Hur mycket tryck tål hästen i munnen?

På senare tid har det diskuterats en del i mina kretsar om handens tryck, det vill säga vilket tryck som hästen har i munnen av tygeln. Det talas också mycket om olika bett. Det verkar vara som om folk blir bettokiga. Det kanske skulle vara bättre om de blev handtokiga – dvs jobbade lika hårt med att hitta en bra och trevlig hand för hästen att uppleva, som de nu gör för att hitta ett bett som tydligen ska passa. Själv är jag ju så tråkig att mina hästar funkar bra på tredelade allihop. Måste ha udda hästar, eftersom det inte verkar passa någon annans häst längre?

Jag har tidigare läst av McLean, professor i hästars beteende, att hästar tål max 600 grams tryck per tygel,  och han återger då resultatet med försök av unga hästar i Danmark som gjordes för en sisådär femton år sedan. Jag tycker det är tungt i sig. hästar känner ju en fluga, så nog borde en tygelvikt räcka i sig? Och den som vill ha ett långt vackert steg (det vet jag alla dressyrryttare vill ha!) gör rätt i att ha en lätt hand på tygeln – det visar en studier från England: https://www.hippson.se/artikelarkivet/ryttartraning/tygeltrycket-paverkar-steglanden.htm

Sedan är jag övertygad om att hästarna också reagerar otroligt mycket på hur stela vi är i händer, armar och axlar. Den som prövat att hålla en tygel i handen och leka häst känner snabbt skillnaden från ”ryttaren” om en ändrar något eller blir stel.

Men det är inte lätt att få ordning på handen. Det gör inte att vi inte borde jobba med det, så mycket vi bara kan. Vi behöver en god balans för att kunna vara oberoende i sitsen och i handen, för handen är ett viktigt verktyg för att samla en häst och få en häst att gå i bra form. Den ska fånga upp den energi som kommer fram igenom kroppen från bakbenen och rikta den så att hästen kan länga och korta sin kropp efter behov och inte minst höja och sänka sin form.

omslaget2

Annonser

Kloke Jens i farten igen

Jaha – hade missat denna artikel i Hippson från en Jens-clinic. Det är så jag får skämmas. För den här borde alla läsa! Han är klok den gode Jens, och om man försöker ta till sig det han säger, lär man sig massor – oavsett om man är nybörjare eller proffs: I korthet

  • hjälptyglar är för hjälplösa ryttare.
  • sitsen reglerar farten, inte handen.
  • rama in på yttersidan.
  • Uppvärmning med många övergångar från skritt trav ger lösgjorda hästar
  • Otur finns inte – det du får är resultatet av det du gör.
  • Våga fråga om hjälp

Men bäst är förstås att du läser själv – här är den! 

Sadelfrågor…..

verkar vara den vanligaste frågan på nätet just nu — i alla fall de forum jag följer. Då kommer ofta med en dålig bild på en häst i en stallgång och så blir det alltid tretusen femhundra förslag på sadlar som passar – för att folk gillar dessa sadlar, eller har dem till salu!

Det går inte att få tips på sadlar på det viset. Bilderna säger absolut ingenting om hur hästen rör sig under ryttare och ger inte precis en tredimensionell bild av hästen, näe man får inte ens bild på hela hästen så man kan se om hästen ser ut egentligen – bara en ryggbit. Den säger heller absolut ingenting om dig som ryttare. Och vem säger att de som svarar kan ett skvittens om sadlar eller ens vet vad som är fram och bak på en häst? Inget….

Vill du verkligen veta vilken sadel som kan passa dig och din häst? Ta en sadelutprovare till hjälp om du inte kan själv. Men sånt kan man tydligen inte skriva på nätet, för då är man trist och tråkig antar jag (eller okunnig för att man inte kan ge ett konkret tips). Som de där människorna med sjuka djur som hoppas på hjälp från random person på nätet, istället för gör det enda rätta och ringer en veterinär om de själva inte vet på råd.

Jösses – det finns faror med nätet alltså, även om det finns bra saker med det också. Tyvärr drabbar nackdelarna många gånger helt oskyldia – som hästarna…

 

Det finns bara ett rätt sätt i ridning

….och det är att gå via hästens hjärta. Fångar du det, så vinner du världen. det är Niklas Jonssons teori, om varför en häst kan blomma upp under en ryttare, och vara lite mindre bra under en annan.

Kaxig som han är har han superstjärnekipaget Sparven och Stephanie Holmén som exempel – där självaste Peder Fredricson må ha ridit upp Sparven otroligt bra, så är Steffie, som hon kallas, mångfalt bättre. För de tycker ju verkligen så mycket om varandra, och för vänner ger vi allt. 😀

Härlig inställning säger jag – nu ska jag kika vidare på Niklas Jonsson – han verkar vara en hyvens hästmänniska.

