Med Perry Woods ord i tankarna

…och i färskt minne finns det mycket att fundera över. I torsdags och i fredags fick jag äran att rida för denna kompetenta, roliga och mycket pedagogiska tränare. Jag fick till och med en ”bonusritt”, på en häst jag aldrig suttit på förut. Det finns sagolikt mycket att berätta egentligen, från dessa två dagar, men det är några saker som sätter sig mer i mitt sinne än andra.

Den allra första saken som verkligen blev uppenbar för oss alla som hade glädjen att vara på plats är:

– det är de små detaljerna som gör det!

Det andra är vilken enorm betydelse sitsen har för hästarnas förmåga att göra det vi ber om. Och att det är känsla och timing som gäller.

Själv har jag också upplevt det otroliga att få rida för en tränare som har en förmåga att få en att tappa tid och rum, att känna här och nu och vara ett med hästen – även med storm i håret och ett tjugotal kunniga hästmänniskor som tittar på varje lilla grej jag gör.  Även om jag inte ridit för Perry förut kände jag direkt att jag VÅGADE rida, att det inte kunde bli ”fel”, utan att det var tillåtet att göra, känna och lära. Vilken pedagog! Med en sådan tränare är faktiskt ridning KUL! Särskilt som han lockar till skratt, utan att få en att tappa fokus på uppgiften. Med solsken i blick red vi alla som vi aldrig gjort förr.

Perry Wood har verkligen en filosofi som jag köper. Han är ödmjuk, rolig och har en enorm respekt för människor och djur. Han hittar vägarna framåt, där både häst och ryttare får känna att de är duktiga. Övningarna är väl avvägda för de behov som finns just då, och genom att använda sig av figurer och mönster och rida i balans ges hästarna chansen att verkligen göra sitt bästa. Ryttarna med för den delen. Det är en bra grund för att samarbeta vidare – när båda har roligt är himlen gränsen för vad som är möjligt.  

Nu är standarden satt för våren, inspirationen inpräntad i huvudet och sinnet fullt med – det där ska jag prova – och AHA!!!!!!!! Aha-upplevelser är viktiga ting – de är också beroendeframkallande. Leken är tillbaka i min älskade sport. Det var tio år sedan jag verkligen kände glädje över att rida dressyr. Under senare år har dressyrpassen varit ganska så sporadiska, kan jag säga – verkligen utan att överdriva. Det har gått lång tid mellan passen ibland. Men nu är inspirationen tillbaks igen – till min stora lycka. Tack Perry, för ett par fantastiska dagar!

Tack också alla som var där och inte minst för min fantastiska häst Tamara. Tammy är egentligen en hoppetjej och har fyllt tjugo år. Det var inte henne jag tänkte ha, men det blev så i alla fall. Vi är sällan på banan ihop, men hon visste precis att det var hon som skulle stå för fiolerna på morgonen inför första passet. Hon kom rakt till grinden, såsom hon sade – nu kör vi! Och det gjorde hon med besked – vilken dressyrtjej min lilla hoppedam är ändå! Tack, för att du finns Tammy, och för att du lär mig så otroligt mycket om ödmjukhet och harmoni!

Nu är det ut i vårsolen som gäller. Ett högdräktigt sto, Lady D, är på ingång. Så kan det bli. Det ska bli en upplevelse det med! Vad härligt det är i hästlivet ibland!

Åhhhh! En Urbino-häst!

Ja, så går tongångarna ibland när jag är ute med min vackra vita springare Tamara. Då vet jag att det är sant hästfolk jag stöter på. För de som gillar Urbino gillar känslighet, fart och fläkt!

”Min” Tamara är en dröm att skåda och också en av de vänligaste och arbetsvilligaste hästar jag någonsin stött på. Mitt aber är att jag kanske inte riktigt uppskattat hennes enorma inre förmågor förrän på äldre dagar. Men nu vet jag bättre. Det här är en häst, som är en ära att få ha i sin vård.

Urbino

Tamara är som sagt otroligt lik sin morfar Urbino till utseendet. Även hennes temperament och beteende avslöjar tydligt att det är dessa gener som slagit rot i hennes huvud och kropp. Så de som gillar Urbino (vilket verkar vara många här i Skåne!) missar inte att hon är en avkomma (om än i ”fel” generation) efter denne eminente hingst.

