jour

av

Kris på SLU Uppsala

Man kan lugnt säga att det är problematiskt inom veterinärområdet i vårt land. Jag har ju tidigare skrivit om att man nu föreslår att det inte ska finnas jour vissa tider på dygnet för lantbrukets djur, något som påverkar oss alla med stordjur på landet – inklusive hästar. Vad gör man om det är akut och ingen hjälp finns att få? För smådjursägarna är tillvaron inte mycket enklare. Det råder veterinärbrist i hela landet vilket gör att man nästan får tvinga sig in till klinikerna (som är överfulla av djur som behöver hjälp) om det är akut. Jag har provat det och lyckats, men har också läst om folk som inte fått hjälp för sina djur i tid. Det här är illa och det behövs en rejäl satsning på veterinärutbildningen i landet, där fler veterinärer kan utbildas. Så det är riktigt illa nu när det också, till råga på allt, har blivit kris på SLU:s smådjursklinik i Uppsala.

SLU Uppsala är en knutpunkt inom veterinärmedicinen i landet. Här finns den enda utbildningen i hela landet för blivande veterinärer och på de kliniker som drivs här går veterinäreleverna för att få praktik och lära sig hur praktiskt veterinärarbete går till. Om klinikerna på SLU faller, faller också utbildningen, den enda i landet. Förutom detta skrämmande faktum är smådjurskliniken i Uppsala i sig en av de absolut bästa i landet. Det är en stor klinik dit många vänder sig för att få hjälp med sina djur, särskilt djur som har lite svårare diagnoser och som verkligen behöver experthjälp. Jag kan avslöja att jag själv åker dit för min hund – min schäfer Molly som inte bara har artros utan förändringar i ryggraden också. Utan veterinär Charlies hjälp på Ultuna, vet jag inte hur det hade gått. Molly hade ont, och nu med mycket god veterinärhjälp mår hon fint och är som en ny hund. Jag är evigt tacksam för detta.

Det var också min syster när hennes hund kollapsade en helg och de behövde hjälp på jourtid. Hunden blev bra igen tack vare suverän omvårdnad, men nu är jouren stängd på SLU, så inga hundar kan få hjälp där. Bara det är ett hårt slag mot djurägare och djur.

Men nu är det dessvärre en än värre kris på kliniken. Det har blivit så illa att hela 75 personer ur personalen har gått ut med ett upprop om att smådjurskliniken riskerar tappa all personal. Krisen har föranletts av att ekonomin varit i botten, ny ledning tagit vid (och tre av dessa chefer har nyligen dessutom hoppat av) och verksamheten har fått utstå mängder med förändringsarbeten, förändringsarbeten som mest lett till att personalen blir helt slutkörd. Nu orkar de snart inte längre. Det är för få i personalen och pengar har istället gått till konsulter som inte har kunskap om djursjukhus och hur de ska drivas. Problemen startade redan 2006 men nu har det gått så långt att hela verksamheten riskeras.

Det här är symtomatiskt för vår samtid. Managementkonsulter och administrativ personal kostar bra mycket mer än själva verksamheterna. Detsamma kan vi se inom regionernas områden – humansjukvården. Hur detta ska hålla är mer än vad jag begriper och något fundamentalt behöver ske i synen på hur man bedriver vård och utbildning (för människor såväl som djur) framöver och vi medborgare måste höja kraven på hur detta sköts. I det här fallet med SLU är det till syvende och sist staten i form av Jordbruksverket och Näringsdepartementet som är ansvariga, vilket snabbt gör det här till en politisk fråga.

Själva uppropet kan ni läsa på Svenska Dagbladet – här

Annons
av

Flera orosmoln för djurens väl och ve

Redan i slutet av sommaren funderade jag på vad inflationen och de sämre ekonomiska förutsättningarna vi vanligt folk möter skulle innebära för djurhållningen i ett inlägg. Det är dyrt att hålla djur, och något som kanske inte alltid prioriteras när man själv har svårt att betala räkningar, mat och boende. Problemet med att betala för djurvård började dock redan innan inflationssiffrorna stack i höjden. Prisökningarna på just vård för djur har varit anmärkningsvärda under ett tiotal år vilket också medfört att försäkringspremierna höjts. Detta trots att inflationen i övrigt tidigare var låg. Det anses bero på att risskapitalet, och med det avkastningskrav som därmed följer, tagit megasteg in på djurvårdsmarknaden i Sverige. Och nu har inflationen slagit till på redan mycket höga priser.

