En följsam hand

En av de viktigaste, och kanske svåraste, sakerna i ridning är att hitta en fin kontakt i handen. Det handlar om att erbjuda en mjuk, stadig och trygg kontakt i handen, som också är lätt och behaglig för både häst och ryttare. Om tygeln glappar och rörelsen blir ryckig blir det hela tiden ett ryck i hästens mun. Inte så trevligt kanske. Och tygeltagen kommer då från tomma intet när de ges, vilket gör att hästen kan tycka hjälperna bli obehagliga. De ser ju inte ryttaren när de rids, och får förlita sig på fysisk kontakt.

Det är lätt att handen blir för hård, för stum eller faktiskt för intetsägande och frånvarande. För att klara av en fin kontakt krävs god balans så att handen blir oberoende av vad kroppen gör. Sånt kräver kroppskontroll!

Men – visst borde väl vi dressyrryttare klara detta när vi skumpar runt i lite lätt trav på banan. Michael Jung klarar ju det över enorma fasta hinder. Kolla här bara! Vilket praktexempel på fin, mjuka och givande hand i vareviga millisekund! Brutalt snyggt!

Annonser

Låta hästen finna balansen och harmonin

Kikade in lite på Michael Peaces hemsida. Riktigt fin, och trevliga artiklar till. Särskilt den här som ger tips och hur hästen ska finna sin egen balans och inte vilja rusa ifrån.

Vi har alla ridit hästar som är lättstressade. Ofta har vi då alltför kort tygel – vilket i sig stressar hästen. Att själva mjukna i handen är ett svårt, men mycket effektivt tips för att lugna en sådan häst. Många hästar ser också den korta tygeln som fart. Tänk er själva. Vi kortar tygeln, och går över i trav eller galopp. Då hästen är ett läraktigt djur, fattar den snart att kort tygel är fart. Så slipper den vänta på trycket på magen (för vem vill ha sådant?).

Detsamma gäller ”tröga” hästar. De är ofta spända, men på ett introvert sätt. Lätta mjuka händer (och lätt sits) brukar släppa fram energin på en sådan häst. De vågar ta för sig- och kan hitta balansen! Hästar som knäpper av i nacken gäller samma sak med. Ska jag räkna upp fler?

Jo – vi tar de obalanserade hästarna som lärt sig att tygeln är det femte hjulet också. De behöverryttarens balans i en stram tygeln. Jag och mina kompisar brukade, när vi började inse att hästen behövde egen balans, tala om IKEA-hästar. Det är sådana hästar som måste hållas ihop med hand och skänkel för att inte falla samman. Eller tänk bara på teleskopshästarna, som kastar upp huvudet så fort en tygel tar. Snacka om att gå ifrån tygeln.

Men ack så lätt det är att falla i fällan och åstadkomma något av allt detta. Vi plockar automatiskt upp tygeln och håller för att få stopp, fånga upp, samla ihop eller vad det nu är vi vill åstadkomma, men hästen stressar på i alla fall, blir tung i handen, stretar emot, eller knäpper av i nacken. En stum mun inbjuder till att hålla tillbaka…. Då kan det hända, som det gjorde med en av mina hästar när hon var ny i mitt stall, att hästen sätter full fart bakåt istället. Det tog faktiskt lång tid för mig att inse att jag själv orsakade stressen i hästen. Hon var och är som en fjäril.

Balans och harmoni ger lugn. Och en häst som kan springa, kan också tillåtas att vara kvar i lugn och ro. Det gäller på marken och det gäller på ryggen. Jag brukar jämföra det med att bli inlåst i badrummet. När jag vet att jag kan gå ut därifrån när jag vill, kan jag slumra gott i badkaret. Men det lär inte hända om jag blir inlåst. Då vill jag UT! Detsamma gäller häster. Ju mer stopp och begränsningar vi ger, desto mer känner hästen att den vill kunna ha sin frihet att röra sig tillbaka. Vi väcker aningslöst deras flyktbeteende.  

Men vad är då handens främsta syfte? För mig är det att forma hals och nacke. Få nosen åt rätt håll, flexa halsen vid behov. Om vi vill ha självbärighet – som de flesta vill ha i en häst, ska vi inte luras till att bära upp den i händerna. Ett ledande tygeltag kan förstärka innersidans skänkel och öppna upp för frontens rörelse åt det håll det ledande tygeltaget tas. Tygeltag uppåt lyfter huvudet (och om det kombineras med rätt sits, ger det hela fronten ett litet lyft), så att hästen kan sätta under sig bakbenen lite extra vid behov, såsom stopp, back, eller i galoppfattningen.