Inte nog med det. Urbinos och Tamaras historia möter också varandra, inte minst rent geografiskt. Urbino såg dagens ljus år 1962 på Gotland. Den lycklige uppfödaren hette Ivar Olofsson. Redan som föl köptes dock den vackra lilla hingsten av Flyinge. Men det var inte givet att han skulle bli hingst. Lillkillen var lite föööör liten. Han mätte inte mer än 159 när han var som störst (även om jag tycker det låter som en idealhöjd för en liten dam som jag på dryga 1,60…). Men det är inte det som är det förunderliga i historien. Utan det är att Urbino faktiskt började sin avel i Röstånga, där jag själv råkar bo numera, 08 som jag är från början. Hur jag hamnade här är en historia för sig, men också delvis av en slump. Här har också Tammy stått under fyra år.

Urbino stod på Nackarps Gård, bara ett par kilometer från mitt hem. Han flyttades så småningom till Halmstad, men Röstångaborna älskade hästen och ville ha honom tillbaka (klokt folk här i bygden! :-)). Så hit kom han åter efter ett par år, för att sedan turnera i Småland och Skåne. Det var en populär hingst, denna vackra Urbino.

Han var dessutom framgångsrik som få. 1546 ston kom att betäckas av hingsten. Efter sin död 1991 blev han tilldelad elit, postumt men ändå. Det råkar också vara samma år som Tamara föddes – år 1991. Elit tilldelades han för sina fina avkommor såsom Callaghan 460, Flamingo 481 (vem kommer inte ihåg honom!), Flyinge Tolstoy och Flyinge Bobby. Måste säga att Tamara är i gott sällskap, även om hon är en hoppehäst bland avkommor som utmärkt sig i dressyr. Det kanske är det som kommer ifrån Lemon, fadern.

Tamara

Tamara själv är en ängel och har varit med om mycket under sina 19 år på jorden. Jag köpte henne som häst för min hästskola för personer med särskilda behov i början av 2000-talet. Hon var en liten snäll häst, men inte igångsatt när vi fick henne. Valet föll på henne för att hon stod nära och för att jag instinktivt kände att hon var en härlig häst. Lite slump var det allt i köpet också, måste erkännas.

Tamara installerade sig snabbt på gården och gick snällt med barnen och blev starkare och starkare. En vacker dag när vi hade lektion skulle barnen rida över bommar. Tamara var lite pigg, men nog blev vi förvånade när hon tog fart över de fem bommarna som låg på skrittavstånd och hoppade alltihopa i ett enda gracilt språng. Givetvis blev det lilla barnet rädd och började ropa. Då satte Tammy fart än mer och barnet for av.

Hoppning!

Ingen skada skedd dock. Vi som var med häpnade snarare över TEKNIKEN! Vilken hoppetjej! hon formligen flög över bommarna. Sagt och gjort. Efter en tids löshoppning och inträning av hopperyttare lånades hon ut för hoppning och kom att tävla både det ena och det andra. Sedan blev hon tyvärr halt och jag lånade ut henne för avel istället. Hoppningen var inget alternativ längre. Än tråkigare är dock att avelsförsöken inte slagit väl ut. Även jag har försökt utan framgång. Det är en sorg, då Tamaras gener verkligen skulle glädja nästa generation. Tamara är en kompakt och ädel häst med fantastisk galopp, härlig känslighet och ett ambitiöst sinne. I sina glansdagar hoppade hon så att vi skojade om att det var en häst vi fick skjuta ner för att få att landa…. Något för alla att uppleva för alla som tycker att hoppning är kul.

Att uppskatta energi

Vad Tamara främst lärt mig genom åren är att uppskatta mjukhet och energi. Ingen kan dansa som hon om energierna är fel. Men ingen är så ljuv att rida när kropp och själ är i balans. Hon är en tydlig barometer för den som hanterar henne. Hårda nypor ger back i full fart. Mjuk sits och en behaglig framtoning ger finess å det härligaste. Hon är ständigt tillsammans med bästisen, Lilla W, som följt henne under nästan all den tid som jag haft Tamara. Jag köpte in dem med ett halvårs marginal och de fann varandra direkt. De är som yin och yang, black & white.

En häst som ger avtryck

De som mött och upplevt Tamara hänger kvar i min vänkrets. Hon är en häst som berör och hon har många fans därute. Hon har, och ger fortfarande, avtryck i människors själar. Inte minst i min egen.

Mer om Urbino kan du läsa om på Carolas Webbhörna – en mycket trevlig sajt för övrigt!