Den lågställda hästens fördelar

En lågställd och något grövre häst får sällan särskilt höga poäng på en utställning. Beror det möjligtvis på att aveln mer än intresserad av prestation än funktion? För den lågställda hästen har ett par fördelar som gör den mycket attraktiv utifrån ett ridperspektiv. Det gäller särskilt om den också har en något kortare rygg. En sådan häst blir väldigt stark i kroppen och klarar hobbyryttarens något kanske mindre balanserade kropp bättre än den högställda långryggade och långbenta hästen. Den har också lättare att komma i en stadig och trevlig form, även om den kanske inte kommer kunna samla sig såsom topphästarna här i livet.

Men vad gör det för en hobbyryttare som på sin höjd kommer upp till medelsvår nivå, som vill ha roligt med sin häst, som vill ha sin häst länge och som dessutom vill känna att de kanske inte är så dumma på det där med ridning ändå`? Så även om det kanske inte är det som toppryttarna vill ha, kanske det är precis det som hobbyryttaren egentligen vill ha. En sådan där hållbar och trevlig häst som orkar med oss mindre kunniga ryttare och som får ett lagom stort steg och lagom stora hoppesprång över hindret, ett hinder som inte heller behöver stege för att justeras?

Det är så man undrar om det inte är dags att ha två olika linjer inom halvblodsaveln. En linje för hobbyryttaren och en linje för de som vill tävla riktigt högt och svårt. En linje som passar på ridskolorna och som kan lära alla fantastiska elever hur det känns att ha en häst som går i form, och en variant för de som kan det där redan och som vill ha en ”Ferrari” istället för en ”Cross Country Volvo”. Vem får för sig att köpa en Ferrari för körning på bruksvägarna ute på landet (om man inte har för mycket pengar över i plånboken förstås och gillar att fastna så fort guppet blir för stort)?

Mer om aveln och en passande häst för den som är ponnyryttare kan du läsa om i HIppsons artikel med bäste Karl-Henrik Heimdahl. 

 

Annonser

Rida i harmoni med hästen

All ridning handlar om balans, kroppskontroll och samspel mellan två individer som har varsinna uppgifter – ryttaren att guida och lotsa, hästen att bära och utföra. Alla dessa bitar måste fungera för såväl häst som ryttare – båda måste vara i balans, ha god kroppskontroll och samspela väl- och för det ska gå måste de båda vara väl utbildade inom sina respektive arbetsområden.

Det är en konst att rida väl och alla är vi barn i början. Det tar lång tid att behärska ridning i balans i varje steg Det är därför man ska skynda långsamt och ta det ett steg i taget och vara noga med att låta det ta tid och inte hafsa och slafsa fram något som i bästa fall lyckas för att man har ren tur. Man behöver systematik i galenskapen, och en plan. Och tid och tålamod.

När balans och samspel fungerar ser ekipaget harmoniskt ut – allt ser enkelt ut och ridning blir en fröjd för ögat. För att kunna hitta balansen i varje steg – oavsett vad man är för ryttare – så gäller det att träna grunderna. Om och om igen. Vår balans ska vara vår egen – vi ska inte hänga oss kvar på hästen. VI ska vara följsamma i steget, eller i språnget, så att hästen kan använda sin kropp till det som den har i uppgift att göra – dressyrmoment eller hoppning eller vad det nu kan vara. Först när vi lär oss exakt hur vi ska göra, kan vi förvänta oss att hästen kan göra sitt jobb väl. Om inte – är det synd om hästen (och farligt för oss).