Men alltmer siktar jag på att undvika tygeltag bakåt, eller att tjuvhålla. Men då ridning är konst, och vi, mig inkluderad, ofta frestas att göra tvärtom vad vi borde, är det övning som gäller för att inte dra, hålla, eller tjuvhålla – det som nästan ligger i vår natur. Det är svårt att våga släppa efter. Det är än svårare på hästar vi inte känner, särskilt om hästen redan är stressad.

Min häst som jag nämnde ovan (fjärilen), var en bra läromästare för mig. Trots att jag ansågs ha fina händer, var de för stumma och för mothållande. Numera går det både att ta i tyglar och rida på ordentligt utan att hon blir stressad eller vill pinna på – så länge hon kan hitta sin balans med mig i sadeln. Ger jag mjukhet, så får jag mjukhet. Ger jag frihet till balans, får jag balans. Men stumheten kommer tillbaka så fort en stum hand dyker upp. Bra avslöjande, för den som tittar på! 🙂  Det är lättare, har jag märkt, på hästar som jag känner. Jag avundas de som aldrig förstått sig på handens betydelse. De har inte heller förmågan att dra eller tjuvhålla!

Tränsets historia – en fråga om kontroll

Träns och bett har som syfte att kontrollera hästen. Poängen är ju egentligen att om vi drar i en tygel så gör det ont på hästen om den inte följer med med huvudet. Annars vore tränset och bettet poänglöst. Trycket genom ett enkelt bett sker i nacken, på sidorna och i munnen. Om vi har en kedja på så sker trycket även under hakan när vi tar i tygeln. Vissa andra moderna bett trycker lite här och var, oavsett om vi tar i tygeln eller inte. Skarpa bett har varit en genväg till kontroll alltsedan urminnes tider.

Början
Det finns få källor som kan ge oss svaret på om när och hur tränset började användas. Det känns logiskt att människan snart kom på att en häst kunde kontrolleras genom att sätta snören runt huvudet. Huvudet är ju, liksom för alla djur, den känsligaste och viktigaste delen på hela kroppen, och är tack vare sin form lätt att binda fast.

Däremot vet vi att redan de gamla egyptierna använde sig av träns och de viktigaste fynden av metallbett kommer ifrån de områden som idag utgör Iran. Och även innan dess användes bett, även om det inte var i metall. De metallbett som man hittat spår av ser faktiskt till utseendet nästan precis ut som de raka bett vi använder än idag.

Ridning blir konst
Under Xenofons tid, runt fyrahundratalet före kristus, var ridning en stor konst. För att kunna hantera en stark och vältränad häst under krig med en hand så började stångbett med så kallad tungfrihet användas. Däremot hade de på den tiden inga stigbyglar! Det togs efter asiaterna när de härjade långt senare. För att komma upp på hästryggen användes en påle, och man fick hoppa stavhopp för att komma upp. Tänk vilkens skillnad det blev när stigbygeln började användas.

Medeltidens mörker
Under medeltiden försvann konsten ur ridningen. Det var bara riddarna som fortsatte med sina konster – när fred rådde. Till slut försvann kunskapen om det ädla i att träna en häst. Det var först när Neapelskolan dök upp som ridningen började komma på högre nivåer igen. Men ridningen, och betten, var brutala. Trots det var det gryningen för hästdressyren av den högre skolan. Rena tortyrbett användes för att rika människor skulle kunna hantera de ädla och livliga hästarna. Hästarna såldes nämligen runt om i Europa för extremt höga summor.

Ljusningen – 1700-talet
Upplysningen sände även ett litet ljus till hästarna. Xenofons läror kom åter i ropet och en mer human syn på hästen började utvecklas. Nu var det inte längre enbart hästarna som skulle fungera. Folk på ryggen skulle ha kunskap och balans också! Det var också först då som vanligt folk, främst inom armén, fick och kunde lära sig rida. Då utvecklades tränsbettet, det tvådelade, för att den ovane ryttaren inte skulle skada hästen. Den skola som blev företrädande var Campagneskolan, och de kom att använda sig av både stång och tränsbett på fullärda hästar med fullärda ryttare. Kandaret var fött. Poängen med de två betten var att hästen kunde kontrolleras med hjälp av det mildare bettet i terrängen och med hjälp av det skarpare bettet vid högre skolning utan att för den skull behöva byta träns.

