Perry Wood

Lite mer lästips kommer här. Perry Wood är en engelsk tränare som har en stor dos ödmjukhet, lekfullhet och inte minst lärdomar att erbjuda sina ryttare. Jag såg honom första gången runt 2007 och tyckte då han var helt fantastisk. Jag har också haft chansen att rida för honom och han plockar verkligen ut det bästa ur varje ekipage, med glädje! Det jag minns bäst var hur roligt det var! Så det blir nog till att köra iväg igen någon gång – han är i Västerås då och då.

Då och då dyker han upp i Sverige, och det är då en fröjd att kika in hans arbete med eleverna. Han driver också en blogg som du kan läsa här . Och än bättre – han har givit ut flera böcker, alla är de lika bra att läsa och väldigt intressanta för en dressyrryttare som verkligen vill samspela med en häst. Dessa kan du beställa via nätet, till exempel på Bokus. Det går ju också såklart att låna på biblioteket också. Så nu har ni att läsa i kylan. Själv tränar jag vidare i den djupa snön med mina hästar. Jag hoppas jag blir lika vältränad som de lär bli som de hoppar runt, som små kaniner, ute i snöyran. Det går minst upp till knäna på både mig och hästar. Världens bästa underlag!

Annonser

Markhantering – inte bara för unghästar

Oavsett om en häst är gammal eller ung behöver den få chansen till träning från backen. Hos oss får alla hästar det, mer eller mindre kontinuerlig.

Markhantering kan betyda så mycket och göra så mycket för både tillvaron tillsammans med häst såsom själva ridningen. För allt kan läras in från backen med konstruktiva system och lite kunskap om inlärning. På ett helt säkert och ett mycket trevlig sätt.

En av de vanligaste problemen folk verkar ha med hästar är faktiskt att leda dem till och från hagen. Här finns uppgifter att det är det vanligaste stället för olyckor med hästar. Folk blir översprungna än hit än dit. hästar sliter sig och drar med sig den stackars ledaren som inte vill släppa över stock och sten. Mycket av det är helt i onödan. Springer de rakt på träd? Knappast. De vet instinktivt att träd inte kommer att flytta sig och ser vägen bredvid istället. Det kan de göra med människan också. Liksom instinktivt veta när snöret tar slut. Genom att spendera några timmar (säg många timmar) på ridbanan och öva ”gå undan för mig” och ”dra inte i snöret” så kan den vildaste hästar tas in utan att de nuddar vid en människa eller drar i snöret. Det krävs tålamod och det krävs bra inlärningsmetoder så hästen på ett positivt sätt förstår vad som gäller och sätter det i ryggmärgen. Sånt tränar vi mycket av här – för det handlar om säkerhet och trygghet för hästar såväl som människor. Långt viktigare än hjälm och väst (även om de såklart har en viktig plats också om vi ÄNDÅ skulle misslyckas, inte istället för hjärna och säkerhetsträning).

För att inte tala om vilka problem många får när de ska lasta. De har helt enkelt inte satt samarbetet på marken. Brådskan och ivern att göra det ”roliga”, det vill säga att rida verkar ha tagit över på många plan. Tänk vad lite markhantering hade gjort för att underlätta för såväl hästar som människor vad gäller allt som inte har med ridning att göra även här.

Och se kommer vi ju till det där med ridning. Allt inom ridning kan tränas från backen, utan att hästen behöver ha en ryttare som sätter hela deras kroppar i obalans på ryggen. De enklare stegen – som att lära sig och förstå hur man vänder som ridhäst (vilket är en stor skillnad mot hästens naturliga sväng…), hur den ska kunna trampa under sig i steget för att bära upp sin ryttare på ett bra sätt och de signaler som kommer att ges av ryttaren när vi säger framåt, stopp, bakåt och åt sidan. Detta, om man är seriös tränare, är i princip alltid något som man tränar in på backen. Och för den mer avancerade så handlar det ju om att kunna sätta såväl passage som piaff, och för spanska ridskolan handlar det om att komma hela vägen till levad. Allt från tömkörning på backen.

