etiska problem i eliten dyrt

 

Epona.TV är hästkanalen har tagit på sig rollen som hästens försvarare. De backar inte undan för att ifrågasätta internationellt kända ryttare, de synar gärna hästhanterares metoder i sömmarna och de jobbar hårt för att skapa förändringar ad gäller reglementet inom alla ridsportsdiscipliner.

Bara nu senast har de lyckats skapa två stora debatter som spridits vida över media. Det ena handlar om en så kallad hästhanterare som med ett enormt tryck på hästarna söker få som hen vill – allt under namnet ”Horseman Calling”. Att pressen blir enorm på hästen kan såklart alltid förklaras med att det blir en eftergift på slutet – när hästen ”ger sig”. Och träningen ger ju resultat! Att hästen blir stressad, och mår dåligt under träningen och att ”quick fixes” sällan blir särskilt hållbara, det verkar många inte tycka spela så stor roll. Att se ur hästens perspektiv är hart när omöjligt, och något som kanske inte ens ska övervägas? För hur annars kan en sådan tränare tjäna massor med pengar – det handlar ju om att intresset är stort – kunderna är beredda att betala för det. Och då måste det ju vara bra – eller? Själv tycker jag att sån hantering borde heta något helt annat.

Läs mer här: http://epona.tv/blog/2014/april/horsemans-calling, och http://epona.tv/blog/2014/april/reply-from-horsemans-calling

Den andra mediastormen handlar om vårt grannland Danmarks kanske mest meriterade dressyrryttare – Andreas Helgstrand. En av hans hästar Akeem Foldager visades upp med sporrsår och blå tunga. Dansk Rideförbund fördömer historien och säger att kandaret använts på fel sätt. Men Helgstrand förklarar sig – kandaret var felinpassat och kedjan var felspänd. Ja tänk vad synd det är om våra kära elitryttare, som jobbar för stallar där det helt enkelt inte finns råd att köpa in vettiga träns och kandar till hästarna som ska visas, och där det inte finns manskap som kan hjälpa till inför visningen, med passning och sådant på hästarna. Det blir ju så lätt så, när man kämpar i det lilla och inte har möjligheter att ha koll på detta…… Näe – gör en pudel istället Helgstrand och syna dina kandar i sömmarna.  Att behöva dra i ett par tyglar så en tunga blir blå och visa upp en häst med sporrsår, det är inte bara urusel PR. Det underminerar hästsporten och drabbar många hästar. För folk gör som du gör – inte som du lär.  Hästarna kan kräva mer än så, och från en professionell ryttare som är en förebild för många på hobbynivå, kan vi kräva att varje steg kan synas i sömmarna – utan att någon behöver skämmas och ingen häst behöver drabbas….

Läs mer här:

http://m.bt.dk/danmark/danish-olympic-dressage-rider-in-facebook-storm-after-heartbreaking-pictures

http://epona.tv/blog/2014/april/helgstrand-blames-bridle

http://www.rideforbund.dk/Information/Nyheder/2014/04%20-%20April/Pressemeddelelse%20vedr%20Andreas%20Helgstrand%20og%20Akeem%20Foldager.aspx,

Varför krav på kandar?

Nu ställs frågan av allt fler – vad är syftet med kravet på kandar på dressyrtävlingar egentligen? Själv har jag ställt mig den frågan mer än en gång. Detsamma gäller kravet på en nosgrimma. Kandaret var en gång i tiden en lösning för det militära – något som gjorde att både kreti och pleti samt den professionelle kunde rida hästen utan att den behövde tränsas om. Kreti och pleti – ja det var menigheten som inte kunde rida men som fick sitta i sadeln under sin militära tid. De skulle rida på tränsbettet, som inte var så skarpt att det kunde försätta hästen i otrevligheter. När sedan lite mer professionella hästmänniskor satt upp, kunde de lätt byta grepp och istället rida på stången. Idag har det blivit dressyrkärringarnas bett, och inget annat användes. (själv har jag varit och räknar mig fortfarande till dressyrkärringar, så bli inte kränkta nu!!! ;-)) 

Men varför obligatoriskt? Skulle det inte vara bättre om det var det SKARPASTE bettet som användes. Att lotsa runt en häst i GP med vanligt tredelat, borde inte det vara något som premierades, istället för att det var förbjudet? Jag kan tycka det för att sätta i tre kilo skrot i munnen på mina hästar ”bara för att kunna tävla” känns väldigt tufft för min del. Två bett tar stor plats och kan knäppa mot varandra om man har otur. Har själv ridit en häst som fick tungan emellan, och det var mindre kul….. bara en sådan sak. Jag klarar mig i alla fall fint på mina tränsbett, och utan nosgrimma. En stång kan jag tänka mig – men två bett???? Mycket skrot blir det…. 

Och det där med nosgrimma. Syftet var en gång i tiden att det skulle pryda sin plats. Idag dras nosarna ihop med hjälp av dem, ett erkänt problem som tas upp både här och där. Varför i hela friden måste man då ha det, om man anser sig kunna vara utan? Ren tradition är min gissning. 

I ett dressyrprogram ska man bedöma ridskicklighet, harmoni, balans, takt, schwung och korrektheten i utförda rörelser. Det borde gå att lösa med eller utan kandar, med eller utan nosgrimma. Eller? 

Diskussionerna som förs och den opinion som väckts mot kandaret är ivrigt påhejad av Epona.TV, kända för att driva frågan om hästars välfärd i sportsammanhang. Här kan du läsa mer om det. Nu är det många som då istället förespråkar bettlöst, som om det var det enda sanna alternativet. Jag vet inte det jag, inte. De kan vara nog så skarpa. Dessutom – vissa hästar funkar det bara inte på. De blir störda av det som ligger an mot nosryggen. Har själv en sådan häst. Han tyckte INTE om nostrycket, hur lätt det än var (kom aldrig längre än till lång tygel innan jag insåg det var läge att byta) …… och till syvende och sist är det faktiskt en dynamisk, mjuk och vänlig hand som är det bästa tricket för hästvänlig ridning. Inte om vi har bett eller inte.