Här har du hans eget inlägg i Ridsport

Den lågställda hästens fördelar

En lågställd och något grövre häst får sällan särskilt höga poäng på en utställning. Beror det möjligtvis på att aveln mer än intresserad av prestation än funktion? För den lågställda hästen har ett par fördelar som gör den mycket attraktiv utifrån ett ridperspektiv. Det gäller särskilt om den också har en något kortare rygg. En sådan häst blir väldigt stark i kroppen och klarar hobbyryttarens något kanske mindre balanserade kropp bättre än den högställda långryggade och långbenta hästen. Den har också lättare att komma i en stadig och trevlig form, även om den kanske inte kommer kunna samla sig såsom topphästarna här i livet.

Men vad gör det för en hobbyryttare som på sin höjd kommer upp till medelsvår nivå, som vill ha roligt med sin häst, som vill ha sin häst länge och som dessutom vill känna att de kanske inte är så dumma på det där med ridning ändå`? Så även om det kanske inte är det som toppryttarna vill ha, kanske det är precis det som hobbyryttaren egentligen vill ha. En sådan där hållbar och trevlig häst som orkar med oss mindre kunniga ryttare och som får ett lagom stort steg och lagom stora hoppesprång över hindret, ett hinder som inte heller behöver stege för att justeras?

Det är så man undrar om det inte är dags att ha två olika linjer inom halvblodsaveln. En linje för hobbyryttaren och en linje för de som vill tävla riktigt högt och svårt. En linje som passar på ridskolorna och som kan lära alla fantastiska elever hur det känns att ha en häst som går i form, och en variant för de som kan det där redan och som vill ha en ”Ferrari” istället för en ”Cross Country Volvo”. Vem får för sig att köpa en Ferrari för körning på bruksvägarna ute på landet (om man inte har för mycket pengar över i plånboken förstås och gillar att fastna så fort guppet blir för stort)?

Mer om aveln och en passande häst för den som är ponnyryttare kan du läsa om i HIppsons artikel med bäste Karl-Henrik Heimdahl. 

 

Rida i harmoni med hästen

All ridning handlar om balans, kroppskontroll och samspel mellan två individer som har varsinna uppgifter – ryttaren att guida och lotsa, hästen att bära och utföra. Alla dessa bitar måste fungera för såväl häst som ryttare – båda måste vara i balans, ha god kroppskontroll och samspela väl- och för det ska gå måste de båda vara väl utbildade inom sina respektive arbetsområden.

Det är en konst att rida väl och alla är vi barn i början. Det tar lång tid att behärska ridning i balans i varje steg Det är därför man ska skynda långsamt och ta det ett steg i taget och vara noga med att låta det ta tid och inte hafsa och slafsa fram något som i bästa fall lyckas för att man har ren tur. Man behöver systematik i galenskapen, och en plan. Och tid och tålamod.

När balans och samspel fungerar ser ekipaget harmoniskt ut – allt ser enkelt ut och ridning blir en fröjd för ögat. För att kunna hitta balansen i varje steg – oavsett vad man är för ryttare – så gäller det att träna grunderna. Om och om igen. Vår balans ska vara vår egen – vi ska inte hänga oss kvar på hästen. VI ska vara följsamma i steget, eller i språnget, så att hästen kan använda sin kropp till det som den har i uppgift att göra – dressyrmoment eller hoppning eller vad det nu kan vara. Först när vi lär oss exakt hur vi ska göra, kan vi förvänta oss att hästen kan göra sitt jobb väl. Om inte – är det synd om hästen (och farligt för oss).

 

 

Goda exempel

Asch då – nu har jag ju varit lite ironisk de senaste inläggen. Så kan vi inte ha det. Det bästa för att lära rätt och riktigt och göra bra saker, är att ta efter de som verkligen, verkligen gör rätt. Det finns ju ett uttryck som heter att man lär sig av sina misstag. Kanske det. Men om man bara KAN göra rätt, så blir det ju så mycket enklare. Mitt tips är därför – titta på BRA ridning, och BRA hästhantering – inget annat. Och så gör ni likadant 😀

Samspelet, händerna, svikten i knäna, fokuset, timingen, allt! Peder Fredricson är ett proffs uti fingerspetsarna:

 

 

Glädjen, samspelet, formen på hästen, berömmet, systematiken i utbildningen, sitsen, harmoni ja allt igen! (här ser vi ”oklara hästar” under träning, så allt sitter inte än – men det är vägen dit som är grejen – Uta Gräf vet vad hon gör. Tilläggas kan väl att hon håller hästarna i jättehagar och är en sann hästmänniska uti fingerspetsarna också. Vilket föredöme!:

 

Lyckan, skratten, följsamheten, energin, rida-med-hästen och timingen är bara några av nycklarna till världens kanske mest kompletta ryttare – EM-vinnaren i fälttävlan tillika dressyrproffset Ingrid Klimke:

Äh – vi tar väl en till av Ingrid – i en annan situation. Herre min je – den bruden kan rida. Vilken fart hon får i hästarna!

:

Dessa är mina absoluta favoriter, när jag får välja. Vilka väljer du?