Den där Eckermann verkar vara av ett särskilt virke. Om man bara hört talas om honom lite lätt kanske man har fått uppfattningen att det är den långa grabben som ”stal” fruns häst och kom till OS och segrade och sedan till VM och segrade ännu mer. Men som vanligt finns det så mycket bakom som gör en vinnare till en vinnare och ingen kommer någonsin att vara nummer ett i världstoppen på hoppningsrankingen bara för att man lyckas stjäla en häst och råka komma bra överens med den.
Som vanligt är det en mängd olika faktorer som ligger bakom en succé (eller ett nederlag). Och lite förklaring till framgångarna får man om man kikar på ritterna på breeders från i höstas och lyssnar på vad han säger.
Den här killen rider inte för läktaren ens när han ska provrida femåringsfinalister på Breeders, han rider för att lära sig och förstå och kommunicera. och gör det inte svårare än vad det är. I alla lägen. Intressant att se, och nyckeln till god ridning. Jag förstår att hästarna gillar honom och gör sitt bästa för honom. Imponerande. Däremot tycker jag att inställningen inte borde vara något man reagera på. Men det gör man. Den är riktigt trevlig, och lyhörd. Och så borde den ju vara för alla och envar som får för sig att sitta på en häst.
Att han dessutom kliver fram och reagerar på de övergrepp som kommit fram inom den svenska ridsporten och där Svenska Ridsportsförbundet verkar stå handfallna (varför?) gör honom inte till en sämre förebild. Givetvis tvärtom. Önskar verkligen Eckermann ett lyckat liv (nygift och allt) och stora framgångar. De behöver såväl vi hästälskare, hästarna som sporten i sig.
Så har hon såklart gjort det igen – Ingrid Klimke. Tillsammans med sin fantastiske Hale Bob (Bobby) tar hon ytterligare ett EM-guld i fälttävlan. Denna kompletta, fantastiskt ödmjuke och skicklige ryttarinnan.
Det var inte många veckor sedan jag såg henne slå världsrekord i dressyrprogramsdelen. Den ritten går inte av för hackor!
Och nu tar hon alltså hem sitt andra EM-guld på raken.
Det som är Ingrid Klimkes signum är glädjen och samspelet med hästen. Hon fuskar inte. Det kan ni se själva:
Ett vanligt bett.
En remontgrimma.
Ingen martingal. Inget trams.
God ridning.
Inget mer. Inget mindre.
Så gör ett proffs.
Det är precis det här vi ska lära oss av. Det här är kvinnan som kan inspirera och lära oss hästvett!
I Sverige dominerar kvinnorna inom ridsporten. De är så dominerande att man har problem att få in killar i sporten. Hela 90 % av de som rider uppges vara kvinnor och det märks väldigt tydligt när man rör sig i stallarna, ser lektioner eller är ute på lokala tävlingar runt om i landet. Det gör den svenska ridsporten till minst jämlik av alla sporter inom alla svenska idrottsförbund.
Ändå tjatas det gärna om att det här är den enda sporten där kvinnor kan tävla på samma villkor som män, där unga som gamla möts på jämbördigt sätt. Det borde ju någonstans spegla av sig, tycker jag. För på pappret stämmer det verkligen, och borde vara något som gjorde ridsporten till en arena där ung och gammal möts, kvinnor och män och människor med olika ursprung. Men gör det det egentlige? Männen verkar klart överrepresenterade när det kommer till de elitryttare som finns.
Det här med jämställdhet inom ridsporten diskuterades häromdagen i P1 (lyssna här!) och programmet tar upp en fråga jag ställt mig otroligt många gånger.
I andra länder är sporten inte fullt lika kvinnodominerad. Faktum är att i många andra länder är det företrädesvis män som rider och kör häst, precis som det var i vårt eget land fram till femtiotalet när tjejerna gjorde entré i ridskolorna. Det märktes inte minst när jag var i Goléga i höstas på Portugals stora hästevent. Män, män, män. Överallt stiligt klädda män på vackra hästar som seglade runt överallt. En del kvinnor fanns också, men de vara inte alls lika framträdande och inte alls lika många. Vilken skillnad! I USA och Tyskland verkar det vara lite mer 50/50 när man rör sig i stallarna och kikar på vilka det är som rider, oavsett nivå. Men kanske överväger ändå de unga damerna. Vad olika det kan vara!
