, trots att hon var student?

Vart hade hon tagit vägen, hon den där tjejen som satt där på en ponny utmed sjöstranden och njöt av tillvaron och som tyckte att hästar var det finaste hon visste? Och vad ville hon med sitt hästliv? Och hur skulle hon hitta den oförställda glädjen med häst igen?

Hon fanns nog kvar där innerst inne. Hon gjorde sig påmind nu när jag skaffat egen hästgård och kunde gå och klappa min Alexander när jag ville. Vilket var ofta. Vilken dröm som gick i uppfyllelse då! En egen gård, och hästen utanför fönstret. Det måste ha varit den där tjejen på det där gotlandsrusset som tagit kommandot och bestämt att det skulle bli en egen hästgård. För att få vara nära – jämt!

Men ridmässigt var det inte lika rosenskimrande. Ridlusten började gå ur mig. Och jag vågade inte träna Alex. Fasan att han skulle gå sönder var för stor. Och jag förstod att jag inte hade verktygen att fixa det. Jag visste helt enkelt inte hur det skulle gå till. Jag kunde bara rida på ett sätt – och det var inte ett sätt som var bra. Så mycket visste jag. Jag valde att rida honom i skogarna, på stigarna i Roslagen. Det gjorde honom gott. Mig med.

Men jag ville så gärna göra om och göra rätt och hade nu chansen att köpa fler hästar. Bland annat hittade jag ett litet sto till salu söder om Stockholm. Jag tog med mig två vänner för att kolla upp henne. Jag kan inte påstå att stoet gjorde särskilt bra intryck på mig. Det var nog mer mina vänner som tyckte att – jo den ska du ha! Det blir en bra häst. Så det blev köp.

Om jag nu skulle investera i något som gav mig chansen att verkligen hitta tillbaka till den där lilla hästflickan, som fick mig att inse vad som var nyckeln till ett lyckat hästägarskap och god ridning, så kunde jag inte ha träffat mer rätt. Den här hästen kom till mig för att lära mig en läxa. Inte tu tal om annat.

Jag tyckte fortfarande att jag kunde ta hand om en häst. Och att jag, förutom själva träningsupplägget för Alexander, visste hur man gjorde det här! Jag hade drillats på ridbanan och praktiserat i stall och nu hade jag ju dessutom haft häst länge. Så hur svårt kan det vara? Dessutom älskade jag ju mina hästar, så det kunde ju inte vara så illa. Eller?

Hold my beer – sa det lilla stoet……

w2

Vissa saker gick strålande. Som att rida in henne. Andra gick inte fullt lika bra. Att lämna henne inne för en skoning kunde skapa rena ”hela-havet-stormar-leken”. Att gå ut med henne för hand fick henne att bli hysterisk och vilja gå hem igen. Att longera henne fick henne att rusa som en idiot eller stå tvärstill och jag kunde glömma det där med att få in henne från hagen.

Återigen hade jag en häst som gjorde mig bekymrad. För jag fattade att jag inte visste hur jag skulle lösa problemet. Jag anade att jag inte var bra nog, men ville inte erkänna det. Vissa saker gick ju finemang, och visst hade hon visats på treårstestet med helt godkända resultat. I andra fall bad hon mig rent utsagt att dra åt pipan. 

Jag erkände det inte förrän den dagen jag verkligen blev rädd för min häst. Hon hade lämnats ensam i hagen och jag skulle gå ut och lugna ner henne, och ta in henne om det behövdes. Hon gav mig inte kalla handen. Hon gav mig en ordentlig spark i korsryggen med båda bakbenen. Sedan sprang hon iväg. Jag segnade ner mot backen.

Det kanske indunning kruger.pngte bara var min häst Alexander som hade nio liv. Jag hade också tur som en tok den dagen. Jag kom faktiskt undan med blotta förskräckelsen. Jag hade bara dagarna innan tagit av stoet hennes bakskor så smällen gjorde ont, men skadade inte nämnvärt.

