Ridning – till vilket pris? del 3

Vad hade egentligen hänt med den där lilla tjejen  som gjort allt för att få vara när hästar? Hon som fick sin hästrädda mor att köra halva Dalarna runt på sommarloven för att låta sin dotter rida. Hon vars mor betalat så snällt för alla dessa lektioner under alla dessa år, på de ridskolor hon fått gå på. Holiten helena på jolly.jpgn som aldrig någonsin klagat hur mycket hon än frös i de kalla ridhusen, som alltid tålt och dessutom älskat de där hästarna som ingen annan ville ha på ridskolan och som, mot bättre vetande, förverkligat sin dröm med en egen häst i Stockholmsområdet med allt vad det innebar i kostnader, tid och engagemang, trots att hon var student?

Vart hade hon tagit vägen, hon den där tjejen som satt där på en ponny utmed sjöstranden och njöt av tillvaron och som tyckte att hästar var det finaste hon visste? Och vad ville hon med sitt hästliv? Och hur skulle hon hitta den oförställda glädjen med häst igen?

Hon fanns nog kvar där innerst inne. Hon gjorde sig påmind nu när jag skaffat egen hästgård och kunde gå och klappa min Alexander när jag ville. Vilket var ofta. Vilken dröm som gick i uppfyllelse då! En egen gård, och hästen utanför fönstret. Det måste ha varit den där tjejen på det där gotlandsrusset som tagit kommandot och bestämt att det skulle bli en egen hästgård. För att få vara nära – jämt!

Men ridmässigt var det inte lika rosenskimrande. Ridlusten började gå ur mig. Och jag vågade inte träna Alex. Fasan att han skulle gå sönder var för stor. Och jag förstod att jag inte hade verktygen att fixa det. Jag visste helt enkelt inte hur det skulle gå till. Jag kunde bara rida på ett sätt – och det var inte ett sätt som var bra. Så mycket visste jag. Jag valde att rida honom i skogarna, på stigarna i Roslagen. Det gjorde honom gott. Mig med.

Men jag ville så gärna göra om och göra rätt och hade nu chansen att köpa fler hästar. Bland annat hittade jag ett litet sto till salu söder om Stockholm. Jag tog med mig två vänner för att kolla upp henne. Jag kan inte påstå att stoet gjorde särskilt bra intryck på mig. Det var nog mer mina vänner som tyckte att – jo den ska du ha! Det blir en bra häst. Så det blev köp.

Om jag nu skulle investera i något som gav mig chansen att verkligen hitta tillbaka till den där lilla hästflickan, som fick mig att inse vad som var nyckeln till ett lyckat hästägarskap och god ridning, så kunde jag inte ha träffat mer rätt. Den här hästen kom till mig för att lära mig en läxa. Inte tu tal om annat.

Jag tyckte fortfarande att jag kunde ta hand om en häst. Och att jag, förutom själva träningsupplägget för Alexander, visste hur man gjorde det här! Jag hade drillats på ridbanan och praktiserat i stall och nu hade jag ju dessutom haft häst länge. Så hur svårt kan det vara? Dessutom älskade jag ju mina hästar, så det kunde ju inte vara så illa. Eller?

Hold my beer – sa det lilla stoet……

w2

Vissa saker gick strålande. Som att rida in henne. Andra gick inte fullt lika bra. Att lämna henne inne för en skoning kunde skapa rena ”hela-havet-stormar-leken”. Att gå ut med henne för hand fick henne att bli hysterisk och vilja gå hem igen. Att longera henne fick henne att rusa som en idiot eller stå tvärstill och jag kunde glömma det där med att få in henne från hagen.

Återigen hade jag en häst som gjorde mig bekymrad. För jag fattade att jag inte visste hur jag skulle lösa problemet. Jag anade att jag inte var bra nog, men ville inte erkänna det. Vissa saker gick ju finemang, och visst hade hon visats på treårstestet med helt godkända resultat. I andra fall bad hon mig rent utsagt att dra åt pipan. 

Jag erkände det inte förrän den dagen jag verkligen blev rädd för min häst. Hon hade lämnats ensam i hagen och jag skulle gå ut och lugna ner henne, och ta in henne om det behövdes. Hon gav mig inte kalla handen. Hon gav mig en ordentlig spark i korsryggen med båda bakbenen. Sedan sprang hon iväg. Jag segnade ner mot backen.