 

 

Goda exempel

Asch då – nu har jag ju varit lite ironisk de senaste inläggen. Så kan vi inte ha det. Det bästa för att lära rätt och riktigt och göra bra saker, är att ta efter de som verkligen, verkligen gör rätt. Det finns ju ett uttryck som heter att man lär sig av sina misstag. Kanske det. Men om man bara KAN göra rätt, så blir det ju så mycket enklare. Mitt tips är därför – titta på BRA ridning, och BRA hästhantering – inget annat. Och så gör ni likadant 😀

Samspelet, händerna, svikten i knäna, fokuset, timingen, allt! Peder Fredricson är ett proffs uti fingerspetsarna:

 

 

Glädjen, samspelet, formen på hästen, berömmet, systematiken i utbildningen, sitsen, harmoni ja allt igen! (här ser vi ”oklara hästar” under träning, så allt sitter inte än – men det är vägen dit som är grejen – Uta Gräf vet vad hon gör. Tilläggas kan väl att hon håller hästarna i jättehagar och är en sann hästmänniska uti fingerspetsarna också. Vilket föredöme!:

 

Lyckan, skratten, följsamheten, energin, rida-med-hästen och timingen är bara några av nycklarna till världens kanske mest kompletta ryttare – EM-vinnaren i fälttävlan tillika dressyrproffset Ingrid Klimke:

Äh – vi tar väl en till av Ingrid – i en annan situation. Herre min je – den bruden kan rida. Vilken fart hon får i hästarna!

:

Dessa är mina absoluta favoriter, när jag får välja. Vilka väljer du?

 

EM i Göteborg, lördag och söndag

Vilken dressyrfinal det blev! Till skillnad från förra gången EM-hölls och då ingen presterade på topp fanns det flera ljusglimtar att verkligen titta lite extra på. Vår svenska Therese gjorde inte bara succé – har jag räknat rätt är hon först i Sverige med att klara över 80 % i küren också. Det är ju maklöst på sin första EM-start. Återigen – vilket ekipage. Sönke Rothenberger höll sen på att knocka hela fältet genom att rida så otroligt skickligt igenom sin kür. Allt såg lekande lätt ut och programmet var hur klurigt som helst. Vilka övergångar! Resultatet? Över 90%, en siffra som få någonsin föår uppleva. Ett sant världsresultat. Men se det gillade  ”tant” Werth – sist ut i klassen. Hon verkade mer taggad värre och till skillnad från fredagen så såg hon extremt fokuserad ut och satte vartenda steg på den vackra dressyrbanan. Och såklart vinner hon – med bara några tiondelar högre resultat än 22-åringen (!) Sönke Rothenberger. Rafflande värre!!!!

Under söndagens EM-final i hoppning blir det rafflande värre. Allas vår Peder klarar första rundan med darr på ribban – men felfritt. Hittills har inte Allan någonsin rivit ett hinder i ett mästerskap (inklusive detta mästerskap) och det är inte för inte de båda leder inför andra omgången. I ledning med 2,25 poäng för O’connor. Trea efter första omgången är Smolders med 5,52 straffpoäng. En rivning klarar Peder om han vill nöja sig med en garanterad andraplats. Men det är ju guldet han vill ha! Och det är såklart guldet han får till slut. En rivning och ett tidsfel gör ju ingenting till slut tack och lov.

För svensk ridsport är Peder jätteviktig – hans respektfulla, kärleksfulla och omsorgsfulla sätt mot sina hästar gör honom till ett flaggskepp för alla oss som försöker sprida god ridning, god hästmannaskap och god hästhantering. Jag hejade så fjärilarna knappt fick plats i magen. Jag hejade, och jag grät nästan när han vann – för att Peder var värd det så mycket – men också för att alla hästar därute är värda precis det som Peder, och vi andra hästälskare, ger våra hästar – en omvårdnad baserad på kunskap, inlärningsteori, tlaåmod och kärlek, och där de vet att de är trygga och aldrig kommer råka ut för eller utsättas för något som de inte kan hantera.

Stort, stort Grattis du fantastiske Peder, och du fantastiske All-In. Ni gör skillnad!

 

Fullblodens förmåga igen

I USA har man tagit frågan om kapplöpningshästarnas liv efter bankarriären på fullt allvar. Här utlyses sedan en tid tillbaka en årlig tävling inom en mängd olika discipliner, där tränare som skolat om rena kapplöpningshästar testar sina förmågor som ryttare och tränare. Här samlas några av de bästa tränarna i landet, och mäter sina förmågor mot varandra. Kul idé, och något kanske att efterapa i Europa (eller så finns det redan? – säg till så jag också får veta då!). Vinsten är hela 100 000 dollar, för den som lyckas bäst.

