Det där med att lära sig

”– Ridsporten har någon slags kultur att man ska veta saker, fast man aldrig har fått dem instruerade för sig. Annars utpekas man som ”dum”. Jag gillar inte den kulturen. Jag tycker absolut att man ska våga fråga, det är ju så man lär sig och blir bättre.”
/Jens Fredricson

Så skrevs i den artikel jag delade från Hippson. Det är en mycket bra uppmaning! Men ett tips bara i all välmening. Fråga inte kreti och pleti på fejjan eller några andra sociala forum och hoppas på ett vettigt svar. Det finns folk som svarar vettigt, men många tror att de vet för att de fått för sig saker, saker som inte alls stämmer. Och det är hopplöst svårt att veta vilket som är vad om det inte är så att man redan vet och kan för att man läst in sig på ämnet eller frågat de som verkligen har koll.

Själv läser jag diskussionerna under vissa inlägg med skräckblandad förtjusning. Chipsen och vinet får komma fram ibland, när det är riktigt illa och timmen är sen. Jösses vad folk får för sig konstiga saker, och tipsar om saker som är rent utsagt kontraproduktiva. Vissa tycker man ska straffa ut vissa saker, andra att det krävs en hel del prylar för att komma till rätta med ”problemet”. Ja visst – symtomen kan avklinga. För en tid. Men om man läser den artikeln av Jens som detta stod i, fanns också tydliga besked om att kunskap, gott hästmannaskap och god ridning är det som gäller – och vad är då detta? För det krävs ett proffs och en erfarenh till hands för att hjälpa.

Intressant är också alla de som frågar, men som vill ha ett speciellt svar. Och när de får ett ärligt och bra svar, så är det inte det svaret de vill ha. Utan det ska vara ”rätt” svar. Ja jösses. Sociala medier har sina fördelar, men de har också sina uppenbara nackdelar.

Läs in dig på ämnet du söker svar på, fråga de som verkligen ha koll – dvs skaffa ett nätverk där du kan få vettiga svar. Så blir allt så mycket lättare. Och får du ett svar du inte förstår – fråga igen och fråga framför allt ”varför”. Kan man itne svara på varför, så var skeptisk. SÅ blir det värt att fråga sedan också, du kommer få otroligt kloka och bra svar. Inte alltid enkla lösningar, men hållbara.

Vikten av en bra hovslagare….

För femton år sedan drabbades min häst av återkommande hältor. Ett av många problem i hästens liv var skoningen. Jag fick lära mig den hårda vägen att valet av hovslagare avgör om mina hästar mår bra och kan gå på sina fyra ben i balans, eller om skevheter uppstår med påföljande skador. Hovslagaren är ingen mirakelman (i mitt fall en kvinna) men jag har aldrig ångrat att jag låter över en tredjedel av den budget jag har till mina hästar gå till min hovslagare. För utan hovar i skick, har jag inga hästar. 

Jag har, efter att jag lärt mig min läxa, haft turen att få de bästa av de bästa. Fd el. aktuella utltunahovslagare när jag varit i stockholmstrakten, bästa Zeta Andersson-Lång i Skåne och min nuvarande klippa i livet – Hanna Swärd. För mig är det i och för sig viktigt att hovslagaren är utbildad och är godkänd för att de ska komma i fråga. Men det räcker inte. Jag vill också samarbeta med dem för att få mina hästar så friska jag bara kan. Jag behöver därmed någon jag känner förtroende för på ett personligt plan. Jjag vill att de ska vara engagerade, hängivna och hästkunniga. Höga krav, men de jag har haft har levererat mer än det jag har kunnat hoppas på och önska.

Ikväll, när jag flyttade min halta häst som står inne i box i väntan på utredning om en hovbensspricka (pga yttre våld), påminns jag återigen om varför jag gjort det valet. 

I onsdags gick min häst på tre ben. Idag går hon obehindrat på alla fyra. Hovis trodde inte på att röntgenplåtarna som tagits på hästen, och som inte visade någon hovbensskada, var rättvisa. Hon trodde det var ett hovbensbrott och agerade därefter. Med sin kunskap fick hon också i rena farten hästen i skick för resa till klinik i morgon. Innan var hästen så halt att det hade varit snudd på djurskyddsbrott att flytta hästen en meter. Tack Hanna – nu kör vi till Mälarkliniken och får ordning på det här!!!! 

 

 

 

Med Perry Woods ord i tankarna

…och i färskt minne finns det mycket att fundera över. I torsdags och i fredags fick jag äran att rida för denna kompetenta, roliga och mycket pedagogiska tränare. Jag fick till och med en ”bonusritt”, på en häst jag aldrig suttit på förut. Det finns sagolikt mycket att berätta egentligen, från dessa två dagar, men det är några saker som sätter sig mer i mitt sinne än andra.

Den allra första saken som verkligen blev uppenbar för oss alla som hade glädjen att vara på plats är:

– det är de små detaljerna som gör det!

Det andra är vilken enorm betydelse sitsen har för hästarnas förmåga att göra det vi ber om. Och att det är känsla och timing som gäller.

Själv har jag också upplevt det otroliga att få rida för en tränare som har en förmåga att få en att tappa tid och rum, att känna här och nu och vara ett med hästen – även med storm i håret och ett tjugotal kunniga hästmänniskor som tittar på varje lilla grej jag gör.  Även om jag inte ridit för Perry förut kände jag direkt att jag VÅGADE rida, att det inte kunde bli ”fel”, utan att det var tillåtet att göra, känna och lära. Vilken pedagog! Med en sådan tränare är faktiskt ridning KUL! Särskilt som han lockar till skratt, utan att få en att tappa fokus på uppgiften. Med solsken i blick red vi alla som vi aldrig gjort förr.

Perry Wood har verkligen en filosofi som jag köper. Han är ödmjuk, rolig och har en enorm respekt för människor och djur. Han hittar vägarna framåt, där både häst och ryttare får känna att de är duktiga. Övningarna är väl avvägda för de behov som finns just då, och genom att använda sig av figurer och mönster och rida i balans ges hästarna chansen att verkligen göra sitt bästa. Ryttarna med för den delen. Det är en bra grund för att samarbeta vidare – när båda har roligt är himlen gränsen för vad som är möjligt.  

Nu är standarden satt för våren, inspirationen inpräntad i huvudet och sinnet fullt med – det där ska jag prova – och AHA!!!!!!!! Aha-upplevelser är viktiga ting – de är också beroendeframkallande. Leken är tillbaka i min älskade sport. Det var tio år sedan jag verkligen kände glädje över att rida dressyr. Under senare år har dressyrpassen varit ganska så sporadiska, kan jag säga – verkligen utan att överdriva. Det har gått lång tid mellan passen ibland. Men nu är inspirationen tillbaks igen – till min stora lycka. Tack Perry, för ett par fantastiska dagar!

Tack också alla som var där och inte minst för min fantastiska häst Tamara. Tammy är egentligen en hoppetjej och har fyllt tjugo år. Det var inte henne jag tänkte ha, men det blev så i alla fall. Vi är sällan på banan ihop, men hon visste precis att det var hon som skulle stå för fiolerna på morgonen inför första passet. Hon kom rakt till grinden, såsom hon sade – nu kör vi! Och det gjorde hon med besked – vilken dressyrtjej min lilla hoppedam är ändå! Tack, för att du finns Tammy, och för att du lär mig så otroligt mycket om ödmjukhet och harmoni!

Nu är det ut i vårsolen som gäller. Ett högdräktigt sto, Lady D, är på ingång. Så kan det bli. Det ska bli en upplevelse det med! Vad härligt det är i hästlivet ibland!