Hur mycket tryck tål hästen i munnen?

På senare tid har det diskuterats en del i mina kretsar om handens tryck, det vill säga vilket tryck som hästen har i munnen av tygeln. Det talas också mycket om olika bett. Det verkar vara som om folk blir bettokiga. Det kanske skulle vara bättre om de blev handtokiga – dvs jobbade lika hårt med att hitta en bra och trevlig hand för hästen att uppleva, som de nu gör för att hitta ett bett som tydligen ska passa. Själv är jag ju så tråkig att mina hästar funkar bra på tredelade allihop. Måste ha udda hästar, eftersom det inte verkar passa någon annans häst längre?

Jag har tidigare läst av McLean, professor i hästars beteende, att hästar tål max 600 grams tryck per tygel,  och han återger då resultatet med försök av unga hästar i Danmark som gjordes för en sisådär femton år sedan. Jag tycker det är tungt i sig. hästar känner ju en fluga, så nog borde en tygelvikt räcka i sig? Och den som vill ha ett långt vackert steg (det vet jag alla dressyrryttare vill ha!) gör rätt i att ha en lätt hand på tygeln – det visar en studier från England: https://www.hippson.se/artikelarkivet/ryttartraning/tygeltrycket-paverkar-steglanden.htm

Sedan är jag övertygad om att hästarna också reagerar otroligt mycket på hur stela vi är i händer, armar och axlar. Den som prövat att hålla en tygel i handen och leka häst känner snabbt skillnaden från ”ryttaren” om en ändrar något eller blir stel.

Men det är inte lätt att få ordning på handen. Det gör inte att vi inte borde jobba med det, så mycket vi bara kan. Vi behöver en god balans för att kunna vara oberoende i sitsen och i handen, för handen är ett viktigt verktyg för att samla en häst och få en häst att gå i bra form. Den ska fånga upp den energi som kommer fram igenom kroppen från bakbenen och rikta den så att hästen kan länga och korta sin kropp efter behov och inte minst höja och sänka sin form.

omslaget2

Ska hästen ”skumma” i munnen?

Ska hästen ”skumma” i munnen?

Det sägs att det är bra att hästen skummar i munnen. Jag har alltid tänkt att detta är lite mystiskt. Jag ser hästar vid många olika tillfällen och kan bara erinra mig att jag ser det här just på en dressyrbana. Knappast på en fälttävlansbana eller heller på hästar som forsar runt i hagen – hur varma de än blir?

Varför ska de då skumma i munnen? Ja du – säg det, som man säger. Det verkar inte heller vara något annat än en myt. Som tur är. För jag får då ingen häst att skumma i munnen. Ett läppstift här och där möjligtvis. Och varför skulle en häst sluta svälja och dregla (vilket skum i munnen egentligen är) bara för att den tränas? När jag tänker efter hittar jag många snoriga människor i målfållan på Vasaloppet – men det är snor det, och hästen andas inte med munnen.

Vad som kan hända när man rider är att hästen blir stressad och spänner sig, överanstränger sig eller kämpar emot en hård hand eller har svårt att röra käkarna på grund av för hårda nosgrimmor. Då kan de glömma att svälja då de blir så stela i underkäken att de inte förmår. Hästen är känslig i munnen – varför skulle den inte vara det? Såklart de är. Och när de skummar mycket kan det vara ett tecken på att något är på tok.

Att hsäten skulle bli så fokuserad att de glömmer att svälja (vilket jag läser om här och där) tror jag inte på riktigt. Att svälja är en reflex, inte en medveten handling och borde inte påverkas av koncentration, lika lite som andning gör det. Däremot påverkas ju andningen av stress och spänning, vilket kanske är detsamma med sväljreflexen? Det där med att tugga på bettet som många talar om kan ske på många olika sätt. Vissa tuggar på bettet för att komma undan det, vissa av nervositet. Bettet ska ligga stilla (acceptans av bettet), men en smaskning av en avslappnad underkäke är inte helt fel.

