Vintervila hellre än sommarvila

Det rättar ut sig med tiden….men det kommer inte av sig självt. Under vintern har vi rustat för än en fullsatt vår- sommar och höstsäsong med hästarna. Det har bytts och donats med sadlar, vi har bytt hovslagare och vi har tagit ut veterinär för tandkollar och annat smått och gott. Allt detta för att hästarna ska må så bra som möjligt och för att vi också ska kunna rida på dem utan att de ska fara fysiskt illa av det. För det krävs en del pysslande. Hästarna kan på sätt och vis säga till om något inte är bra, men det kan vara svårt att lista ut vad det är som inte är bra. Och det är ju klart bättre att fixa saker innan det går så illa att hästarna upplever obehag av sadel, hovbeslag, tänder eller annat. Rätt gjort från början, och det blir klart färre fel att tampas med.

Det är under vintern vi hinner fundera och reflektera som mest. Även planerna under året har satts och målen för varje häst. Det är mycket som det ska tänka på när vi har med hästar att göra och det gäller ibland att backa tillbaka och försöka se helheten och vilka delar det är som behöver förbättras. Och sen är alla hästar värda en längre vila också.

Det har vi gärna just under vintern. Då verkar hästarna trivas med att få ta det lugnt och se kylan och mörkret an. De får turas om att ha vila så vi som är på gården alltid har några hästar att rida på i alla fall – annars skulle ju livet bli bra tråkigt, och tänk vad jobbigt att sätta igång alla hästar samtidigt igen. Näe – några i taget får det bli, så vi har att träna på.

En längre vila ger ordentlig återhämtning och många små saker, som annars kunde blivit stora, läks ut med hjälp av tidens gång. Att det gör gott, det är de flesta tränare och alla forskare eniga om. Många väljer dock att lägga vilan på sommaren. Men då är det ju som roligast att hålla på med häst, och för vår del på Lösa Tyglar är det högsäsong då. Svårt och onödigt att ta ledigt då!

Som grädde på moset brukar hästarna vara väldigt glada i att få hänga på igen när vi sätter igång dem efter vintervilan. De verkar verkligen njuta av att få ladda om. Det är som om man boostat dem med en vitamininjektion, en varaktig sådan. De är glada att det händer något, är utvilade och fräscha. Då jag är den som själv rider till alla hästar på gården har jag ju järnkoll sen på vad hästarna behöver för att utvecklas vidare.

hubertihot

.

Lämna inte hovslagaren ensam!

Hovslagaren är en av de viktigaste personerna i mitt hästägarliv. Jag måste erkänna att kostnaden för min hovslagare är den största posten i min budget för hästarna (jag är lyckligt lottad som kan ta mitt hö själv så där är det mest tid som går åt, och bundet kapital i form av maskiner och kärror och marker). Och varje gång jag betalar den feta räkningen som blir av att få tio hästar skodda alternativt verkade av min hovslagare, tänker jag stilla att det är värt varje enskilt öre. För vad vore jag utan henne? Här är varför:

– Med rätt vinklar och skor som sitter som de ska samt friska fötter minskar skaderisken för hästen vid ridning markant. Det gör ridningen trevligare (hästen har förutsättningar att jobba som det är tänkt!) och minskar kostnaden för veterinär (hältor är mycket ovanliga här 🙂 ).

– Hovslagaren ser direkt om något är på gång i benen/kroppen som inte är som de ska. Min hovslagare är som en felsökningsradar som reagerar för allt annorlunda.

– Jag lär mig massor om hur mina hästar är byggda och hur de går genom att vara med när min hovslagare jobbar. Hur belastar hästen sina fötter och är de stela någonstans?

Den sista anledningen gör också att jag är med för min egen skull när mina hästar skos. Hur skulle jag annars kunna ta del av all den information hon får till sig när hon jobbar?

Men det finns en annan, minst lika stor, anledning till att jag är noga med att vara på plats när mina hästar verkas – det är mitt ansvar att se till att mina hästar sköter sig och att hovslagaren får arbetsro och kan sköta sitt jobb så bra hon bara kan. Det är det minsta hon kan begära. För vi är ett team som jobbar ihop – för hästens bästa. Jag tränar och sköter mina hästar så bra jag kan och ansvarar för hälsan hos alla som är i mitt stall. Hon ansvarar för att hästarna är super i fötterna så att de kan sköta sitt jobb. För det är som man säger – utan hovar ingen häst.