Det spelade mindre roll just då. Skadan var skedd. Jag var rädd för min häst och jag var nere i botten av självförtroende och jag tappade fotfästet mentalt. Där Alexanders skador fått mig att känna att det sluttade utför, blev detta stos beteende utförsbacken på riktigt på den berömda Dunning – Kruger – skalan. Jag var nu övertygad om att jag inte kunde något alls om hästar. Och jag behövde hjälp. Massor med hjälp.

Mer om hur det är att vara nere på botten vad gäller självförtroende och vägen framåt kan du läsa om i del 4!

 

Fakta:

Många ryttare har en övertro på sin egen förmåga och kompetens. Denna övertro går under begreppet Dunning-Kruger-effekten och handlar egentligen om att man inte förstår hur lite man vet. Därför tror man att man vet. Och tvärtom. De som har förståelse och kunskap begriper hur mycket de har att lära, och underskattar därför sin egen förmåga.

Den som överskattar sig själv pådyvlar gärna sina uppfattningar till andra. Den som tvivlar håller gärna inne med tvärsäkra svar. Den som vill veta något, söker gärna raka svar, och vänder sig därför gärna till den tvärsäkre. På så sätt sprids gärna osanningar från personer som lider av Dunning-Kruger-effekten till andra som känner sig osäkra på vad som gäller. Och det är hästarna som får betala priset. Källa

 

 

 

Annons
Använd kärringpallen :-D
av

Använd kärringpallen :-D

När jag var liten, och även ung så hoppade man upp på hästen från backen. Oavsett hur hög hästen var. Det kanske funkade för mig då. Jag var både ganska vig och stark. Så jag bokstavligen hoppade upp i sadeln. Jag kunde till och med göra indianhopp upp på min nära 170 cm höga häst. Utan sadel alls. Det var då det. Och även om jag var ganska så vig så nog hävde jag mig upp en del i sadeln när jag hoppade upp. Drog den snett och fick sedan rätta till. Det var så det var. Pallar var till för kärringar som inte kunde bättre.

Man tack och lov har man börjat uppmärksamma hur illa det verkligen kan vara för en häst, för ryttaren och för sadeln om man envisas med att hoppa upp i sadeln utan pall eller annan hjälp. Det drar nämligen inte bara sadeln snett, det drar hästens muskulatur över ryggen och vår egen ryggs muskler snett. Dessutom kan mycket hända under tiden man hoppar upp och är i obalans. Hästen reagerar mer än dubbelt så snabbt på om något händer och kan, hur tränad den än är, fara iväg. Ibland räcker med ett sidstepp så är man som blivande ryttare inte längre med i matchen och kan fastna i stigbygel och skada sig rejält. Så den som är smart, och tycker om hästar, den gör rätt i att hoppa upp från en pall. Det gör ju till och med en sådan masterman som Peder Fredricson.

Men inte nog med det. Vi ska hoppa upp på rätt sätt också. Även om vi gör det från pall. För även då kan mycket hända. Det har jag tyvärr upplevt på egen hand. Till exempel damen som jag brukade hjälpa varje gång – för att hon verkligen behövde stöd och att hålla sadeln rakt. Ibland blir det så att man behöver hjälp, även om man vill det bästa. Kroppen gör inte alltid som vi säger tyvärr. Så jag gjorde alltid som jag brukar när jag ser någon hoppa upp i sadeln. Jag ställde mig alltid på motsatt sida på hästen för att hålla emot (dra i stiglädren, så att sadeln ligger fast och jämt även under upphoppet) samtidigt som jag hade ett getöga på att hästen står still och lugnt under upphoppet. Varenda gång. tills…..

…den dagen jag pratade med en annan person utanför ridbanan på väg till denna ryttare för att erbjuda hjälp. Jag tror hon tycker det tar för lång tid så hon bestämmer sig för att hon nog ”kan själv”. Hästen står ju still och lugnt vid pallen och är inte särskilt hög. Så hon gör ett försök och kliver upp. Med tyngd i stigbygeln börjag hon häva sig uppåt. Men hon kommer inte uppåt. Sadeln vrids nedåt. Och hon faller ner mellan pall och häst, fast i stigbygeln. Hästen står som ett ljus. Men det hjälps inte. Det blir till att ringa efter ambulans och knäet är brutet på tre ställen. Det var det sista ridförsöket den damen kunde göra i sitt liv.