Tycker i övrigt att Bo Tibblin uttrycker det fint:

Skummet i munnen är inget säkert bevis på att hästen jobbar rätt. En spänd och upprörd häst kan skumma i munnen och det pga stress.
Att hästens mun är lugn och sluten är det som har betydelse. Den ska vara stilla i munnen men inte stum. Ofta när hästen är fin i sin eftergift rör den något på bettet i sin mun och då bildas skum som en extra bonus.

Det här med hårda händer, hårda nosgrimmor och hårda – ja gud vet allt (varför är vi människor så våldsamma och måste ta i så hårt hela tiden mot känsliga djur?) kommer vi att prata vidare om framöver.

Självklart ska inte heller hästen blir torr som snus heller, då har den knipit ihop tänderna. Ett svagt läppstift kan nog vara det optimala men det kan ju variera. Det gäller att se helheter, och läsa av hästens uttryck och se om den tuggar och ”skummar” för att dne är nöjd, eller för att den är stressad.

 

 

Här kan ni läsa mer om vad en tandläkare säger om skumma i munnen – https://dyredoktor-heidinielsen.dk/naar-hesten-skummer/?fbclid=IwAR21fUgI1bXEDN3i3R0XLLslQx0oCAfuV8eYtr8AAxetq4fidQKUGfptaKE

 

skumma-i-munnen-1.jpg

omslaget2

 

 

Nosgrimmedebatten ärende nr femtioelva

Så har hingstarna från helgens visning plåtats och publicerats. Men vad är det vi ser egentligen?

Så här säger en veterinär angående just nosgrimmor:

Rätt tillpassad Aachengrimma:

  • •    Den övre nosgrimman, den engelska, ska sitta med ett visst avstånd nedanför ansiktsbenets kant.
  • •    Nosremmen spänns inte hårdare än att man får in två fingrar på nosryggen och hästen kan svälja obehindrat.
  • •    Använd nosgrimman ofta utan den nedre smala remmen. När den remmen används måste den rengöras ofta och hållas smidig.
  •      Dra inte åt den så att bettet kläms mot mungipan.

(Hela artikeln är publicerad i Ridsport Special och kan läsas här)

Angående bett har den lärde detta att säga:

”Bettet ska varken sticka ut på sidorna eller trycka in kinderna på hästen. Ett för långt bett rör sig onödigt mycket i sidled.”

(Artikeln finns i Hippson, och kan läsas här)

 

Och vad ser vi på fotona? Jo det här: TRYCK HÄR FÖR BILDER

Hur mycket stämmer överens med ovanstående instruktioner av veterinärerna vad gäller nosgrimmorna och betten?

 

Varför krav på kandar?

Nu ställs frågan av allt fler – vad är syftet med kravet på kandar på dressyrtävlingar egentligen? Själv har jag ställt mig den frågan mer än en gång. Detsamma gäller kravet på en nosgrimma. Kandaret var en gång i tiden en lösning för det militära – något som gjorde att både kreti och pleti samt den professionelle kunde rida hästen utan att den behövde tränsas om. Kreti och pleti – ja det var menigheten som inte kunde rida men som fick sitta i sadeln under sin militära tid. De skulle rida på tränsbettet, som inte var så skarpt att det kunde försätta hästen i otrevligheter. När sedan lite mer professionella hästmänniskor satt upp, kunde de lätt byta grepp och istället rida på stången. Idag har det blivit dressyrkärringarnas bett, och inget annat användes. (själv har jag varit och räknar mig fortfarande till dressyrkärringar, så bli inte kränkta nu!!! ;-)) 

Men varför obligatoriskt? Skulle det inte vara bättre om det var det SKARPASTE bettet som användes. Att lotsa runt en häst i GP med vanligt tredelat, borde inte det vara något som premierades, istället för att det var förbjudet? Jag kan tycka det för att sätta i tre kilo skrot i munnen på mina hästar ”bara för att kunna tävla” känns väldigt tufft för min del. Två bett tar stor plats och kan knäppa mot varandra om man har otur. Har själv ridit en häst som fick tungan emellan, och det var mindre kul….. bara en sådan sak. Jag klarar mig i alla fall fint på mina tränsbett, och utan nosgrimma. En stång kan jag tänka mig – men två bett???? Mycket skrot blir det…. 

