Det finns bara ett rätt sätt i ridning

….och det är att gå via hästens hjärta. Fångar du det, så vinner du världen. det är Niklas Jonssons teori, om varför en häst kan blomma upp under en ryttare, och vara lite mindre bra under en annan.

Kaxig som han är har han superstjärnekipaget Sparven och Stephanie Holmén som exempel – där självaste Peder Fredricson må ha ridit upp Sparven otroligt bra, så är Steffie, som hon kallas, mångfalt bättre. För de tycker ju verkligen så mycket om varandra, och för vänner ger vi allt. 😀

Härlig inställning säger jag – nu ska jag kika vidare på Niklas Jonsson – han verkar vara en hyvens hästmänniska.

Här har du hans eget inlägg i Ridsport

Annonser

Perry Wood-clinic i Västerås

Så har jag varit med på ännu en Perry Wood-kurs. Tyvärr hade jag ingen häst med denna gången, men det var nog så intressant att följa med och se på alla ekipage som fick chansen att rida.

Perry är en av de tränare som jag verkligen kan relatera till. Han håller en mycket hög etisk profil, och påminner sina ryttare om att älska sina hästar, jobba MED hästen och inte minst att rida utifrån ett tänk som handlar om att låta hästen göra rätt och inte störa mer än nödvändigt. Och det var verkligen givande att se hur hästarna fick möjlighet att slappna av och att bära sina ryttare på ett korrekt sätt, när ryttaren fokuserade på sin egen sits och på att komma ner i sadeln ordentligt. 

Sitsen är en av Perrys grundpelare. Det handlar om att sitta rakt över hästen, komma ner på sittbenen och ha blicken mellan hästens öron. Det är grunden. ”Sit on your rumpa”, och  ”läng dina ben” säger Perry, och det är ord som nog ingen som hört honom missat. Att sitta i balans är en svår konst, men Perry vill att vi ska tänka att det är lätt. ”Det är lätt och roligt att rida”, meddelar han med ett stort smil. På svenska. För alla vet vi väl att det inte är lätt – men vi måste intala oss det för att inte göra det svårare för oss än vad det faktiskt är. Simplicity is the key.

Perry har varit i Sverige i många omgångar under många år och har snappat upp både det ena och det andra svenska uttrycket. Han frågar gärna om ord han vill ha översatta och är snabb på att dra ett skämt eller två. Det helt utan att tappa fokus på sin elev som kämpar för att göra mindre och mindre på hästryggen.

En annan av Perys mantran är nämligen att vi ofta gör för mycket, och därmed stör hästen, istället för möjliggör självbärighet och rörelse. Om vi vågar backa tillbaka och inte bara lägga på hjälp efter hjälp för att försöka få hästen att göra som vi vill kan vi hitta de hjälper som verkligen betyder något. Och som ger resultat. Kärleksfullt och effektivt.

Det är svårt att inte göra ”något”, för det är så många upplever att det är att rida för Perry. Man vill så mycket, och man vill så gärna förmå hästen att göra saker. Då hjälper vi till för mycket, och att ”bara sitta still”, blir då en konst i sig. Och när vi ska göra något är timingen viktig. Att driva på en häst för att aktivera ett bakben kan till exempel ge tvärtom-effekt om det sker vid fel tillfälle. Om hästen håller på att ta ner benet istället för att hålla på att ta upp det, smäller hästen bara ner benet än tyngre. Så det gäller att rida med känsla.

Detsamma gäller när vi hanterar hästar från marken. Något som är än svårare än att rida, menar Perry. Sjäv hanterade han en hingstig valack med den äran, när han fick chansen, och lotsade ägaren som valde att ta hjälp med markhanteringen till att verkligen lyckas med sin häst. Även här har Perry ett stort engagemang för sin elev. Själv tror jag faktiskt att den lektionen var mest lärorik för oss besökare, även om ridpassen också gav många tankar, idéer och en hel del inspiration.

Det är fantastiskt att se honom ”in action”. Än roligare är det att fundera på vad som kan användas i sin egen ridning. Så även om jag kom hem sent på söndagen, så blev det ett pass på bästahästen Sayo. Nu med ny energi och nya infallsvinklar. Något som alltid är utvecklande. 

Perry Woods hemsida är: http://www.perry-wood.com

Det går att köpa flera av hans böcker på Adlibris och i vanliga bokhandlar och en del av dem är översatta till svenska. Den senaste kom ut i höstas och innefattar information om hur vi rider rörelse och hur vi använder våra hjälper till häst. 

Att bli kär i någons händer

I helgen har jag letat efter inspiration och folk som inspirerar. Jag har under en längre tid varit intresserad av att veta mer om Klaus Ferdinand Hempfling, så helgens video- och artikelläsande har gått till att se och läsa om Klaus’ filosofi. Jag vet inte om jag till fullo förstått allt han säger och menar, men det är många aha-upplevelser och intressanta aspekter som han tar upp på sina sidor.

Något som jag har reagerat på i varenda video som finns med Hempfling är först och främst hans betoning på lätthet, samarbete och hur vi bör fokusera på vårt eget kroppsspråk för att kommunicera med hästen. Och – han ser hästar som jag gör – fria, vackra, starka och stolta varelser som, rätt behandlade, kan visa oss på en högre verklighet. De är, om vi vill, vår kontakt med naturens själva inre kraft. Vad vi gör hästen till, är upp till oss. De är vår själs spegel. Men, det finns något mer som jag jag verkligen upptäckt hos Klaus.

Hans händer!

Vilken känsla, vilken följsamhet. Aldrig någonsin ett ryck, aldrig någonsin drag. Lätt, lätt, lätt i handen. Going on a float – som leslie skulle säga. Handen visar ren och skär respekt och en fantastisk känsla. Kolla in händerna här på denna häst som är så lik min lilla Micro:

Det meddelas att Hempfling kommer vara i Danmark under juni. Jag hoppas innerligt att jag kommer loss så jag kan se honom live och bilda mig en mer grundad uppfattning om hans arbete. Men det lovar extremt gott än så länge! I will keep you guys posted!

Om du också vill läsa mer om Klaus så finns hans hemsidor här och här.