Vill du veta mer om det här, och om fullblod som ridhästar så kika verkligen in

Retired Race Project

Vilken hästsommar

Sommaren är kort, alldeles för kort. Ändå har det hänt så mycket. Ingen dag har varit den andra lik. Det gemensamma har varit att det allra mesta gått i hästarnas tecken. Vi har skördat hö, vi har piffat till ridbanan, vi har målat och fejat och byggt hagar. Men mer av allt har vi ridit. På längden och på tvären. På ridbana, på fält, i skogarna och på grusvägarna. Gästerna har avlöst varandra och alla på gården utvecklas enormt i takt med våra gäster. Det har varit en givande sommar. Kanonbra faktiskt! Och hästarna har gått som tåget. Så imponerad jag är över mina hästar. De jobbar ibland hårt. Men vi har väldigt kul och hästarna är med på noterna. De verkar gilla sitt jobb och det gör mitt liv så mycket mer värt. För här går hästarna först. Kunderna sen. Helena sist…. (jag klarar mig alltid! 😉 )

Sen hann jag kika lite på OS också. Det var ju ett måste. Och följt de diskussioner som varit på sociala medier om hur ridning borde vara och inte borde vara. Om att alla dom som vinner gör rätt. Om att alla hästar som hoppar gör det för att de vill. Om att det inte är sant ändå, om man funderar lite till. Brooke Foundation – en organistion stöttad av bland annat självaste OS-dressyrmästarinnan Charlotte Dujardin – jobbar för alla de djur som sliter sig sönder och samman för sitt dagliga bröds skull. Som om de gör det bara för att de vill. Hade de känt ett val, hade de nog gjort annat.

Eller vad tror du? Och vad är skillnaden mellan detta och att tvinga över en häst över hinder? Alla gör inte det vi vill. Många av oss gör det vi måste i denna värld. Brooke är en organisation som lever i verkligheten och gör skillnad. De jobbar med att utbilda folk i att ta hand om sina djur, så de mår bättre. På kuppen mår människan bättre, för jobbet hästarna och åsnorna gör varar längre, och bättre om de också mår bra.

Själv var jag ju en av dem som höll tummarna så hårt så att de höll på att trilla av när Charlotte red finalritten i OS. I min värld var hon bara tvungen att vinna. Varför då, kanske någon undrar? Jo – för att hon och hennes Valegro jobbar i team. Hon var bra nervös, det syntes faktiskt. Men som hon själv sa – ”It was like he held my hand”, ett citat jag i alla fall kan förstå. Charlotte och tränargurun Carl Hester bygger sina framgångar på en klok kärlek till hästen, en kärlek som bygger på kunskap och hästvänliga metoder. Hästhållningen ska vi heller inte förglömma. Bara dagarna efter guldet publiceras bilder på en Valegro ute med hästskötaren i skog och mark. Utan krusiduller alls. För att inte tala om bilderna på en skuttande OS-regent som trivs i sin hage.  Något som inte kan sägas om alla ryttare på detta OS, oavsett gren vi talar om.

Och varför är det så att 4 hoppryttare blir uteslutna för oschysst hantering av sina hästar? Hur är det möjligt att spöa en häst blodig på en OS-bana. Vad i hela friden gör man då i träningssituation när kanske inte så många ser?  Men jag gläds också så jag spricker över Peder Fredricsons sjukt braiga insats i OS. För mig, och tydligen för många fler, är han en sann vinnare. Den killen kan rida och hästhanteringen där är inte dum den heller. Vilken hästkille. Att han bär svensk flagg gör inte saken sämre!