Så även från en pall ska vi HOPPA upp. Som om vi hade brinnande kol under foten vi satt i stigbygeln för att ta oss upp. Vi ska grabba tag i sadeln på motsatt sida så att den är stilla och i balans. Och vi ska göra det snabbt och smidigt. Men inte nog med det. Vi måste sedan sätta oss mjukt också. Hästars ryggar är känsliga ting, som vi ska vara rädda om. Klarar vi inte det ska vi ha hjälp med att hålla såväl häst som sadel still så att inget kommer i obalans.

Än viktigare är det kanske barbacka. Vissa lyfter över ena benet för att sedan hasa sig över hästen. Det är en riktigt dålig ide! För om något händer då (vilket jag upplevt flera gånger) så har man inte en chans utan dråsar i backen och riskerar både det ena och det andra. Man hoppar uppåt så att höfterna kommer så högt som möjligt och svingar sedan benet över hästen om hästen är hög och pallen inte lika hög…. med huvudet uppåt, så att tyngdpunkten hala tiden är så balanserad som möjligt ovanför hästen, om man inte klarar av indianhopp.

På mina banor och utanför stallet har jag stabila kärringpallar som man inte kan flytta omkring så lätt. Det är lättare att lära hästen stå vid pallen (och säkrare). om/spä hästen inte står vid pallen på egen hand har vi lärt den fel, eller så vill den inte blir riden av någon anledning, vilket i sin tur kan bero på att den har ont, sadeln inte pasar, ryttaren är tråkig/dum/spänd eller något annat. Då tar vi reda på orsaken och löser problemet. Så att vi har hästar som står vid pallen när vi hoppar upp (deras jobb) och att vi hoppar upp korrekt (vårt jobb).

Mer om hur felaktiga upphopp påverkar oss och hästen kan du läsa om här:

https://equusmagazine.com/management/ease-mounting-pressures-on-your-horse-8326

 

av

Snabbaste sättet att lära sig rida?

I min vardag möter jag många nybörjare och återvändare. De kommer i alla format, alla åldrar och alla varianter. Vissa lär sig supersnabbt och enkelt tillräckligt för att kunna ta sig ut i skog och mark. Andra får traggla i, som de själva säkert upplever det, evigheter innan de är trygga nog i sadeln för att ens våga lämna ridbanan.

Vad är då tricket som de som lär sig snabbt kanske har som andra får leta lite längre efter. Jag har funderat mycket på det här. Några saker utmärker dessa personer – inte minst i deras tankegångar.

  1. De har bra balans. Men inte nog med det. De förstår att ridning är en balanssport och fokuserar på att hitta rätt balans och följsamhet.
  2. De är prestigelösa. Om det går på tok så gör det inget. VI är på en träningsbana. Det är bara att öva på så sitter det ett tag. Dessa personer som lär sig snabbast struntar fullkomligt i hur folk tycker det ser ut – de har fullt upp med att öva, och märker det inte ens. Fel är sätt att lära sig, inte något att vara rädd för.
  3. Tilltro. Personer som lär sig att rida fort har stor tilltro på att det kommer att gå – förr eller senare. de har också tilltro till hästens förmåga och litar på att hästen fixar sin del.
  4. Envishet. Det gäller att inte ge upp när det kommer motgångar. Ridning är svårt. men alla kan lära sig om man är envis.
  5. Positiv inställning. Det viktigaste av allt. Tänk positivt! Skratta när det blir knas, ta dig själv på lagom stort ansvar, inse att alla kryper innan de går och njut av det faktum att du har mycket att lära!

 

Vill man däremot förlänga hela processen ordentligt är det bara att blanda i en stor portion självkritik, lite prestationsångest, en dos missnöje och en del rädsla för att misslyckas. Kritik till andra brukar funkar bra också om man vill öva riktigt riktigt länge för att kunna behärska ridning. Allra bäst är nog ändå tricket att skylla på hästen när det inte blir som det är tänkt – den vill inte, den gör inte som jag säger, den förstår inte att det är jag som bestämmer – och annat spännande som ibland verkar konstateras hos folk som knappt vet hur man tar i en tygel.