Gammalt tortyrredskap
De bett som dök upp under medeltiden var allt annat än roliga tingestar. De var extremt starkta. Synen på vad ett djur var skilde sig inte så mycket mot synen på döda tingestar. Naturen skulle tyglas. Tyvärr gällde det här inte enbart hästar. Det fanns också vissa träns som användes på människor. Vi kan ju tänka oss vilken förnedring och smärta kvinnor fick uppleva när de fick känna på Scoldtränsen, träns som träddes på vissa kvinnors huvud. I munnen fick kvinnan en järnbit med piggar. Syftet? Återigen kontroll. Den här gången över kvinnans tunga. Så fick hon bli degraderad till ett djur, en tingest, då hon liksom djuren inte kunde tala (definitionen av människan). Medeltiden var för vissa ett helvete på jorden, särskilt för kvinnor som vågade höja sina röster.

Varför kandar – och när?
Balkenhol med flera topptränare har ifrågasatt kandarets betydelse för dressyren. Poängen är, menar dessa, är att INTE behöva använda skarpa och många bett för att samspela med hästen. Det finns en klar poäng i detta. Vi vet idag att det är vikt och balans som borde vara i fokus, inte kontroll genom tygeln. STångens inverkan och skärpa kräver sin hand och fullkomlig balans. Vore det egentligen inte trevligast om det gick att välja på ett vanligt tränsbett också på dressyrbanorna?

Små skillnader i bett, stora skillnader i bruk
Det lustiga när vi ser tillbaka till historien är att kandaret började användas för att hästen skulle kunna ridas allround, det vill säga helt tvärtemot dagens specialanvändning. Den fullfjädrade ryttaren red också sina dressyrpass och de högre skolorna på stången och lät bridongen vara. Det är också på tvärsen mot vad vi lär oss idag, då de flesta dressyrtränare menar att stångtygeln ska slacka.

Stångtyglarna lades förr i den vänstra handen för yppersta kontroll (vapnen var i högra). Det gjorde det omöjligt att vara brysk i handen på samma sätt som med dagens tvåhandsfattning. Det är än idag en korrekt fattning av stångtygeln, även om vi inte ser det alls på till exempel dressyrbanorna. Däremot kan vi se att westernfolket rider sina hästar fortfarande med vänster hand enbart, liksom enbart stång. Här är arvet tydligare.

Stångbett som användes inom den amerikanska armén

Stången var utgångspunkten, och är det bett som används längst. Bridongen, eller tränsbettet, sågs som en mild form (vilket ju också är sant). Det vanliga tränsbettet användes bara på gröna hästar och oerfarna ryttare. Turligen tyckte men inte ens för flera hundra år sedan att ett stångbett passade i en novis’ hand. Men även bland tränsbetten finns avarter. Det finns exempel på tränsbett av ståltråd och kedjor.

Idag
Idag har det blivit storindustri att skapa nya bett. Det finns en uppsjö av dem. I många sporter har pelhambettet kommit att ersätta kandaret. Trenden inom hästsporten är tudelad. Vissa laborerar frekvent med olika bett och olika varianter av ett och samma bett för att försöka hitta den ”rätta känslan” och ett bett som hästen ”trivs med”. Även om det ibland händer, utesluter inte det att ryttaren själv har kunskapen om att det är minst lika viktigt vad som händer i den andra änden av tygeln – det vill säga vad ryttaren gör med handen. Den andra kategorin rider mer eller mindre enbart på det mjukare tränsbettet. Även här ser vi att det finns två kategorier användare – de med lätt, lätt hand där tygeltagen är till för att forma hästens hals, och de som (medvetet eller omedvetet) ser tygeln som ett femte ben som bär upp hästen och som en bromspedal.

Mer om det ”femte benet” – dvs tygeln och dess inverkan, kommer jag skriva om lite längre fram.

Mer om tränsets och kandarets historia hittar du på dessa sidor:

Wikipedia om Kandar. Den engelska wikipediasidan är fullspäckad med spännande fakta om kandaret.

Det är också denna sida

På den här sidan kan du se bilder på både sadlar, träns och bett som använts genom tiderna. Vissa ser mer ut som (och fungerade troligen också som) rena tortyrredskap. Brrrrrr.