Kris på SLU Uppsala

Man kan lugnt säga att det är problematiskt inom veterinärområdet i vårt land. Jag har ju tidigare skrivit om att man nu föreslår att det inte ska finnas jour vissa tider på dygnet för lantbrukets djur, något som påverkar oss alla med stordjur på landet – inklusive hästar. Vad gör man om det är akut och ingen hjälp finns att få? För smådjursägarna är tillvaron inte mycket enklare. Det råder veterinärbrist i hela landet vilket gör att man nästan får tvinga sig in till klinikerna (som är överfulla av djur som behöver hjälp) om det är akut. Jag har provat det och lyckats, men har också läst om folk som inte fått hjälp för sina djur i tid. Det här är illa och det behövs en rejäl satsning på veterinärutbildningen i landet, där fler veterinärer kan utbildas. Så det är riktigt illa nu när det också, till råga på allt, har blivit kris på SLU:s smådjursklinik i Uppsala.

SLU Uppsala är en knutpunkt inom veterinärmedicinen i landet. Här finns den enda utbildningen i hela landet för blivande veterinärer och på de kliniker som drivs här går veterinäreleverna för att få praktik och lära sig hur praktiskt veterinärarbete går till. Om klinikerna på SLU faller, faller också utbildningen, den enda i landet. Förutom detta skrämmande faktum är smådjurskliniken i Uppsala i sig en av de absolut bästa i landet. Det är en stor klinik dit många vänder sig för att få hjälp med sina djur, särskilt djur som har lite svårare diagnoser och som verkligen behöver experthjälp. Jag kan avslöja att jag själv åker dit för min hund – min schäfer Molly som inte bara har artros utan förändringar i ryggraden också. Utan veterinär Charlies hjälp på Ultuna, vet jag inte hur det hade gått. Molly hade ont, och nu med mycket god veterinärhjälp mår hon fint och är som en ny hund. Jag är evigt tacksam för detta.

Det var också min syster när hennes hund kollapsade en helg och de behövde hjälp på jourtid. Hunden blev bra igen tack vare suverän omvårdnad, men nu är jouren stängd på SLU, så inga hundar kan få hjälp där. Bara det är ett hårt slag mot djurägare och djur.

Men nu är det dessvärre en än värre kris på kliniken. Det har blivit så illa att hela 75 personer ur personalen har gått ut med ett upprop om att smådjurskliniken riskerar tappa all personal. Krisen har föranletts av att ekonomin varit i botten, ny ledning tagit vid (och tre av dessa chefer har nyligen dessutom hoppat av) och verksamheten har fått utstå mängder med förändringsarbeten, förändringsarbeten som mest lett till att personalen blir helt slutkörd. Nu orkar de snart inte längre. Det är för få i personalen och pengar har istället gått till konsulter som inte har kunskap om djursjukhus och hur de ska drivas. Problemen startade redan 2006 men nu har det gått så långt att hela verksamheten riskeras.

Det här är symtomatiskt för vår samtid. Managementkonsulter och administrativ personal kostar bra mycket mer än själva verksamheterna. Detsamma kan vi se inom regionernas områden – humansjukvården. Hur detta ska hålla är mer än vad jag begriper och något fundamentalt behöver ske i synen på hur man bedriver vård och utbildning (för människor såväl som djur) framöver och vi medborgare måste höja kraven på hur detta sköts. I det här fallet med SLU är det till syvende och sist staten i form av Jordbruksverket och Näringsdepartementet som är ansvariga, vilket snabbt gör det här till en politisk fråga.

Själva uppropet kan ni läsa på Svenska Dagbladet – här

Annons

Riktigt hundgöra senaste tiden

Rätt som det är har man fullt upp med kontakt med olika veterinärkliniker och oro för att djuren ska må bra. Det är inte lätt att få tider och hjälp då bristen på veterinärer är stor. Men det går, och tack och lov får man nästan alltid god hjälp av riktigt bra folk. Så blev det de här veckorna också.

Först var det gårdshunden Manne som fick resa till Arbogas Anicuraklinik för att få hjälp då han var hängig. Alla tester som togs visade en ytterst frisk hund. Men ändå var det något som felade. Vad vet vi inte riktigt, för nu är han bra igen i alla fall. Och vi är en erfarenhet rikare. Arboga är en riktigt trevlig klinik som följer upp och ger hjälp när vi behöver det som bäst.