Och det där med nosgrimma. Syftet var en gång i tiden att det skulle pryda sin plats. Idag dras nosarna ihop med hjälp av dem, ett erkänt problem som tas upp både här och där. Varför i hela friden måste man då ha det, om man anser sig kunna vara utan? Ren tradition är min gissning. 

I ett dressyrprogram ska man bedöma ridskicklighet, harmoni, balans, takt, schwung och korrektheten i utförda rörelser. Det borde gå att lösa med eller utan kandar, med eller utan nosgrimma. Eller? 

Diskussionerna som förs och den opinion som väckts mot kandaret är ivrigt påhejad av Epona.TV, kända för att driva frågan om hästars välfärd i sportsammanhang. Här kan du läsa mer om det. Nu är det många som då istället förespråkar bettlöst, som om det var det enda sanna alternativet. Jag vet inte det jag, inte. De kan vara nog så skarpa. Dessutom – vissa hästar funkar det bara inte på. De blir störda av det som ligger an mot nosryggen. Har själv en sådan häst. Han tyckte INTE om nostrycket, hur lätt det än var (kom aldrig längre än till lång tygel innan jag insåg det var läge att byta) …… och till syvende och sist är det faktiskt en dynamisk, mjuk och vänlig hand som är det bästa tricket för hästvänlig ridning. Inte om vi har bett eller inte. 

Det går inte att tvinga en häst…. tankar om bettets inverkan

Vet du hur mycket kraft en häst tål i munnen? Vet du hur starkt du kan rycka i hästens mun och hur det känns för hästen? Många dressyrryttare och andra ryttare säger att hästarna gör saker för att de alltid vill. Om de inte ville skulle de heller inte göra grejerna. Många av oss vill nog gärna att det ska vara så. Men med de tekniska verktyg vi har för att bli starka och kunna hantera hästen rent fysiskt, kan vi absolut inte vara säkra på att hästarna inte upplever sig tvingade till än det ena och än de andra.

Se här bara vad forskarteamet som Nevzorov (som jag skrivit om tidigare) kommit fram till: .

En tydlig bild av vad vi lätt hemfaller till finns också på denna .

Det är en tydlig och pedagogisk beskrivning av den kraft vi kan få till mot en av hästens mer känsligare delar. Frågan är vad vi själva skulle göra för att slippa sådana upplevelser? Hästarna undviker det garanterat. Andra studier visar att hästar inte vänjer sig vid trycket. Efter att de har fattat vad det innebär, vill hästarna inte alls ha mer än, säg några äpplen i tryck. Trycket som avses är med vilken kraft vi kan dra till oss saker, inte vad vi bär omkring på, när vi själva håller i tygeln. Det går att läsa hela studien i bland annat the Horse Ytterligare undersökningar visar att proffsen håller mellan 1 – 15 kg i handen konstant, medan etologer som Andrew McLean förespråkar under 0,6 kg. Rycken i undersökningen från Nevzorovs film visar att ett ryck ger upp till 300 kg tryck, ett tryck hästen inte alltid ens kan förutse.

Det finns än fler studier som är intressanta i det här fallet. I en studie från etologiinstitutionen på SLU, visade det sig att konfliktbeteendet hos hästen ökade i takt med att hästens tryck i munnen ökade. Med tanke på de studier jag nämnt ovan är det föga förvånande. Bara det faktum att hästen är ett flyktdjur hade en stor del i detta. Vi vet alla att hästar är just flyktdjur, men hur mycket tänker vi på vad det de facto innebär? Än värre. Vissa lärde till och med in att få drag i munnen. Bara hästen stretade emot tillräckligt släppte ryttaren i handen, vilket gjorde att hästarna lärde sig att streta än mer. Helt enligt alla inlärningsteoriers mantra- det som ger resultat kommer också att förstärkas. Jag håller helt med om författaren i avhandlingen som menar att inlärningsteori är en mycket viktig del av ridningen, och bör uppmärksammas bra mycket mer. Jag har först nu på senare dagar förstått vikten av detta, och jag har gått i ”lära” hos proffs länge… Positiv försärkning istället för negativ, kanske inte är så dumt ändå. Mer om inlärningsteori kommer lite senare i den här bloggen…

