Kloke Jens i farten igen

Jaha – hade missat denna artikel i Hippson från en Jens-clinic. Det är så jag får skämmas. För den här borde alla läsa! Han är klok den gode Jens, och om man försöker ta till sig det han säger, lär man sig massor – oavsett om man är nybörjare eller proffs: I korthet

  • hjälptyglar är för hjälplösa ryttare.
  • sitsen reglerar farten, inte handen.
  • rama in på yttersidan.
  • Uppvärmning med många övergångar från skritt trav ger lösgjorda hästar
  • Otur finns inte – det du får är resultatet av det du gör.
  • Våga fråga om hjälp

Men bäst är förstås att du läser själv – här är den! 

Annonser

Dumheter – ur vems synvinkel?

helena och lady i snön

Det finns alltid en anledning för hur hästar gör – även om vi tycker att det är fånigt och att det är dumheter är orsaken något mycket verkligt och uppenbarligen viktigt för hästen…. Ett ganska vanligt problem är hästen som inte vill lämna stallbacken. Som exempel. Det går bra att rida på banan (invand miljö, nära hemmet), men ute är tufft. Är hästen bara knasig som inte vill gå – eller är det något annat? har den hästen verkligen uppfattningen om ryttaren som fullgott sällskap och en flocks trygghet? Troligen inte. Att spöa och bråka med en sådan häst lär inte göra den mer klar över att vi människor är bra kamratskaper som det går att luta sig mot när det blåser hårt. Tvärtom. En annan väg framåt kanske funkar bättre. Vad kan få en häst som säger nej att säga ja?

En annan häst lyssnar inte på skänkeln. Eller har inget stopp. Då är första frågan – varför? Vi människor har den förmågan att ställa den frågan. Det har inte hästen. Den frågar inte varför. Den säger till vad den kan och inte kan, och vad den förmår och inte förmår. Att förstärka en skänkel tills slagen kommer (eller slå direkt) får den inte att fatta bättre. Påminner mig om när jagsom ung bodde i Frankrike och försökte få fransmännen att prata långsammare när jag inte förstod. Då skrek de samma sak (lika snabbt). Smart drag – not! Det enda som hände var att jag fick tinnitus och gav upp försöken att förstå dessa personer som bara skrek. Vad tror du hästen gör om den får en ”hjälp” som dessutom gör ont? När hästen inte förstått vad signalen betyder, är det ingen mening med att vråla den heller.

En häst behöver lära sig vad vi människor kan betyda i deras värld och vad de hjälper och signaler vi ger den faktiskt också har för innebörd. Om den inte kan det är det lönlöst att bli arg och frustrerad. Det är rent av kontraproduktivt. Vi gör inte så med materiella ting – varför skulle vi göra det med kännande och tänkande individer. Ibland räcker det till och med att ge lite tid så att hästen hinner reagera. En sådan enkel sak kan göra under.

Problem med hästar finns i en miljon varianter. De kommer av en miljon anledningar. Jag förstår inte heller alla problem. Ingen gör det. För hästar kan inte prata. De upplever – och agerar utifrån det. Men våldsmetoder skulle ändå vara mig fjärran. Införsäljning är mer något för mig. Jag säljer in mitt kamratskap, ett förtroende och ett samarbete. Om jag inte säljer vid första besöket fortsätter mina försäljningsansträngningar. Tills vi lyckas tillsammans. Då får det ta tid. För förtroende byggs inte på en dag. Att lära sig lita på någon som man idag inte litar helt på. Det gör man ju inte bara sådär…… det byggs sten för sten, bit för bit. Lite bättre blir än lite bättre. det gäller att nöja sig med utvecklingen. Att lära in något med en häst är också förenat med en viss tidsåtgång, ett teamwork och med träning. Vi kan inte förutsätta att en  häst förstår oss rakt av. Vårt ansvar är att vara där som stöd och guide för hästen i vad vi önskar ha med den på. Vi har en uppgift i att berätta vad våra olika signaler betyder, och se till att hästen uppfattar vad som förväntas av den. Och blir det fel, är det vårt ansvar att se till att det blir rätt igen. Jag säger som Jens Fredricson:

”- Skyll aldrig på hästen – dess prestation är ju resultatet av ditt arbete. Antagligen hade du för bråttom igår, eller så red du ofokuserat i förrgår och därför gick det inte som du hade tänkt dig idag. Respekten för hästen uteblir i samma stund vi lägger skulden på den för att vi själva gjort ett dåligt jobb.”

En ryttarpappa med koll

Ingvar Fredricson är Sveriges mesta ryttarpappa. Inte nog med att han själv varit framstående veterinär och chef för Flyinge. Han är pappa till elitryttarna Jens och Peder Fredricson också, två ryttare jag gärna tittar på när de rider ch tränar hästar (vilket jag inte kan sänga om alla elitryttare tyvärr). Så härligt är det då att läsa hans tankar och funderingar på det där med hästhållning. Jag har också fått förmånen att höra en av hans föreläsningar, och det var en inspirerande upplevelse.

Hållbarheten är för Ingvar den främsta egenskapen hos en häst. Hur talangfull och fin den än är, är det ingen glädje att ha en häst som inte håller för ridning. Och här handlar det inte bara om själva aveln. Det finns mycket vi själva kan göra för att få den unga hästen att hålla ett långt rid-/körliv. Bland annat handlar det om att hålla hästar på ett sätt som stärker kropp och själ – ute i kuperade och varierande hagar. Det är de två första åren som är allra viktigast. Men om jag får tillägga, behövs lite underhåll under livet också..

Ingvar har också fokus på hästarnas bakdel – motorn på hästen. Det är den som ska orka bära upp mer av vikten på hästen för att få balans i kroppen, även med en ryttare i sadeln. ‘Det tar tid att bygga upp en häst, så skynda långsamt, menar Ingvar. Bättre vänta med visningar, än att hasta på och slita och inte byga rätt.

Förutom det, poängterar Ingvar att han tycker att vi inte behöver så mycket prylar på hästen. Den klarar sig fint ändå. Lindor, täcken och till och med skor kan undvaras mycket mer än idag. Vi täckar på och lindar på, skor och har oss, utan att för den skull veta riktigt varför. Att vara utan allt detta, när det inte behövs, stärker kroppen på hästen.

En hel intervju med Ingvar går att läsa på Hippson