Det är en självklar sak för mig, men tydligen inte för alla? Är hästägare så lite intresserade av hur hästens fötter ser ut att de känner att det bara är att få dojjor på som gäller? Långt tillbaks i tiden var jag naiv nog att tro att alla hovisar gjorde ett bra jobb. Det fick min häst betala för med hältor. Det var tjugo år sedan, och idag är jag alltid, alltid med – och väljer min hovslagare mycket noga. Henne vill jag inte mista för allt i världen.

Och är man så omedveten om vilken riskfylld position det är att stå dubbelvikt över en hov under hästen i långa perioder att man tycker det är hovis sak att klara biffen? Är verkligen din häst så säker att det inte kan hända något?

LÄs mer om säkerhet och arbetsmiljö för hovslagare i Hippson

Valde att lita på rätt person men skit med hovbensfraktur!

I tidigare inlägg har jag pratat om Lady, min häst med misstänkt hovbensbrott. Nog var det det alltid. Vi kom till kliniken i måndags. Den väldans braiga och alltid lika trevliga Mälarkliniken. Där stod Bosse Himself och väntade på mig och mitt lilla sto. Han lyssnade, han såg, han tipsade och han skrattade. Själv var jag mest lycklig över att jag lyssnat på bästa hovslagaren, som inte trott på något annat än hovbensbrott. Två plåtar senare (och några därtill som säkerhet) visar sig en långtgående spricka i hovbenet. Visst var det som vi trodde! Vansinnig tur att jag och hovis gipsade istället för skodde. Fy s-tan rent utsagt vad ont det skulle ha gjort med spikning i den hoven! Räddad av en ängel, känns det som. 

Men nu väntar väntan, och åter väntan. Inne i stallet. Det tar tid men prognosen är tack och lov mycket god. Men det kommer att ta tid. Glädjande nog håller sig damen sig relativt lugn. Hon har alltid minst en som sällskap och aldrig att jag går iväg med en kompis från henne. Det blir lite pyssel, men det funkar. Kel, gos och lite uppmärksamhet på det och vi kommer fixa det här också. Vi får tid att lära känna varandra helt enkelt, och så länge hon får så fin vård som hon nu får, går det inte (längre) någon nöd på henne. Jag andas ut, om så bara för en stund. Nu känns det som nio av nio hästar mår bra igen, och är jag lugn och glad. 

 

P.S Tips för dig som hittar en tokhalt häst som kan ha fått en hovbensfraktur! Linda om hoven ordentligt med SILVERTEJP! Det stabiliserar hela hoven och avlastar hovbenet så att hästen inte behöver ha ont. Bättre än gips, och finns ju alltid hemma. Och visar det sig att det ändå är en hovböld, så är det ingen skada skedd i alla fall. Hoven kan behöva stöd ändå. Ja visst är det så – det som inte går att laga med silvertejp, är inte värt att laga…. 🙂 

 

Vikten av en bra hovslagare….

För femton år sedan drabbades min häst av återkommande hältor. Ett av många problem i hästens liv var skoningen. Jag fick lära mig den hårda vägen att valet av hovslagare avgör om mina hästar mår bra och kan gå på sina fyra ben i balans, eller om skevheter uppstår med påföljande skador. Hovslagaren är ingen mirakelman (i mitt fall en kvinna) men jag har aldrig ångrat att jag låter över en tredjedel av den budget jag har till mina hästar gå till min hovslagare. För utan hovar i skick, har jag inga hästar. 

Jag har, efter att jag lärt mig min läxa, haft turen att få de bästa av de bästa. Fd el. aktuella utltunahovslagare när jag varit i stockholmstrakten, bästa Zeta Andersson-Lång i Skåne och min nuvarande klippa i livet – Hanna Swärd. För mig är det i och för sig viktigt att hovslagaren är utbildad och är godkänd för att de ska komma i fråga. Men det räcker inte. Jag vill också samarbeta med dem för att få mina hästar så friska jag bara kan. Jag behöver därmed någon jag känner förtroende för på ett personligt plan. Jjag vill att de ska vara engagerade, hängivna och hästkunniga. Höga krav, men de jag har haft har levererat mer än det jag har kunnat hoppas på och önska.

Ikväll, när jag flyttade min halta häst som står inne i box i väntan på utredning om en hovbensspricka (pga yttre våld), påminns jag återigen om varför jag gjort det valet. 

I onsdags gick min häst på tre ben. Idag går hon obehindrat på alla fyra. Hovis trodde inte på att röntgenplåtarna som tagits på hästen, och som inte visade någon hovbensskada, var rättvisa. Hon trodde det var ett hovbensbrott och agerade därefter. Med sin kunskap fick hon också i rena farten hästen i skick för resa till klinik i morgon. Innan var hästen så halt att det hade varit snudd på djurskyddsbrott att flytta hästen en meter. Tack Hanna – nu kör vi till Mälarkliniken och får ordning på det här!!!! 