Ja jösses, det är ett stort ansvar vi tar på oss när vi sätter oss till häst med full mundering. Vad vågar vi upptäcka och vill vi se allt vi gör?

Tränsets historia – en fråga om kontroll

Träns och bett har som syfte att kontrollera hästen. Poängen är ju egentligen att om vi drar i en tygel så gör det ont på hästen om den inte följer med med huvudet. Annars vore tränset och bettet poänglöst. Trycket genom ett enkelt bett sker i nacken, på sidorna och i munnen. Om vi har en kedja på så sker trycket även under hakan när vi tar i tygeln. Vissa andra moderna bett trycker lite här och var, oavsett om vi tar i tygeln eller inte. Skarpa bett har varit en genväg till kontroll alltsedan urminnes tider.

Början
Det finns få källor som kan ge oss svaret på om när och hur tränset började användas. Det känns logiskt att människan snart kom på att en häst kunde kontrolleras genom att sätta snören runt huvudet. Huvudet är ju, liksom för alla djur, den känsligaste och viktigaste delen på hela kroppen, och är tack vare sin form lätt att binda fast.

Däremot vet vi att redan de gamla egyptierna använde sig av träns och de viktigaste fynden av metallbett kommer ifrån de områden som idag utgör Iran. Och även innan dess användes bett, även om det inte var i metall. De metallbett som man hittat spår av ser faktiskt till utseendet nästan precis ut som de raka bett vi använder än idag.

Ridning blir konst
Under Xenofons tid, runt fyrahundratalet före kristus, var ridning en stor konst. För att kunna hantera en stark och vältränad häst under krig med en hand så började stångbett med så kallad tungfrihet användas. Däremot hade de på den tiden inga stigbyglar! Det togs efter asiaterna när de härjade långt senare. För att komma upp på hästryggen användes en påle, och man fick hoppa stavhopp för att komma upp. Tänk vilkens skillnad det blev när stigbygeln började användas.

Medeltidens mörker
Under medeltiden försvann konsten ur ridningen. Det var bara riddarna som fortsatte med sina konster – när fred rådde. Till slut försvann kunskapen om det ädla i att träna en häst. Det var först när Neapelskolan dök upp som ridningen började komma på högre nivåer igen. Men ridningen, och betten, var brutala. Trots det var det gryningen för hästdressyren av den högre skolan. Rena tortyrbett användes för att rika människor skulle kunna hantera de ädla och livliga hästarna. Hästarna såldes nämligen runt om i Europa för extremt höga summor.

Ljusningen – 1700-talet
Upplysningen sände även ett litet ljus till hästarna. Xenofons läror kom åter i ropet och en mer human syn på hästen började utvecklas. Nu var det inte längre enbart hästarna som skulle fungera. Folk på ryggen skulle ha kunskap och balans också! Det var också först då som vanligt folk, främst inom armén, fick och kunde lära sig rida. Då utvecklades tränsbettet, det tvådelade, för att den ovane ryttaren inte skulle skada hästen. Den skola som blev företrädande var Campagneskolan, och de kom att använda sig av både stång och tränsbett på fullärda hästar med fullärda ryttare. Kandaret var fött. Poängen med de två betten var att hästen kunde kontrolleras med hjälp av det mildare bettet i terrängen och med hjälp av det skarpare bettet vid högre skolning utan att för den skull behöva byta träns.