Låter jag krass? Jo – det blir nog lätt så 😉 Jag vet inte hur många gånger mina hästar och andra hästar har beskyllts för både det ena och det andra i brist på andra förklaringar över att det inte går som det är tänkt – av personer som knappt vet vad som är fram och bak på en häst. Men nog verkar de ha svaret på vems fel det är att det är svårt att lära sig rida i alla fall! Undrar om de gör samma sak när bilen inte svänger som de tänkt för att de försöker styra med pedalerna istället för ratten också? Det är så man undrar……

Lite ödmjukhet inför uppgiften och lite mer högaktning av hästarna torde inte skada hos vissa. Ännu ”roligare” är det när mina förklaringar på hur man ska göra inte fungerar för att ”personen inte kan rida”. Harkel….. det är ju det jag försöker lära ut….. 😉 på ett korrekt sätt. Jag har till och med fått frågan hur man håller balansen och svarat snällt hur man gör. Och sedan fått svaret tillbaka – men du vet ju hur du ska göra. Vi andra måste hålla balansen genom att hålla i tyglarna och klämma med knäna! Då vet jag faktiskt inte vart jag ska ta vägen riktigt…… Personen var helt seriös. Inget skoj här inte.

Som tur är är det flesta som försöker lära sig rida inte alls så här. Tvärtom. De kämpar och gnetar och skojar och skrattar när det blir tok. De utvecklas och imponerar i sin strävan och sin glada envishet. Åh vad roligt det är ändå att träna alla dessa roliga och häftiga människor. Inte minst den där stora gruppen som känner sig osäkra och till och med är lite rädda på hästryggen. Jag beundrar deras mod – för det är dessa personer som kämpar hårdast. Och oftast blir de riktigt, riktigt duktiga. Även om det tar tid. Dt handlar om att ta det steg för steg och vara snäll mot sig själv – för att klara av nästa steg. Att bli lite nöjd med vad man klarar av. Att lära sig rida är ingen tävling i sig – det går olika fort beroende på vilka vi är och vilka förutsättningar vi har. Och det är mer än ok. Det är bara så det är. Det viktiga är väl ändå att vi lär oss rida utan att det skadar vår vän hästen? (eller oss….). För det är ju för att vi gillar häst som vi rider – eller hur?

omslaget2

 

 

Snön är bästa underlaget
av

Snön är bästa underlaget

Vinter är härligt- när det är en bra vinter! Is, regn, mörker och annat elände är det värsta jag vet. Men när vintern får för sig att vara som den är nu, är den bara helt fantastisk. Och då är det perfekt för att konditionsträna tillsammans med fyrbenta vänner. Det finns inget bättre underlag, och hästarna är pigga som små pelikaner när vädret är sådär frysigt och krispigt som nu.

Djupsnö är grejer det! Nu är det ca 30 cm pudersnö på vallen och hästarna får jobba för att ta sig framåt. Jag får bra balansövning när hästarna pulsar runt i snön!

Det går fint att ta två hästar samtidigt och pulsa runt! De hänger snällt med båda två. Effektivt! För magen ska bort! 😀

Manne-stackaren vart mindre nöjd när jag tyckte han skulle synas bättre i snön, vit som han är. Usch för täcken!

Det går lika fint att lina hästarna i kondition på vallen. De är som sagt otroligt pigga – men kan de grundreglerna – inte dra i snöret och hålla kontakten med mig så att jag kan ge röstkommandon, så blir det en härlig och busig träning! ❤ Hästar är väldigt väldigt snälla om vi låter dem vara det, även om de har massor med energi och busar till det ibland känner jag mig alltid trygg.

Dagarna blir längre och längre – vi hinner mer då! 😀

 

Älskade, älskade W och jag på en tur i skogen. Bästa som finns! ❤ Hon fyller 20 i år – har haft henne sedan hon var tre….. många års samarbete ger en speciell känsla.

 

 

 

av

Halka och is

Under gårdagen la sig isen som ett otäckt täcke över gården. Allt var halt, ordentligt halt. I hagarna var det väl ok, men till och från stallet! Kände mig som Bambi när jag försökte ta mig till stallet.