Det kanske indunning kruger.pngte bara var min häst Alexander som hade nio liv. Jag hade också tur som en tok den dagen. Jag kom faktiskt undan med blotta förskräckelsen. Jag hade bara dagarna innan tagit av stoet hennes bakskor så smällen gjorde ont, men skadade inte nämnvärt.

Det spelade mindre roll just då. Skadan var skedd. Jag var rädd för min häst och jag var nere i botten av självförtroende och jag tappade fotfästet mentalt. Där Alexanders skador fått mig att känna att det sluttade utför, blev detta stos beteende utförsbacken på riktigt på den berömda Dunning – Kruger – skalan. Jag var nu övertygad om att jag inte kunde något alls om hästar. Och jag behövde hjälp. Massor med hjälp.

Mer om hur det är att vara nere på botten vad gäller självförtroende och vägen framåt kan du läsa om i del 4!

 

Fakta:

Många ryttare har en övertro på sin egen förmåga och kompetens. Denna övertro går under begreppet Dunning-Kruger-effekten och handlar egentligen om att man inte förstår hur lite man vet. Därför tror man att man vet. Och tvärtom. De som har förståelse och kunskap begriper hur mycket de har att lära, och underskattar därför sin egen förmåga.

Den som överskattar sig själv pådyvlar gärna sina uppfattningar till andra. Den som tvivlar håller gärna inne med tvärsäkra svar. Den som vill veta något, söker gärna raka svar, och vänder sig därför gärna till den tvärsäkre. På så sätt sprids gärna osanningar från personer som lider av Dunning-Kruger-effekten till andra som känner sig osäkra på vad som gäller. Och det är hästarna som får betala priset. Källa

 

 

 

Annonser

16 års fostran, jag hoppas det blir mycket mer

Så här i nyårstider fyller ju alla hästar år. De blir raskt och kvickt ett år äldre. När jag börjar räkna hur gamla de blir förundras jag. Vad fort tiden går! Min lille åttaårige fjording (jo han var det när jag köpte honom) fyller tjugo i år, min älskade lilla Tingeling blir arton. Och min W blir nitton. Min W, den som fostrar mig till en bättre hästmänniska. Varje dag.

Lilla W som jag kallar henne köpte jag som treåring. Jag har ridit in henne, jag har visat henne och jag har fått så många läxor av denna dam att jag inte kan räkna dem alla. Allt vi gör är på hennes villkor egentligen. Jag frågar – hon godkänner. Eller inte. I sjutton år har hon lärt mig vad hästar tycker om än det ena och än det andra. Det kallas visst att vara stoig. Jag kallar det att vara klok som en bok med mycket willpower och självbevarelsedrift.

Resan tillsammans har varit lång och många gånger krokig. Att rida in var inga problem. Att få henne tillfreds och lita på mig har varit värre. Det var tack vare henne jag började med markhantering och mitt intresse för hur hästen ser på tillvaron väcktes för hennes skull. För hon hade att berätta. Och det har hon fortfarande.

Det är hon som lärt mig att om hästen säger något, så är det bäst att lyssna. Som när hon inte ville bli sadlad och det visade sig vara ett griffelben som knäckts. Hon var inte halt, hon var bara tjurig. Och jag insåg att det var något fel. Tack och lov.

Det är hon som får mig att förstå att stress och hästar inte går ihop. Gör jag det så knyter sig allt. Då kommer vare sig sadel eller träns på den damen. Hon har lärt mig att hästar väljer själva om de vill komma in från hagen eller inte (när hon var liten fick jag sitta och vänta i många minuter på en sten innan hon kom fram och sa ok till att komma in. Försökte jag ”ta in henne” gick hon bara undan). Hon har lärt mig att man måste vara en bra partner för att ha trevligt ute själv med hästen, och oj så många roliga timmar vi haft ute hon och jag. Ensamma i skogarna, tryggare än tryggast.

Hon har också lärt mig vad samarbete kan göra. Som när mina två uteridningskamrater ”tappade hästarna” och de galopperade iväg utan kontroll i mörkret ute på landet. W var en sisådär fem, sex år och jag ville för allt i världen inte ha en rusande häst under mig. Är det något jag är rädd för så är det skenande hästar. I min tanke skrek jag ”stopp”. Och utan att jag egentligen gjorde något gick W ner i skritt och brydde sig inte alls om att de andra hästarna försvann i full karriär på vägen. Min lycka över denna häst var då total, en känsla jag inte glömmer i första taget. På W är jag trygg . Det har blivit många timmar i sadeln och bara en enda gång har jag trillat av. På 17 år. Och då var hon fyra år gammal.