Men så är det det där med vilka som är aktiva och vilka som tävlar. Även i Sverige, där kvinnorna dominerar stort i hästarnas värld, dominerar män i eliten i förhållande till antalet aktiva. Om man undantar dressyren som är mycket kvinnodominerad, dyker det upp ett enormt stort antal män i eliten, jämfört med antalet totala ryttare.
Och internationellt är det män som är i toppen i de många grenar. I hoppningen till exempel märks det tydligt att männen dominerar. Roade mig med att kika på hur många kvinnor som vunnit de stora evenemangen – Världscupen och VM. 1979 startade Världscupen inom hästhoppning. Amerikanskan Melanie Smith lyckades ta hem tideln redan 1982 och följdes upp av en annan amerikanska vid namn Leslie Burr Lenehan år 1986. Bara för att följas upp året senare av ännu en amerikanska vid namn Katharine Burdsall. Men sedan tog det stopp av någon anledning. Först 2005 kommer återigen en amerikanska – men under tysk flagg och tar hem spelen. Det är Meredith Michaels-Beerbaum som det året får äran att stå högst upp på prispallen. Det lyckas hon också med år 2008 OCH 2009. Vilken kvinna och vilken häst (det är samma häst alla gånger – Shutterfly). Beezie Madden, amerikanska hon med, tar också hem Värdscupen. Året är då 2013 och finalen avgörs i Göteborg och samma kvinna lyckas upprepa sin bedrift år 2018.
Vad är det med att det bara är amerikanska kvinnor som lyckas inom hästhoppningen? Är de mer jämställda där inom denna sport? Om man menar att stå längst upp på prispallen? Inte en Europé så långt ögat når, ingen från någon annan kontinent heller för den delen.
Det ser än knasigare ut inom hopp-VMtitlarna. 1990 förändrades reglerna för hästhoppnings-VM. Det skulle ta 18 år innan en kvinna vann titeln.
Efter det skulle det ta 32 år till för att en kvinna åter skulle stå högst på pallen. Hennes namn är Simone Blum. Mager utdelning om man ser till att detta är en sport där alla tävlar mot alla och alla borde ha lika chans. Slump? Knappast. Här dominerar verkligen männen. Det går att se samma mönster inom fälttävlan.
Så i toppen är det herrarna som regerar. Vi kvinnor verkar göra annat när vi är med våra hästar? Varför är det så? Och varför är det manliga perspektivet fortfarande så starkt inom hästsporten? Jag möter det titt som tätt på olika sätt.
Jag tycker mig till exempel se att manliga tränare i allmänhet skattas högre än kvinnliga. Särskilt om de kommer från andra länder. Då skattas deras ord mycket högre. Det är som om kvinnors kompetens inom denna sport är mindre värld, trots att sporten i sig i det här landet är byggd av kvinnor. Är det bara jag, eller är det så?
Är det något jag fortfarande kan uppleva i vissa stallar är också den gamla hierarkiska ordningen, byggd på en tid då kavalleriet var de som höll i stallarna och det var militärer som red? Det har blivit bättre, det erkänner jag glatt och tacksamt, men på flera håll finns en bit kvar. Och där det tappats har det inte heller alltid ersatts på ett bra sätt, utan alla tillåts göra lite som de själva vill utan att lyssna på de som har kunskapen. Det är ju inte heller bra, särskilt med tanke på att kunskapsnivån vad gäller hästhållning och hästhantering inte alltid är lika hög hos hästägare.
Det manliga hänger i inom hästvärlden på många andra sätt också. De står för en stor del av investeringar och kapital och syns tydligt i toppen av de som styr och ställer inom ridsporten. Och ridsporten prioriteras inte alls lika mycket som andra sporten när et kommer till offentlig finansiering. Är det en fråga om jämställdhet, en fråga om att ridsporten ses som en rikemanssport av många (se friskvårdsbidragsdebatten till exempel!), eller är det bara slump?