 

 

 

Naturidealet på hovar – en schimär?

Skor eller inte skor - det är frågan

För några år sedan rasade debatten om barfotahästar i Sverige. Diskussionerna sedan dess har svalnat en del, men vid en allmän diskussion om skoningens vara eller inte vara brukar visa upp två olika läger: en grupp som är helt för skoningar, och en grupp som hatar allt vad skoningar heter.

I denna diskussion som tidigare förts talades det mycket om ”naturlighet” och att hästar som lever naturligt också har sunda hovar. Idealet gav upphov till hela teorier om hur hästens hov skulle vara formad och det fanns nog (finns än?) folk som helt sonika drog av skorna på hästarna och skulle rehabilitera dem. För en del hästar innebar det en plåga att gå, inte minst på de så onaturliga grus- och asfaltsvägar som vi människor skapat, dessutom med en extremt onaturlig vikt på ryggen – i form av rovdjuret människan. Men naturligt skulle det vara, och det var sunt. Därmed basta.

Bah, sa jag. Behöver hästen skor, behöver den skor. Behöver den inte, behöver den inte. En bra hovslagare, en uppmärksam ägare och ryttare och ett bra samspel däremellan fixar nog biffen. Och så har det förblivit. Trots vissa människors totala oförståelse för detta. Jag minns nog allra bäst damen som var på besök – personlig assistent till en tjej som inte fick en syl i vädret, stackarn. PA:n tittade i tre sekunder på min fjording som höll på att göras i ordning för tur och sa:

– Har du aldrig tänkt på att hästen ska vara utan skor?

– Öh, sa jag. Han blir ömfotad när han drar tunga vagnar på det hårda grus vi har här, så då behöver han sina skor. (inte för att jag egentligen tyckte hon hade med saken att göra, men nu är jag en väluppfostrad tjej som snällt svarar på så många frågor jag kan).

– men du, fortsatte hon. Jag VET att hästar mår bättre utan skor förstår du. Du skulle verkligen dra av dessa. Jag har minsann varit på en helgkurs, och lärt mig allt som finns att lära och mina hästar funkar jättebra. Du borde verkligen inte ha skor på hästarna och han kommer minsann att klara det.

– öh? sa jag nog igen…

Vad svarar jag på detta. Vad visste hon om min fjording? Mina hästar, då i full verksamhet, slet hårt och villigt med oss på rygg och bakom vagnar. Nog undviker jag skor om det går, men när körhästen går nere i diket, när hoppehästen inte längre vill hoppa för att det ömmar, och när storklump får hovbölder bak för att skiffrets spetsiga kanter slår hål på sulan, då är jag, i mitt tycke, en mycket dålig hästägare om jag inte slår på skor.

Men inte orkar jag berätta det för någon som vet allt tack vare en helgkurs! Jag iddes bara inte, det var för mycket. Till slut hasplade jag ur mig något om att det var min sak att avgöra och mina hästar. Men inte kan jag påstå att hon blev långvarig på gården. Det blev lite konstig stämning.  

Och nu – nu har det också kommit en studie som visar att de så omtalade naturliga hovarna minsann inte är så himla bra som det skrutits om. Kanske därför de mest fundamentalistiska tystnad något? Fångränder och utflutna hovar på 80 % av den vilda populationen i Australien. Bockhov på 75 %. Forskarna menar att detta visar att idealmodellen som framhärdats, verkligen är en idealmodell à la Weber – det vill säga en modell som man kan ha som ideal, men som inte finns i verkliga livet. Tydligen slits de för dåligt naturlig väg, hovarna. Och kan vi misstänka att skorna uppfanns för grusvägarnas skull – för att hästarna istället sliter för mycket????

Ha! Jag som mådde illa när rapporter flödade in om hästar som var så ömma så de knappt kunde gå efter verkningar enligt modemodell, men som skulle ”lära” sig att gå barfota igen. ”Om ett år är hästen bra!”.

Jo tjena. Snällt av ägarna att låta en häst lida i ett år, bara för att det ska vara naturligt. Inte något jag kallar djurskydd direkt…. Som tur är verkar många ha gått över till boots när de rider om de märker att barfotahästarna inte mäktar med. Och det är både sunt och trevligt i mitt tycke! Mer sånt! Men – låt ingen helgkursare ta hand om hovarna. Please! När skadorna sedan kommer, så är det redan försent…

Mer om den nya studien kan ni läsa om i Hästfocus.