Man kan dessutom på ett säkert sätt träna samspelet mellan hästar och människa så att hästen blir så självsäker på sitt jobb och så förtrolig med sin ryttare att den klarar situationer den annars skulle sprungit all sin väg för. Bara det är värt sina timmar av träning. För vem vill ha en hispig häst på en prisutdelning, när alternativet är så enkelt att få – genom lite god hederlig träning från backen.

Bara man vet hur man gör. Bara man ger sig tid och bara man vågar inse att detta är fundamenta för alla som vill ha en bra tillvaro med häst – oavsett om de ska rida dem eller inte.

Och exakt hur man gör det, det är olika för olika system och tränare. En hel del kan man göra med repgrimma och ett långt snöre. Kika gärna lite extra på TRT method. Leslie Desmond och Perry Wood har också mycket att komma med. Och skaffa dig en bra tränare – lika viktig som att ha en ridtränare för detta. Det finns många system, så välj ett som du verkligen kan leva med. Ett som bygger upp din hästs självkänsla (och din med by the way), inte ett som bryter ned. Ett som gärna betonar samspel och vikten av att läsa av hästen och kommunicera (till skillnad från diktera).

 

Perry Wood-clinic i Västerås

Så har jag varit med på ännu en Perry Wood-kurs. Tyvärr hade jag ingen häst med denna gången, men det var nog så intressant att följa med och se på alla ekipage som fick chansen att rida.

Perry är en av de tränare som jag verkligen kan relatera till. Han håller en mycket hög etisk profil, och påminner sina ryttare om att älska sina hästar, jobba MED hästen och inte minst att rida utifrån ett tänk som handlar om att låta hästen göra rätt och inte störa mer än nödvändigt. Och det var verkligen givande att se hur hästarna fick möjlighet att slappna av och att bära sina ryttare på ett korrekt sätt, när ryttaren fokuserade på sin egen sits och på att komma ner i sadeln ordentligt. 

Sitsen är en av Perrys grundpelare. Det handlar om att sitta rakt över hästen, komma ner på sittbenen och ha blicken mellan hästens öron. Det är grunden. ”Sit on your rumpa”, och  ”läng dina ben” säger Perry, och det är ord som nog ingen som hört honom missat. Att sitta i balans är en svår konst, men Perry vill att vi ska tänka att det är lätt. ”Det är lätt och roligt att rida”, meddelar han med ett stort smil. På svenska. För alla vet vi väl att det inte är lätt – men vi måste intala oss det för att inte göra det svårare för oss än vad det faktiskt är. Simplicity is the key.

Perry har varit i Sverige i många omgångar under många år och har snappat upp både det ena och det andra svenska uttrycket. Han frågar gärna om ord han vill ha översatta och är snabb på att dra ett skämt eller två. Det helt utan att tappa fokus på sin elev som kämpar för att göra mindre och mindre på hästryggen.

En annan av Perys mantran är nämligen att vi ofta gör för mycket, och därmed stör hästen, istället för möjliggör självbärighet och rörelse. Om vi vågar backa tillbaka och inte bara lägga på hjälp efter hjälp för att försöka få hästen att göra som vi vill kan vi hitta de hjälper som verkligen betyder något. Och som ger resultat. Kärleksfullt och effektivt.

Det är svårt att inte göra ”något”, för det är så många upplever att det är att rida för Perry. Man vill så mycket, och man vill så gärna förmå hästen att göra saker. Då hjälper vi till för mycket, och att ”bara sitta still”, blir då en konst i sig. Och när vi ska göra något är timingen viktig. Att driva på en häst för att aktivera ett bakben kan till exempel ge tvärtom-effekt om det sker vid fel tillfälle. Om hästen håller på att ta ner benet istället för att hålla på att ta upp det, smäller hästen bara ner benet än tyngre. Så det gäller att rida med känsla.

Detsamma gäller när vi hanterar hästar från marken. Något som är än svårare än att rida, menar Perry. Sjäv hanterade han en hingstig valack med den äran, när han fick chansen, och lotsade ägaren som valde att ta hjälp med markhanteringen till att verkligen lyckas med sin häst. Även här har Perry ett stort engagemang för sin elev. Själv tror jag faktiskt att den lektionen var mest lärorik för oss besökare, även om ridpassen också gav många tankar, idéer och en hel del inspiration.