När vi ser till detaljerna, såsom sadlar till exempel blir det också uppenbart. Sadlar är skapta för män (även av män?). Det gör att vi damer har svårare att hitta en bekväm balans uppepå hästen vilket gör vårt jobb som ryttare svårare, och ibland till och med mindre hälsosamt. Hippson kom nyligen ut med en artikel om detta, vilken du kan läsa här.
Kan det vara så att ridsporten inte är undantagen den vanliga världen – som fortfarande har en del att göra vad gäller jämställdhet? Jag tänker också då på synen på ridsporten i allmänhet – som möter allsköns nedlåtande kommentarer även i de stora medierna. Det är ju bara att ta Peder Fredricsons Jerringpris som exempel. Eller det där med att ridsporten ofta sätts längre ner i prioriteringslistan vad gäller allt från TV-tider till ekonomiskt stöd från kommuner och andra myndigheter? Och har det att göra med att det är mest damer som rider?
Är också de system som finns inom hästvärlden, som hästarna utbildas under, mer passande för män med muskler än kvinnor? Så att de män som kliver in i systemet har lättare att komma vidare än kvinnor, eller är männen bara mer karriärinriktade väl de ger sig in i något? Kan det dessutom vara så att de mjuka värdena inte skattas lika högt (kanske det som får kvinnor att inte satsa högt i eliten utan mer letar samspel och verkar i det tysta på hemmaplan).
Finns det i så fall träningssystem som passar kvinnor bättre och kan dessa utvecklas till att bli vinnande koncept även på tävlingsbanorna. Vad skulle det göra för hästvälfärden? Jag tror det skulle kunna revolutionera hästvärlden. För de traditionellt kvinnliga värdena – omsorg, empati, förståelse, mjukhet och känsla (de är väl mänskliga egentligen för bövelen??? men nu har de klassats som kvinnliga en gång i tiden och därför också setts lite snett på, så vi får väl kalla dem för det), är egenskaper som det verkligen behövs mycket av för att arbeta på ett hästvänligt sätt. Vi vet ju att hästar i grund och botten är otroligt känsliga varelser med ett extremt känsloliv och varelser som bygger sin tillvaro på relationer.
Jag blir glad i alla fall när man ser t ex fälttävlansryttarens Ulf Johanssons insatser för att få unga killar in i sporten. Jag vet att det finns flera andra som också gör stora insatser. Dessa initiativ behöver lyftas upp. Det kan inte vara lätt som ensam kille på en ridskola – man behöver veta att man inte är ensam och att det faktiskt är en killsport – lika väl som en tjejsport. Det är en sport helt enkelt. Hur ska vi komma dit?
Och hur är det då med personer med olika ursprung? I svensk ridsport är det väldigt, väldigt mycket som behöver göras åt det detta. Handlar egentligen olikheterna i kön och i ursprung om ekonomiska skillnader, eller är det en attityds- eller kulturfråga? Det får vi tala om i ett senare inlägg.
Berätta gärna vad du tycker och tänker i kommentatorsraden! Ser du det här på samma sätt, eller har du andra erfarenheter? Vad, om något, ska vi göra åt det här? Och hur tycker du att ridsporten ska utvecklas i framtiden? Dela gärna med dig av vad du tänker och tycker! Tillsammans kan vi göra Hästsverige bättre och starkare och inte minst mer jämställt!
På senare tid har det diskuterats en del i mina kretsar om handens tryck, det vill säga vilket tryck som hästen har i munnen av tygeln. Det talas också mycket om olika bett. Det verkar vara som om folk blir bettokiga. Det kanske skulle vara bättre om de blev handtokiga – dvs jobbade lika hårt med att hitta en bra och trevlig hand för hästen att uppleva, som de nu gör för att hitta ett bett som tydligen ska passa. Själv är jag ju så tråkig att mina hästar funkar bra på tredelade allihop. Måste ha udda hästar, eftersom det inte verkar passa någon annans häst längre?
