Ett och ett halvt år har gått sedan vi kunde konstatera att W inte är så frisk som hon alltid varit och jag hittar henne i hagen, långt från de andra och hon har fått ett snabbt och rejält fånganfall. Det tog månader innan min tant blev bättre och nu har hon konstaterat inte bara PPID utan också kronisk fång.
Vi satte W på medicin och tog in det bästa som fanns i hovslagarväg för att få W frisk igen. Men vintern bjöd på rejäl kyla och isgator vart jag än tittade. Hur jag än gjorde var det lika mycket is i hagen. Jag sandade, jag spred jord, jag gjorde allt i min makt för att stoppa halkan. Men vad jag än gjorde var underlaget skit för någon som tycker att hårt underlag suger och inte klarar halkan. Men, som en skänk från ovan, så var vårt ridhus klart. Det blev räddningen. Varje dag tog jag in W (och en kompis) i ridhuset där de kunde flanera omkring på mjukt underlag utan besvär i några timmar. Varje kväll var jag och W i ridhuset och körde våra jympapass. För inte heller jag mådde bra av kyla och ishalka. W gick utmed spåret med bestämda steg. Runt, runt, runt. Alldeles själv. Jag var i mitten och tränade armar och ben, stretchade och till och med dansade. Vi ihop, min W och jag.
En skräckmorgon hittar jag W darrande av smärta. Hon har halkat och fläkt sig. Medicin, medicin meddetsamma tack vare veterinärs besök på förmiddagen och våra gympapass räddade tack och lov min tant. Och att hon är så stark i grunden.
Så kommer våren och vi andas ut lite. Medicinen verkar inte så bra som vi hoppats och dosen får höjas, men annars går livet sin gilla gång. Men när sommaren kommer bli W sämre i fötterna igen och ångesten över att vi inte fixar det här sköljer över mig. Så funderar jag lite, och påminner mig om att W tidigare haft problem med solen i perioder. Hon är fotosensitiv vissa periodder (antagligen pga något hon äter i hagen (alsikeklöver?) i kombination med solen). Jag börjar ställa in henne på dagen. Det funkar. Tack och lov. Det funkar.
Men så är det det där med medicinen. Den tar dåligt och jag behöver ge ganska mycket för att få effekt. Först kan jag ha den utblandad i lite betfiber. Men sen tröttnar W på det och slutar äta. Då går vi över till morötter. Jag gömmer pillrena i dem och det funkar i några veckor. Sedan tröttnar W på dem med. Då går jag över till äpplen och gör samma sak som med morötterna. Till slut tröttnar W på dem med. Jag köper müsli och gömmer pillrena i maten. Det har funkat hela sommaren. Tills nu. Nu äter hon inte müslin och goda råd börjar bli dyra. Jag behöver hitta på något nytt. Utan medicinen dör W. Jag vill inte det. Jag måste få i henne medicinen. Ångest igen. Denna ångest. Vad ska vi hitta på nu?
Jag skulle gå över eld och vatten för denna knasiga, envisa, gulliga, älskvärda och intelligenta tant till häst. Jag och hon firar 20 år tillsammans i år- år som fyllts av skratt, tårar, kärlek och häftiga minnen. Min W. Min älskade W. Livet med en PPID-tant är inte roligt alla gånger.
Busenkelt! 