Eller när hon en gång i veckan reds av den åttaåriga lilla tjejen som tyckte W var det bästa som fanns. Mamma W kallade hon henne. Tjejen nådde inte nedanför sadelkåporna, men vad gör väl det när man älskar Mamma W? W galopperade snällt runt på ridbanan och hoppade de hinder som kom i vägen för att sedan lika snällt stanna vid mig efter varje varv. Så kunde vi skratta tillsammans, klappa lilla W och så skickade jag iväg ekipaget igen. De hade lika skoj de två, det är jag övertygad om.

Men också när lilla W har kokat ihop totalt och vägrat gå på ridbanan. För den som red trodde sig veta bättre än lilla W och styrde och ställde med hårda händer och stela vader. Inte ens jag kan då få min lilla W att bli glad igen då. Eller när hon är ute med fel person i skogen och bara lugnt går hem. Vad ryttaren än gör, hur många vi än är i gänget.

Då är det bara att ställa in i stallet och ta nya tag dagen efter. Lilla W, som med kärlek och lugn, kan gå som en klocka i det mesta. Även om bytena inte sitter hundra, då tant W, som hon numera får kallas, inte bryr sig om ifall det är korsgalopp och mattes kropp blir alldeles som en s-kurva. För balans och styrka, det är något min lilla W har.

w och jag som riddare.jpg

Och det är hon som fått mig att förstå att hoppning inte är riktigt min grej. Fyraåringar ska ju hoppa en meter sägs det. Och jag försökte, men W berättade att det inte var riktigt det jag skulle hålla på med, i alla fall inte om jag blev så stressad. För hon tvekade av min stress och jag klackade till (idiot som tvingar en häst – sa W) och så gjorde hon ett sådant där fint helikoptersprång och jag flög ur sadeln.

2013-04-01 15.09.32.jpg

Vad gör då min fyraåriga lilla häst? Inte blir hon rädd och far iväg i alla fall. Som de allra flesta hästar skulle bli. Nej hon hinner vända sig om och när jag väl landar, landar jag i sadeln igen. Dessvärre hängandes över sadeln, med magen där rumpan borde vara. Som om jag höll på att kliva av. Vilket också var det min vän trodde då hon missat hela kalaset (som tur är). Men så var det ju inte. Jag hängde där över sadeln på en häst som stod blick stilla och liksom undrade vad jag höll på med och om jag skulle sluta tramsa någon gång. Och jag skrattade så jag grät. Vilken häst!

Eller som när vi stod stall där hon inte var trygg. Från att ha varit den mest lätthanterliga hästen av alla kunde jag inte ens lämna henne i stallgången för att hämta en sadel utan att hon fick fnatt. Hovslagaren hade ett himla sjå och det var näst intill farligt alltihopa. Förutom att det var W vi pratade om så hon gick aldrig över gränsen. Bara tangerade den. Folk vågade inte ta ut och in henne från hagen, och förundrades över att jag kom med mina tre hästar samtidigt i lediga snören. Ingen fattade någonting. Men så flyttade jag hem W till mig igen och lugnet återställdes. Sovandes i stallgången när jag gör iordning. Ingen brådska med någonting. Som hon lärt mig vad miljön för en häst gör, och att det finns någon som verkligen tar ansvar, och som vet hur man tar ansvar. Sånt känner en häst på sig. Det är jag övertygad om. För det säger W, och alltså är det sant. Hästar ljuger inte.

DSC_0168

Min tant W. Grattis till att du nu är 19. Alla dessa roliga historier vi har du och jag. Så många att jag inte kan dela dem alla. Jag hoppas vid min själ att du blir trettio så vi får många många fler härliga och tokroliga historier, som jag kan minnas när jag blir gammal. Tack för att du finns, och tack för att du gett mig min fina Sayo, mattes grabb nummer ett. Jag hoppas också att vi hittar en ny kompis till dig, från de bästa vänner du och jag förlorat. Vi minns dem tillsammans och går vidare in i 2018, ett år jag hoppas blir det bästa för dig någonsin. Love you!