Jag har tidigare läst av McLean, professor i hästars beteende, att hästar tål max 600 grams tryck per tygel, och han återger då resultatet med försök av unga hästar i Danmark som gjordes för en sisådär femton år sedan. Jag tycker det är tungt i sig. hästar känner ju en fluga, så nog borde en tygelvikt räcka i sig? Och den som vill ha ett långt vackert steg (det vet jag alla dressyrryttare vill ha!) gör rätt i att ha en lätt hand på tygeln – det visar en studier från England: https://www.hippson.se/artikelarkivet/ryttartraning/tygeltrycket-paverkar-steglanden.htm
Sedan är jag övertygad om att hästarna också reagerar otroligt mycket på hur stela vi är i händer, armar och axlar. Den som prövat att hålla en tygel i handen och leka häst känner snabbt skillnaden från ”ryttaren” om en ändrar något eller blir stel.
Men det är inte lätt att få ordning på handen. Det gör inte att vi inte borde jobba med det, så mycket vi bara kan. Vi behöver en god balans för att kunna vara oberoende i sitsen och i handen, för handen är ett viktigt verktyg för att samla en häst och få en häst att gå i bra form. Den ska fånga upp den energi som kommer fram igenom kroppen från bakbenen och rikta den så att hästen kan länga och korta sin kropp efter behov och inte minst höja och sänka sin form.
Jaha – hade missat denna artikel i Hippson från en Jens-clinic. Det är så jag får skämmas. För den här borde alla läsa! Han är klok den gode Jens, och om man försöker ta till sig det han säger, lär man sig massor – oavsett om man är nybörjare eller proffs: I korthet
hjälptyglar är för hjälplösa ryttare.
sitsen reglerar farten, inte handen.
rama in på yttersidan.
Uppvärmning med många övergångar från skritt trav ger lösgjorda hästar
Otur finns inte – det du får är resultatet av det du gör.
Våga fråga om hjälp
Men bäst är förstås att du läser själv – här är den!
verkar vara den vanligaste frågan på nätet just nu — i alla fall de forum jag följer. Då kommer ofta med en dålig bild på en häst i en stallgång och så blir det alltid tretusen femhundra förslag på sadlar som passar – för att folk gillar dessa sadlar, eller har dem till salu!
Det går inte att få tips på sadlar på det viset. Bilderna säger absolut ingenting om hur hästen rör sig under ryttare och ger inte precis en tredimensionell bild av hästen, näe man får inte ens bild på hela hästen så man kan se om hästen ser ut egentligen – bara en ryggbit. Den säger heller absolut ingenting om dig som ryttare. Och vem säger att de som svarar kan ett skvittens om sadlar eller ens vet vad som är fram och bak på en häst? Inget….
Vill du verkligen veta vilken sadel som kan passa dig och din häst? Ta en sadelutprovare till hjälp om du inte kan själv. Men sånt kan man tydligen inte skriva på nätet, för då är man trist och tråkig antar jag (eller okunnig för att man inte kan ge ett konkret tips). Som de där människorna med sjuka djur som hoppas på hjälp från random person på nätet, istället för gör det enda rätta och ringer en veterinär om de själva inte vet på råd.
Jösses – det finns faror med nätet alltså, även om det finns bra saker med det också. Tyvärr drabbar nackdelarna många gånger helt oskyldia – som hästarna…
….och det är att gå via hästens hjärta. Fångar du det, så vinner du världen. det är Niklas Jonssons teori, om varför en häst kan blomma upp under en ryttare, och vara lite mindre bra under en annan.
Kaxig som han är har han superstjärnekipaget Sparven och Stephanie Holmén som exempel – där självaste Peder Fredricson må ha ridit upp Sparven otroligt bra, så är Steffie, som hon kallas, mångfalt bättre. För de tycker ju verkligen så mycket om varandra, och för vänner ger vi allt. 😀
Härlig inställning säger jag – nu ska jag kika vidare på Niklas Jonsson – han verkar vara en hyvens hästmänniska.
En lågställd och något grövre häst får sällan särskilt höga poäng på en utställning. Beror det möjligtvis på att aveln mer än intresserad av prestation än funktion? För den lågställda hästen har ett par fördelar som gör den mycket attraktiv utifrån ett ridperspektiv. Det gäller särskilt om den också har en något kortare rygg. En sådan häst blir väldigt stark i kroppen och klarar hobbyryttarens något kanske mindre balanserade kropp bättre än den högställda långryggade och långbenta hästen. Den har också lättare att komma i en stadig och trevlig form, även om den kanske inte kommer kunna samla sig såsom topphästarna här i livet.