Det finns inga enkla lösningar för att råda bot på halkan. Hästarna får såklart brodd på sig, i alla fall så mycket brodd jag vågar sätta på. Då det som tur är inte är tokhalt i hagarna får det räcka med framskorna. Aldrig att jag broddar bak i hagen heller – den risken är för stor. Tyvärr har jag varit med om en häst som blev så illa däran att hästen fick tas bort efter en broddspark på bringan. Det känns onödigt. Illa nog att de kan skada varandra när de har skor på bak (dessa tar jag ju alltid bort när jag släpper ihop nya hästar med varandra. Tur jag har hovslagare inpå knuten! 😀 ) .

Det finns flera tankar kring det där med broddar. Fyra brodd är det många som kör med Det stoppar den lilla glidrörelse en hov utan broddar genomgår, så det kan slita på knäna (något tar upp stöten när det tar tokstopp när hoven sätts ner). Två broddar är då bättre även om det inte är perfekt då vinkeln på hård mark blir lite tokig och hästens hov stoppar till en del men inte fullt vid nedslaget. Jag väljer av den här anledningen två broddar per hov.

Sedan är inte två broddar i ultimat för alla och envar. En häst som jag kände tåade så infernaliskt bak att inte ens de förborrade broddhålen fram i tån räckte. Ju halare det blev, desto mer tåade han och han halkade mer och mer. Det blev till att borra nya hål så nära mitten på skon som det bara gick. En gång var paniken så stor i stallet att dessa nya hål borrades med skon på hovarna. Det gick bra det med. Tur att det var en snäll häst. Så illa är det inte för så många som tur är. Men de finns. Och ska man fräsa full fart över isvidderna så är nog fyra broddar i varje sko att föredra. Eller om man går på asfalt kanske. Men om jag använt fyra brodd i ritt, hade jag snällt tagit av två då hästen inte gick. Med tanke på hästarnas benhälsa. Jag vill ju att de ska hålla så länge som möjligt.

Det är lite pyssel att brodda och brodda av. Det värmer bra mycket mer än att rida faktiskt. Det är bara sopningen i stallgången som kan mäta sig med just den här manövern och ofta är det lite trixigt då sand och stenar fastnat i broddhålen. Men den som är rädd om hästarna broddar snällt på och av.  Blindbrodd eller bomull i hålen kan då hjälpa lite i alla fall. Själv tycker jag att det för det mesta funkar fint, bara man håller hålen igång. Så gäller det att ha bra verktyg också. Snåla inte på det – det blir bara jobbigare än nödvändigt.

Snösulor är bra grejer också. Allra värst är blötsnön. Det packas rejält under hovarna med skorna på och snösulor räddar verkligen situationen. Vilken toppenuppfinning verkligen! Själv är jag så gammal att jag överlevt vintrar innan dessa gummisulor under hovarna, men det är inte att rekommendera. Jag lovar.

Sedan är det till att sanda och salta. Lagom mycket så att det inte byggs på. Ridbanan är värst. Det är en stor yta, och isen ligger tjock. Det är till att drömma om ett ridhus. Så att det går att hålla tempot uppe – för träningens skull, utvecklingens och inte minst för sinnets skull. Men nu är det som det är. Ridhuset finns inte, isen ligger fortfarande som ett täcke oavsett vad man vill om det. Det är bara att härda ut. Förhoppningsvis kommer riktig snö snart och vintern blir kanske inte så lång ändå. Hoppas jag…

 

 

Ett fullblod till ridhäst
av

Ett fullblod till ridhäst

För inte så länge sedan tog jag hem en fullblodspojke till stallet. Det är en kille som gått på löp, men också använts som ridhäst. Fullblod är hästar som ibland möts med undrande blickar, men jag förstår absolut inte varför. Det måste nog handla om okunskap, för bättre hästar – och till bättre pris – är det nog svårt att hitta. För den som kan förvalta hästen väl.

För se – fullbloden, de är inte bara hästvärldens ferarris vad gäller snabbhet, de är också riktiga allroundhästar som lyckas med det mesta. Få fälttävlanshästar står utan fullblod i stammen, en hel del av dem är rena fullblod. Det där med att ha fullblod i linjerna gäller för övrigt hoppehästar och dressyrhästar också. Halvbloden ”Lättas” upp med fullblodslinjer, så kika i halvblodens stammar så ser du snabbt att det finns fullblod lite här och där. Det är ok i många stamböcker att blanda in just fullblod i linjerna. Och det finns många anledningar till det.