Här hemma drömmer vi om Charlotte-insatser. Att vi har Valegrohästar. Det vet vi ju redan 😉 Tricket är att man måste samarbeta och rida som Charlotte bara. Men övning ger färdighet och för oss – hästar, jag själv och elever – att träna, träna träna. Kanske inte så mycket själva hästarna (även om de också behöver det), utan framför allt oss själva. För hästarna vet mycket väl hur det är att vara hästar. Det är vi människor som behöver lära oss hur vi ska kunna bli ryttare…

 

En häst är alltid en häst.

Men en ryttare utan en häst, är ”bara” en människa….

 

 

 

 

Göteborg Horseshow 2016

Klassiska Göteborg Horseshow arrangerades i helgen. Tyvärr hann jag inte vara där. Eller tyvärr och tyvärr förresten. Medan det kändes som om allt och alla stuckit dit ner passade vi på att köra igång sommarhalvåret ordentligt med mängder med uteritter och banlektioner för hugade, och mycket duktiga!, elever. Det vart en riktigt härlig helg, väl värd att minnas.

Lite av Horseshowen hann jag se på svtplay – finns det något bättre än att kunna se det man vill se när det passar, inte när TV:n behagar visa det? Och en del ryttare var ju magiskt duktiga. Försöker att se bort ifrån när de är stumma i handen, sitter obalanserat och sparkar på hästarna och rycker hästen i munnen. Tack och lov brukar de sällan vara de som vinner, utan det är de mest harmoniska ekipagen som klarar biffen. Men så kommer då det där som gör mig så upprörd. Att det så ofta är så. Det ger verkligen tjära i oljan.

Se här på Pénélope Leprevost ”uppvärmning” som visas i bild. Och hör Lotta Björes kommentar….. (du behöver vara inloggad på Facebook för att se detta. Annars går det bra att kika in på svtplay.se och deras sändning, 42 minuter in i programmet).

Jag blir helt ställd.

Hur kan någon ursäkta ett sådant här beteende?

Vill någon ha en sådan person som ”chef”? Någonsin? Oj du snubblade och jag var en förbenat dålig lots – så du får stryk….. Näe – det är verkligen bara dåligt uppförande och får aldrig ursäktas. Och vad har chefsskap med ridning att göra? Ledarskap kanske – men det är något helt annat. En chef domderar och styr, en ledare visar vägen och ser till att teamet inklusive dess individer utvecklas och blomstrar. Milsvidd skillnad (fråga vilken företagsledare som helst om detta, så får du ett bra svar….).

Från tid till annan är ridsporten ifrågasatt. Vi sitter där på våra höga hästar och påstår att hästarna gillar det vi gör. Det kan vara så, men inte alltid. Hästar gillar att jobba och är födda till samarbete. Men det är inte alltid så. Individer – människor såväl som djur, presterar också när de inte har något val och tål alldeles för mycket skit. Hästar är ofta för snälla för oss människor. Ofta sägs också att eliten alltid gör rätt, för de vinner ju….. Som om det är ett argument. Det gjorde de stackars kinesiska barnen också under 90-talet när det talades om det kinesiska undret inom gymnastiksporten. Bakom ytan fanns en fruktansvärd sanning med barn som gråtande tvingades in på skolor där det bändes, slogs och tvingades, 8 timmar om dagen. Bara för att få OS-medaljer. Kan vi människor tvingas till framgång, kan definitivt hästar det…..

Om vi verkligen tycker om hästar, om vi vill ha allmänhetens förtroende, om vi vill på riktigt kunna sova gott om natten och veta att vår sport är en trevlig sport, får vi definitivt inte sopa sådant här under mattan. Det borde bli ett ramaskri bland alla ryttare. Det är som att se någon mobbas på skolgården och inte gripa in. För att sedan komma och säga att alla minsann gillar att gå till skolan. Vill vi att det ska vara så? Eller vill vi ha en ren och bra sport där skitridning och dåligt uppförande aldrig tolereras? Då behöver vi alla höja rösten när vi ser dåligt uppförande, oavsett om ryttaren som behandlar hästen illa är OS-mästare eller hobbyryttare.