Sedan var det schäfer Mollys tur. Hon hade en sedan länge inbokad tid på Ultuna. Hon har ont i ett ben och knölar jag oroade mig för. Knölarna kunde tas bort och det blev operation. Benet var det värre med – såväl ryggen som bakknäet var påverkat. Men det kommer vi också kunna hantera med mediciner, tack och lov. Och vi blev flera erfarenheter rikare och lite klokare under Mollys två besök på kliniken. Det första vi lärt oss är att det nog inte finns något proffsigare ställe än smådjurskliniken i Ultuna. Vi är trygga med att vi får den bästa vården vi kan få. Det andra är att det finns mycket trevliga naturreservat i närheten där man kan gå med sin lilla hund i väntan på att få tillbaka sin andra hund. Men vi lärde oss också att det är lång väg hem, särskilt om man mår lite segt efter en operation och man har en enormt stor tratt på huvudet.

Tratten ja – den har ställt till det så det står härliga till. Hästarna blev nämligen totalt livrädda för denna tingest, som tydligen äter hästar. Och med livrädda menar jag det bokstavligen. En boxdörr och två hagstaket har jag fått laga på grund av denna tratt. Så farlig är den. Jag har aldrig varit med om maken men den är tydligen helt paniskt farlig? Jag som trodde mina hästar var coola. Tydligen inte. Så nu har jag lärt mig det också.

Tack och lov lever vi alla trots dessa eskapader. Och alla mår finemang. Just nu i denna stund i alla fall. Och med erfarenhter om att det rätt som det är ser helt annorlunda ut, är det helt klart bäst att njuta av den stunden.

Ridning – till vilket pris? Del 2

Ridning – till vilket pris? Del 2

Om någon nu trodde att det var lätt att vara envis och åka till klinik typ vareviga månad för att få en häst frisk som ridits sönder av en själv, så kan jag redan nu konstatera: Det är det inte!

Det är inte lätt för att det kostar massor med pengar. Det är inte lätt för att du hinner inte göra något annat. Det är inte lätt för att flera i den omgivning du har runt omkring dig ifrågasätter vad sjutton du håller på med – såväl hästfolk som andra tvåbeniga filurer. Vilket såklart slutar med att man till slut ifrågasätter sig själv.

När fler och fler i ditt hästnätverk dessutom börjar berätta om den och den hästen som de dömde ut, efter tre behandlingar typ, och du själv vet att du redan genomfört ett tiotal börjar det bli jobbigt. När fler och fler berättar hur bra deras nya häst är och att de lätt fick ut försäkringspengarna för den gamla som ändå inte höll. Eller att de dömt ut flera och till slut hittat en som höll. Ja då är det oerhört svårt att envisas med att tro på något som inte verkar funka. Särskilt när det märks att alltfler av dina bekantskaper tycker du är tokig som du håller på.

Inte ens operation hjälpte i längden. Och där någonstans kom jag till vägs ände. Men då denna häst verkar ha varit mer av en katt än en häst, i alla fall till antalet liv, så hade han inte bara en hästägare som var lite sådär envis (även om det var mitt fel att det var som det var), utan hon hade även haft förmågan att hitta en veterinär av det lite mer speciella slaget.

Som jag hade hört av flera bekanta, var det enkelt att döma ut en häst. Till och med något man bara gjorde, när det inte funkade längre. Kanske var/är det så. Jag vet inte. Jag har aldrig provat med att döma ut en häst efter detta. Men jag vet i alla fall att just den här veterinären inte var en veterinär du vände dig till för att få den ”lätta vägen ut”. Inte en chans. Det var omöjligt.

”En sådan här fin häst ger man en ordentlig chans”, sa han när vi diskuterade saken och stirrade stint på mig. Han gav mig inget val. Eller rättare sagt – han gav mig inte det valet jag egentligen inte ville ha. Han räddade min hästs liv. Och han implicerade tydligt att jag hade en del att lära.

Jag har aldrig tackat honom för det personligen. Kanske spelar det mindre roll för honom. Men jag tackar honom i tankarna mest varenda dag. För mig hade det en avgörande betydelse. Han och hans kollegor hjälpte mig också med vinkar om att hästen behövde bättre skoningar, en annan sadel och mycket annat. Han behövde ett annat schema och ett annat fokus. Vilket var en mycket bra början.

Förutom att folk hade börjat tycka jag är knäpp som slet med en häst som ändå var trasig, hade jag svårt att hitta någon som kunde hjälpa mig bli bättre – på att rida hållbart, på att hantera och hålla häst, på träningsupplägg etc. Det verkade inte finnas på kartan att man höll på med något utöver just att lyckas med den där övningen som skulle sitta på tävlingsbanan där jag bodde under den här tiden. Och den ridningen kunde jag ju med rätta ifrågasätta.

