Besvärligt med en PPID-tant

Ett och ett halvt år har gått sedan vi kunde konstatera att W inte är så frisk som hon alltid varit och jag hittar henne i hagen, långt från de andra och hon har fått ett snabbt och rejält fånganfall. Det tog månader innan min tant blev bättre och nu har hon konstaterat inte bara PPID utan också kronisk fång.

Vi satte W på medicin och tog in det bästa som fanns i hovslagarväg för att få W frisk igen. Men vintern bjöd på rejäl kyla och isgator vart jag än tittade. Hur jag än gjorde var det lika mycket is i hagen. Jag sandade, jag spred jord, jag gjorde allt i min makt för att stoppa halkan. Men vad jag än gjorde var underlaget skit för någon som tycker att hårt underlag suger och inte klarar halkan. Men, som en skänk från ovan, så var vårt ridhus klart. Det blev räddningen. Varje dag tog jag in W (och en kompis) i ridhuset där de kunde flanera omkring på mjukt underlag utan besvär i några timmar. Varje kväll var jag och W i ridhuset och körde våra jympapass. För inte heller jag mådde bra av kyla och ishalka. W gick utmed spåret med bestämda steg. Runt, runt, runt. Alldeles själv. Jag var i mitten och tränade armar och ben, stretchade och till och med dansade. Vi ihop, min W och jag.

En skräckmorgon hittar jag W darrande av smärta. Hon har halkat och fläkt sig. Medicin, medicin meddetsamma tack vare veterinärs besök på förmiddagen och våra gympapass räddade tack och lov min tant. Och att hon är så stark i grunden.

Numera Tant. En gång i tiden min unga ”filly” med så mycket vilja och humör att det räckt till en hel skvadron med hästar.

Så kommer våren och vi andas ut lite. Medicinen verkar inte så bra som vi hoppats och dosen får höjas, men annars går livet sin gilla gång. Men när sommaren kommer bli W sämre i fötterna igen och ångesten över att vi inte fixar det här sköljer över mig. Så funderar jag lite, och påminner mig om att W tidigare haft problem med solen i perioder. Hon är fotosensitiv vissa periodder (antagligen pga något hon äter i hagen (alsikeklöver?) i kombination med solen). Jag börjar ställa in henne på dagen. Det funkar. Tack och lov. Det funkar.

Men så är det det där med medicinen. Den tar dåligt och jag behöver ge ganska mycket för att få effekt. Först kan jag ha den utblandad i lite betfiber. Men sen tröttnar W på det och slutar äta. Då går vi över till morötter. Jag gömmer pillrena i dem och det funkar i några veckor. Sedan tröttnar W på dem med. Då går jag över till äpplen och gör samma sak som med morötterna. Till slut tröttnar W på dem med. Jag köper müsli och gömmer pillrena i maten. Det har funkat hela sommaren. Tills nu. Nu äter hon inte müslin och goda råd börjar bli dyra. Jag behöver hitta på något nytt. Utan medicinen dör W. Jag vill inte det. Jag måste få i henne medicinen. Ångest igen. Denna ångest. Vad ska vi hitta på nu?

Jag skulle gå över eld och vatten för denna knasiga, envisa, gulliga, älskvärda och intelligenta tant till häst. Jag och hon firar 20 år tillsammans i år- år som fyllts av skratt, tårar, kärlek och häftiga minnen. Min W. Min älskade W. Livet med en PPID-tant är inte roligt alla gånger.

Ridhuset – mer än användbart när man har en häst med ömma fötter. ❤
Du och jag W, du och jag. ❤

Explosion av åsneprodukter

Det kunde vara en trevlig sak, det där med att åsnor är mer eftertraktade än någonsin. Om det inte var för att det inte är de levande åsnorna man vill åt. Det är de så kallade biprodukterna. Och det är kineserna som vill ha dem. Det betyder mängder, enorma mängder, av biprodukter – såsom skinn. Det är den hetaste varan då en ”medicin” utvinns ur skinnet. Denna medicin är omåttligt populär i Kina, trots att det inte finns några belägg för att den fungerar alls. Däremot vet vi att miljoner åsnor dör för denna tro på medicinen.

Nu när de har fått brist på sina egna stackars åsnor, så importerar de enorma mängder åsnor från Afrika. Det handlar om åsnor som egentligen borde jobba för en familj och som där kan hjälpa en familj ur fattigdom. Istället går de ett fruktansvärt otäckt öde till mötes. Det är inte sällan de blir stulna av familjerna. Då kan det gå illa. Tack och lov har en del länder försökt stoppa handeln med lagar, men det hjälper ju inte alltid. Svarthandeln är enorm liksom svartslakten. Det är en grotesk business som jag antar vissa blir väldigt rika på. Det brukar vara så, och det är ofta det som motiverar handeln.  Det har blivit så illa att populationen av åsnor hotas i Afrika.

 

 

Tyvärr ramlar det in en och annan åsneprodukt i smink och annat som importeras hit till Sverige också. Håll ögonen öppna. Och om ni kan – stöd de projekt som handlar om att ta hand om åsnorna i världen, inte minst i Afrika. De behövs som de arbetspartners de är och de har rätt till djurskydd.

USA Today

BBC artikel om åsnehandeln

Dopinganklagelser mot storstjärna – inte det tristaste

Isabell Werth anses av Tyska Ridsportsförbundet vara skyldig till doping. Det handlar om att en häst som tävlats har haft spår av en mågsårsmedicin. Werth tillbakavisar anklagelserna och hävdar att kontaminering skett. Hon har nu överklagat domen.  Hur allt gått till egentligen är det nog bara Isabell och co som vet, men det bekymrar mig mindre. Det som bekymrar mig är den stora förekomsten av magsår hos tävlingshästar. Det är så ytterst onödigt, och sorgligt. För vilken pina det måste vara att behöva prestera med magsår……