Men vad gör det för en hobbyryttare som på sin höjd kommer upp till medelsvår nivå, som vill ha roligt med sin häst, som vill ha sin häst länge och som dessutom vill känna att de kanske inte är så dumma på det där med ridning ändå`? Så även om det kanske inte är det som toppryttarna vill ha, kanske det är precis det som hobbyryttaren egentligen vill ha. En sådan där hållbar och trevlig häst som orkar med oss mindre kunniga ryttare och som får ett lagom stort steg och lagom stora hoppesprång över hindret, ett hinder som inte heller behöver stege för att justeras?
Det är så man undrar om det inte är dags att ha två olika linjer inom halvblodsaveln. En linje för hobbyryttaren och en linje för de som vill tävla riktigt högt och svårt. En linje som passar på ridskolorna och som kan lära alla fantastiska elever hur det känns att ha en häst som går i form, och en variant för de som kan det där redan och som vill ha en ”Ferrari” istället för en ”Cross Country Volvo”. Vem får för sig att köpa en Ferrari för körning på bruksvägarna ute på landet (om man inte har för mycket pengar över i plånboken förstås och gillar att fastna så fort guppet blir för stort)?
All ridning handlar om balans, kroppskontroll och samspel mellan två individer som har varsinna uppgifter – ryttaren att guida och lotsa, hästen att bära och utföra. Alla dessa bitar måste fungera för såväl häst som ryttare – båda måste vara i balans, ha god kroppskontroll och samspela väl- och för det ska gå måste de båda vara väl utbildade inom sina respektive arbetsområden.
Det är en konst att rida väl och alla är vi barn i början. Det tar lång tid att behärska ridning i balans i varje steg Det är därför man ska skynda långsamt och ta det ett steg i taget och vara noga med att låta det ta tid och inte hafsa och slafsa fram något som i bästa fall lyckas för att man har ren tur. Man behöver systematik i galenskapen, och en plan. Och tid och tålamod.
När balans och samspel fungerar ser ekipaget harmoniskt ut – allt ser enkelt ut och ridning blir en fröjd för ögat. För att kunna hitta balansen i varje steg – oavsett vad man är för ryttare – så gäller det att träna grunderna. Om och om igen. Vår balans ska vara vår egen – vi ska inte hänga oss kvar på hästen. VI ska vara följsamma i steget, eller i språnget, så att hästen kan använda sin kropp till det som den har i uppgift att göra – dressyrmoment eller hoppning eller vad det nu kan vara. Först när vi lär oss exakt hur vi ska göra, kan vi förvänta oss att hästen kan göra sitt jobb väl. Om inte – är det synd om hästen (och farligt för oss).
Asch då – nu har jag ju varit lite ironisk de senaste inläggen. Så kan vi inte ha det. Det bästa för att lära rätt och riktigt och göra bra saker, är att ta efter de som verkligen, verkligen gör rätt. Det finns ju ett uttryck som heter att man lär sig av sina misstag. Kanske det. Men om man bara KAN göra rätt, så blir det ju så mycket enklare. Mitt tips är därför – titta på BRA ridning, och BRA hästhantering – inget annat. Och så gör ni likadant 😀
Samspelet, händerna, svikten i knäna, fokuset, timingen, allt! Peder Fredricson är ett proffs uti fingerspetsarna:
Glädjen, samspelet, formen på hästen, berömmet, systematiken i utbildningen, sitsen, harmoni ja allt igen! (här ser vi ”oklara hästar” under träning, så allt sitter inte än – men det är vägen dit som är grejen – Uta Gräf vet vad hon gör. Tilläggas kan väl att hon håller hästarna i jättehagar och är en sann hästmänniska uti fingerspetsarna också. Vilket föredöme!:
Lyckan, skratten, följsamheten, energin, rida-med-hästen och timingen är bara några av nycklarna till världens kanske mest kompletta ryttare – EM-vinnaren i fälttävlan tillika dressyrproffset Ingrid Klimke:
Äh – vi tar väl en till av Ingrid – i en annan situation. Herre min je – den bruden kan rida. Vilken fart hon får i hästarna!
:
Dessa är mina absoluta favoriter, när jag får välja. Vilka väljer du?
Busenkelt! 