Så jag fick börja leta efter folk som kunde hjälpa mig på andra håll, och under tiden lära mig själv så gott jag kunde. Och jag önskade en till häst – som jag kunde ”göra-om-göra-rätt” med så att Alexander kunde få vara den han var oavsett om benen höll eller inte. Men kalla mig naiv om ni vill. Att köpa fler hästar gör inte saken lättare. Inte ett dugg. Jag lovar! En ny häst har bara chansen att visa upp ännu en förmåga du inte sitter inne med, ännu en kunskapsbrist. Och det blev jag snart varse.

Men på den nya egna gården hade jag i alla fall chans att få lugn och ro och tänka. Valet att bosätta mig på en gård var en direkt utveckling av det som hände Alexander och de val jag ansåg jag måste göra. Jag såg ingen annan väg framåt. Ville jag ha fler hästar var det egen gård som gällde, något annat hade jag inte råd med.

Den värld som jag och Alex flyttade ifrån när jag körde hem honom till min alldeles egna gård var allt annat än idyllisk. Att lämna stora, stimmiga stallar, stressade människor i högljudd miljö och uppleva flera hästar dagligen som jag förstod någonstans for illa var en lisa. Och bara det gav mig ett nytt perspektiv på det där med hästar. 

Känslan av att slippa behöva riskera se tränare som ibland till och med tog till vinklade spön på hästar de just suttit upp på för att ”korrigera”, hästar som reds runt, runt, runt i ridhus och manades på obönhörligt med spö och sporrar trots att ryttarna själva visste om att hästarna varit trötta av tidigare träning, hästar som slog och skrek inför fodringarna för att de var så hungriga och oroliga var obeskrivlig. Nu slapp jag uppleva hästar som stod helt avslagna inne i stora bullriga stallar hela dagarna utan chans att få se en minsta gnutta ljus, hästar som nervöst skrapade med hovarna i stallgången, folk som ryade och tjoade för att få hästarna att göra ditten och datten. När allt detta försvann var det som att kunna börja andas igen från att ha hållit andan för länge. 

Jag hade nog normaliserats i den typen av hästvärld som jag flyttade ifrån. Jag reagerade mest när något stort hände, inte lika mycket på det som försegick i det lilla. Det skulle ta lång tid innan jag på riktigt kunde läsa av en häst och hur den mår, så att jag även kunde se vad som låg där under ytan. Men även det stora som hände och det uppenbart dåliga hästhållningen var så vanligt förekommande att det var svårt att mäkta med att reagera för allt.

Minnena är det som lever kvar, och tyvärr tror jag att det inte alltid är bättre nu. De egna erfarenheterna som jag får via mina inköpta hästar, de vittnesmål jag hör, de videos som visas för mig och det jag själv ser när jag är ute, berättar att ingenting egentligen har förändrats.

Men allt var inte elände. Det fanns klokt folk också och med dem hade jag vansinnigt roligt. De kom att bli livslånga vänner. Många tyckte som jag, men ofta vågade vi inte ens säga något. Det muttrades mer vid sidan, man undvek istället de som var för illa. Och alla stall var verkligen inte likadana.

Allt är dock relativt. När man ser att folk i ens omgivning, ja även tränare, gör något mycket värre än vad man själv kan tänkas göra, så flyttas gränsen för det man själv tänker och gör. Och jag tror aldrig att någon någonsin sa eller tänkte att de ville sin häst något illa. Tvärtom. Alla älskade nog sina hästar på sitt sätt. Men alltför få visste hur de skulle göra gott för sina hästar.

Det fanns även de som stack ut i dessa stallar. En dam minns jag bestämt. Hon tyckte något annat. På riktigt. Hon berättade för mig att ”en häst som är snäll i stallgången, är lika snäll när man rider den”. Kommewochmicke.jpgntaren var riktad till mig när jag drog på kandar på min häst för att hästen ”gick bättre” på detta. Precis som jag blivit lärd. Precis som så många andra gjorde. Precis som det var gängse att man tänkte.

Ja jösses – det tog år innan jag fattade vad hon menade, den där damen. Men jag kom ihåg vad hon sa. Vartenda ord. Orden berörde mig illa då. De värmer idag. Idag säger jag det själv ganska så ofta, och det är tack vare ett fantastiskt litet sto som jag köpte på mig när jag hade skaffat egen gård som jag till slut förstod vad hon menade.