Det handlar både om fysiken men också mentaliteten. Det är lite roligt att höra att många säger att de är ”spattiga”. Något sådant fullblod har jag då aldrig stött på. Min uppfattning är att de är mycket schyssta och coola och till och med väldigt modiga.  Däremot har de en förmåga att reagera väldigt snabbt när det väl gäller. De är också uthålliga. Det är ju perfekt när man vill ha en hopphäst, fälttävlanshäst eller varför inte en bra dressyrhäst som reagerar snabbt för fina signaler.

HÄr är några exempel på framgångsrika fullblod och hästar med övervägande del av fullblod i sin stam inom ridsportsvärlden. Notera att det finns många, många fler.

Rembrandt – hade till största delen fullblod i sina gener och är en av de största fixstjärnorna på dressyrbanan med Nicole Upphoff i sadeln. De förändrade synen på hur en bra dressyrhäst skulle se ut och idag ser man fullblodsstammen i varenda dressyrhäst, även om inte fullt så många hästar är rena fullblod på dressyrbanorna. Men de finns de med. Sea Lord är en fd. racinghäst som idag går Grand Prix. Och både Eric Lette och Lena Lilja har haft fullblod på denna nivå här i Sverige. Ulla Håkansson lär också ha haft ett.

 

 

 

Touch of Class gick från den ena tävlingsbanan till den andra – från löpning hela vägen till OS-arenan 1976.

Gem Twist var en amerikansk och extremt framgångsrik hopphäst som vann grand prix-klasser med inte mindre än tre olika ryttare. Han klassades på sin tid som världens bästa häst. Förresten är 80 % av de hästar som finns med i deras Hall of Fame för hopphästar, just fullblod.

Inom fälttävlan är andelen fullblod stor. Deras atletiska förmågor kommer här helt till sin rätt. De är snabba och viga och mycket, mycket modiga. Här är de så många att det är lönlöst att räkna upp dem alla.  Vi kanske kan nöja oss med att säga att just fälttävlan är en fullblodsgren, och om hästarna inom denna gren inte är till 100 % fullblod, är den i alla fall till stora delar det. Det där vet varenda australiensare som är intresserad av sporten – de är också världsbäst på denna gren. 

 

För den som vill ha motor i sin häst, och människor som har svårt att förvalta en vaken och alert häst är fullblodet ett bra val. Med ett plus på galoppen och förmågan till samling kan den knapra ihop många poäng på en dressyrbana och inte minst hoppa hus. De är däremot av någon underlig anledning lite underskattade. De är därför ofta inte så dyra i inköp som ett halvblod.

Men kanske behöver en ryttare till ett fullblod lite mer kunskap och ett bra system bakom sin ridning/hantering? Fullbloden, har jag noterat,  har ofta en stark vilja, är lättlärda (på gott och ont!) och uppfattar saker mycket snabbt. De vill inte trängas in utan det är kommunikation som gäller, inte tvång (gäller iofs alla hästar men kanske fullbloden reagerar kraftigare på just detta med tvång och att låsa upp och begränsa….). Och kanske är det så att vissa ryttare därför tycker de är lite läskiga. Du har liksom inte kontrollen på ett fullblod – du jobbar fram överenskommelsen och får därför kontrollen, liksom hästen får kontrollen. Om ni förstår vad jag menar. Själv tycker jag om just den energin och ser det härliga  att kunna kanalisera den till något gott.

Enda nackdelarna jag ser är matmängden (jösses vad ett fullblod kan proppa i sig mat!), deras enorma ilska om något gör ont (usch och fy vad eländigt det blir!), och deras tunna, tunna ben.

Det återstår att se hur långt vi – min fullblodsvän och jag – kommer i utbildningen. Men starten har varit ganska så bra, måste sägas. Vi trivs ihop och min nya förmåga är en samarbetsvillig, glad och tuff en, som är med på noterna. Det bådar gott för framtiden.