Gammalt tortyrredskap
De bett som dök upp under medeltiden var allt annat än roliga tingestar. De var extremt starkta. Synen på vad ett djur var skilde sig inte så mycket mot synen på döda tingestar. Naturen skulle tyglas. Tyvärr gällde det här inte enbart hästar. Det fanns också vissa träns som användes på människor. Vi kan ju tänka oss vilken förnedring och smärta kvinnor fick uppleva när de fick känna på Scoldtränsen, träns som träddes på vissa kvinnors huvud. I munnen fick kvinnan en järnbit med piggar. Syftet? Återigen kontroll. Den här gången över kvinnans tunga. Så fick hon bli degraderad till ett djur, en tingest, då hon liksom djuren inte kunde tala (definitionen av människan). Medeltiden var för vissa ett helvete på jorden, särskilt för kvinnor som vågade höja sina röster.

Varför kandar – och när?
Balkenhol med flera topptränare har ifrågasatt kandarets betydelse för dressyren. Poängen är, menar dessa, är att INTE behöva använda skarpa och många bett för att samspela med hästen. Det finns en klar poäng i detta. Vi vet idag att det är vikt och balans som borde vara i fokus, inte kontroll genom tygeln. STångens inverkan och skärpa kräver sin hand och fullkomlig balans. Vore det egentligen inte trevligast om det gick att välja på ett vanligt tränsbett också på dressyrbanorna?

Små skillnader i bett, stora skillnader i bruk
Det lustiga när vi ser tillbaka till historien är att kandaret började användas för att hästen skulle kunna ridas allround, det vill säga helt tvärtemot dagens specialanvändning. Den fullfjädrade ryttaren red också sina dressyrpass och de högre skolorna på stången och lät bridongen vara. Det är också på tvärsen mot vad vi lär oss idag, då de flesta dressyrtränare menar att stångtygeln ska slacka.

Stångtyglarna lades förr i den vänstra handen för yppersta kontroll (vapnen var i högra). Det gjorde det omöjligt att vara brysk i handen på samma sätt som med dagens tvåhandsfattning. Det är än idag en korrekt fattning av stångtygeln, även om vi inte ser det alls på till exempel dressyrbanorna. Däremot kan vi se att westernfolket rider sina hästar fortfarande med vänster hand enbart, liksom enbart stång. Här är arvet tydligare.

Stångbett som användes inom den amerikanska armén

Stången var utgångspunkten, och är det bett som används längst. Bridongen, eller tränsbettet, sågs som en mild form (vilket ju också är sant). Det vanliga tränsbettet användes bara på gröna hästar och oerfarna ryttare. Turligen tyckte men inte ens för flera hundra år sedan att ett stångbett passade i en novis’ hand. Men även bland tränsbetten finns avarter. Det finns exempel på tränsbett av ståltråd och kedjor.

Idag
Idag har det blivit storindustri att skapa nya bett. Det finns en uppsjö av dem. I många sporter har pelhambettet kommit att ersätta kandaret. Trenden inom hästsporten är tudelad. Vissa laborerar frekvent med olika bett och olika varianter av ett och samma bett för att försöka hitta den ”rätta känslan” och ett bett som hästen ”trivs med”. Även om det ibland händer, utesluter inte det att ryttaren själv har kunskapen om att det är minst lika viktigt vad som händer i den andra änden av tygeln – det vill säga vad ryttaren gör med handen. Den andra kategorin rider mer eller mindre enbart på det mjukare tränsbettet. Även här ser vi att det finns två kategorier användare – de med lätt, lätt hand där tygeltagen är till för att forma hästens hals, och de som (medvetet eller omedvetet) ser tygeln som ett femte ben som bär upp hästen och som en bromspedal.

Mer om det ”femte benet” – dvs tygeln och dess inverkan, kommer jag skriva om lite längre fram.

Mer om tränsets och kandarets historia hittar du på dessa sidor:

Wikipedia om Kandar. Den engelska wikipediasidan är fullspäckad med spännande fakta om kandaret.

Det är också denna sida

På den här sidan kan du se bilder på både sadlar, träns och bett som använts genom tiderna. Vissa ser mer ut som (och fungerade troligen också som) rena tortyrredskap. Brrrrrr.