En häst som är snäll i stallgången, är lika snäll när man rider den….

rio och frej.jpg

(Om  mitt lilla knasiga sto, hennes lärdomar till mig, och mycket mer får du läsa om i Del 3! )

Fakta: 

Hältor är vanligaste orsaken till att hästar döms ut enligt försäkringsbolaget Agria (55% år 2012). Alexander blev halt som nioåring, den vanligaste åldern för hälta enligt statistiken.

Endast 51 % av svenska halvblodsvalackerna som visats i kvalitetstävlan överlever sin femtonårsdag enligt SLU (år 2012).

P.S – Jag hittar ingen alls som har fällts i domstol eller fått djurförbud för våldsam hantering eller ridning av hästar i Sverige. Några få fall tas upp i Ridsportförbundet, och då handlar det om hantering av häst på tävlingsplats. Däremot finns många sanktionerade fall vad gäller vanvård i form av dåligt foder, frånvaro av verkning på hästarna och otjänliga stallar – länsstyrelsens främsta fokusområde.

 

 

Signerat exemplar av Bästa Hästägaren!

Bästa läsningen! Det här är faktaboken för alla som vill bli en bättre hästhanterare och hästhållare, för alla som tycker att hästar har rätten att må bra och trivas i sin tillvaro och för alla som vill förstå hästar bättre! Leveranstid 3-4 dgr. Frakt ingår.

197,00 Skr

 

 

 

 

 

rio och frej.jpg

wochmicke.jpg

Det går inte att tvinga en häst…. tankar om bettets inverkan

Vet du hur mycket kraft en häst tål i munnen? Vet du hur starkt du kan rycka i hästens mun och hur det känns för hästen? Många dressyrryttare och andra ryttare säger att hästarna gör saker för att de alltid vill. Om de inte ville skulle de heller inte göra grejerna. Många av oss vill nog gärna att det ska vara så. Men med de tekniska verktyg vi har för att bli starka och kunna hantera hästen rent fysiskt, kan vi absolut inte vara säkra på att hästarna inte upplever sig tvingade till än det ena och än de andra.

Se här bara vad forskarteamet som Nevzorov (som jag skrivit om tidigare) kommit fram till: .

En tydlig bild av vad vi lätt hemfaller till finns också på denna .

Det är en tydlig och pedagogisk beskrivning av den kraft vi kan få till mot en av hästens mer känsligare delar. Frågan är vad vi själva skulle göra för att slippa sådana upplevelser? Hästarna undviker det garanterat. Andra studier visar att hästar inte vänjer sig vid trycket. Efter att de har fattat vad det innebär, vill hästarna inte alls ha mer än, säg några äpplen i tryck. Trycket som avses är med vilken kraft vi kan dra till oss saker, inte vad vi bär omkring på, när vi själva håller i tygeln. Det går att läsa hela studien i bland annat the Horse Ytterligare undersökningar visar att proffsen håller mellan 1 – 15 kg i handen konstant, medan etologer som Andrew McLean förespråkar under 0,6 kg. Rycken i undersökningen från Nevzorovs film visar att ett ryck ger upp till 300 kg tryck, ett tryck hästen inte alltid ens kan förutse.

Det finns än fler studier som är intressanta i det här fallet. I en studie från etologiinstitutionen på SLU, visade det sig att konfliktbeteendet hos hästen ökade i takt med att hästens tryck i munnen ökade. Med tanke på de studier jag nämnt ovan är det föga förvånande. Bara det faktum att hästen är ett flyktdjur hade en stor del i detta. Vi vet alla att hästar är just flyktdjur, men hur mycket tänker vi på vad det de facto innebär? Än värre. Vissa lärde till och med in att få drag i munnen. Bara hästen stretade emot tillräckligt släppte ryttaren i handen, vilket gjorde att hästarna lärde sig att streta än mer. Helt enligt alla inlärningsteoriers mantra- det som ger resultat kommer också att förstärkas. Jag håller helt med om författaren i avhandlingen som menar att inlärningsteori är en mycket viktig del av ridningen, och bör uppmärksammas bra mycket mer. Jag har först nu på senare dagar förstått vikten av detta, och jag har gått i ”lära” hos proffs länge… Positiv försärkning istället för negativ, kanske inte är så dumt ändå. Mer om inlärningsteori kommer lite senare i den här bloggen…

Ja jösses, det är ett stort ansvar vi tar på oss när vi sätter oss till häst med full mundering. Vad vågar vi upptäcka och vill vi se allt vi gör?