Det är fantastiskt att se honom ”in action”. Än roligare är det att fundera på vad som kan användas i sin egen ridning. Så även om jag kom hem sent på söndagen, så blev det ett pass på bästahästen Sayo. Nu med ny energi och nya infallsvinklar. Något som alltid är utvecklande. 

Perry Woods hemsida är: http://www.perry-wood.com

Det går att köpa flera av hans böcker på Adlibris och i vanliga bokhandlar och en del av dem är översatta till svenska. Den senaste kom ut i höstas och innefattar information om hur vi rider rörelse och hur vi använder våra hjälper till häst. 

Med Perry Woods ord i tankarna

…och i färskt minne finns det mycket att fundera över. I torsdags och i fredags fick jag äran att rida för denna kompetenta, roliga och mycket pedagogiska tränare. Jag fick till och med en ”bonusritt”, på en häst jag aldrig suttit på förut. Det finns sagolikt mycket att berätta egentligen, från dessa två dagar, men det är några saker som sätter sig mer i mitt sinne än andra.

Den allra första saken som verkligen blev uppenbar för oss alla som hade glädjen att vara på plats är:

– det är de små detaljerna som gör det!

Det andra är vilken enorm betydelse sitsen har för hästarnas förmåga att göra det vi ber om. Och att det är känsla och timing som gäller.

Själv har jag också upplevt det otroliga att få rida för en tränare som har en förmåga att få en att tappa tid och rum, att känna här och nu och vara ett med hästen – även med storm i håret och ett tjugotal kunniga hästmänniskor som tittar på varje lilla grej jag gör.  Även om jag inte ridit för Perry förut kände jag direkt att jag VÅGADE rida, att det inte kunde bli ”fel”, utan att det var tillåtet att göra, känna och lära. Vilken pedagog! Med en sådan tränare är faktiskt ridning KUL! Särskilt som han lockar till skratt, utan att få en att tappa fokus på uppgiften. Med solsken i blick red vi alla som vi aldrig gjort förr.

Perry Wood har verkligen en filosofi som jag köper. Han är ödmjuk, rolig och har en enorm respekt för människor och djur. Han hittar vägarna framåt, där både häst och ryttare får känna att de är duktiga. Övningarna är väl avvägda för de behov som finns just då, och genom att använda sig av figurer och mönster och rida i balans ges hästarna chansen att verkligen göra sitt bästa. Ryttarna med för den delen. Det är en bra grund för att samarbeta vidare – när båda har roligt är himlen gränsen för vad som är möjligt.  

Nu är standarden satt för våren, inspirationen inpräntad i huvudet och sinnet fullt med – det där ska jag prova – och AHA!!!!!!!! Aha-upplevelser är viktiga ting – de är också beroendeframkallande. Leken är tillbaka i min älskade sport. Det var tio år sedan jag verkligen kände glädje över att rida dressyr. Under senare år har dressyrpassen varit ganska så sporadiska, kan jag säga – verkligen utan att överdriva. Det har gått lång tid mellan passen ibland. Men nu är inspirationen tillbaks igen – till min stora lycka. Tack Perry, för ett par fantastiska dagar!

Tack också alla som var där och inte minst för min fantastiska häst Tamara. Tammy är egentligen en hoppetjej och har fyllt tjugo år. Det var inte henne jag tänkte ha, men det blev så i alla fall. Vi är sällan på banan ihop, men hon visste precis att det var hon som skulle stå för fiolerna på morgonen inför första passet. Hon kom rakt till grinden, såsom hon sade – nu kör vi! Och det gjorde hon med besked – vilken dressyrtjej min lilla hoppedam är ändå! Tack, för att du finns Tammy, och för att du lär mig så otroligt mycket om ödmjukhet och harmoni!

Nu är det ut i vårsolen som gäller. Ett högdräktigt sto, Lady D, är på ingång. Så kan det bli. Det ska bli en upplevelse det med! Vad härligt det är i hästlivet ibland!