Min oro har varit befogad. Sedan mitt inlägg förra sommaren har jag inom nätverket hört alltfler oroväckande yttranden om djur som får avlivas då ägarna inte haft råd med behandling, djur som lämnas in till hund och kattstallar för omplacering och hundar som omplaceras billigt via Blocket och andra liknande sidor. Inom hästsporten vittnas om att det är svårt att sälja hästar och man kan tydligt se att priserna för ”vanliga” hästar är lägre, och att man till och med kan komma med bud för olika hästar som folk av en eller annan anledning behöver bli av med. Det har skrivits många artiklar om detta också.

Men det är inte förvånande. Lågkonjunktur och sämre förutsättningar för människor drabbar inte minst djuren. Det är helt klart. Och det här är ett jätteproblem, särskilt som många skaffade djur under coronatider, så det finns mer djur än någonsin. Vilket givetvis gör att fler än någonsin (vilka var det som skaffade djur under COVID-tiden? ) också inte längre mäktar med ansvaret och den ekonomiska bördan. Det här gör garanterat att fler djur far illa, inte minst hästar som är dyra att hålla och kräver stort ansvar och mycket jobb.

Men utan att så många uppmärksammat det har det inte minst hos hästägarna blossat upp ett nytt ”hot” mot djurskyddet. För även om du kan betala och har resurser, är det inte säkert att du i framtiden kommer kunna ge din häst den vård den behöver, i alla fall inte om det är under jourtid. Redan nu är problemen stora för den som söker vård för sin häst. Det råder förutom höga priser som vi redan tagit upp, också en rejäl veterinärbrist och många inom veterinäryrket mår dåligt av en dålig arbetsmiljö. Det har föranlett att man gjort en statlig utredning som funderat på hur djurskyddet ska fungera i praktiken framöver. Och det är ju bra att staten tar det här problemet på allvar.

Titeln på utredningen är  ”En hållbar och långsiktigt välfungerande hälso- och sjukvård för djur” . Det låter ju toppen. Och en hel del förslag i utredningen, som blev klar i november men som inte fått så mycket genomslag i media, är bra. Det gäller inte minst satsningen på att utbilda fler veterinärer. Men sedan verkar utredarna ibland ha glömt sin egen rubrik. För hur kan man annars förstå att förslaget om att ta bort nattjour för distriktsveterinärerna ska förstås? Det leder väl inte till en ”välfungerande hälso- och sjukvård för djur” i alla fall. Då finns ju ingen vård att få, hur mycket man än är beredd att betala.

Det betyder i praktiken, om detta förslag blir verklighet, att du som hästägare och inte har lyckan att någon privat verksamhet erbjuder jour som du kan få tag på, är hänvisad till en app-tjänst som ska hjälpa dig och djuret mellan klockan 23 och 06, om du inte hittar en veterinärstation som håller öppet och du kan köra in till klinik förstås. Hur appen hjäper dig att avliva en häst som brutit benet eller fått en hjärnblödning avslöjas inte, inte heller hur du ska lyckas lasta en häst med enorma kramper utan att få kramplösande av veterinär på plats.

Jag vet inte i vilket värld dessa utredare bor i. Att tro att det en frånvaro av jourverksamhet nattetid är en välfungerande vårdkedja skulle ju kunna vara skrattretande om det inte var så att man snabbt inser att djur kommer lida om så sker, liksom desperata djurägare. Jag hoppas verkligen inte att detta tankefel blir verklighet. Det skulle verkligen vara förskräckligt.

av

Mer om veterinärkostnader

För någon månad sedan skrev jag om veterinärkooperativ som idé och tanke i det här inlägget. Veterinärkooperativ – för sänkta kostnader?

Anledningen var de ökade kostnaderna för veterinärvård, något som debatteras flitigt lite överallt. Inte minst hos en populära blogg vid namn Ponnymamman. Där finns uppgifter om att de två stora, numera internationella aktörerna, också har rejält dyrare kostnader, och att höjningarna av priser stigit med ordentligt varje år sedan dessa aktörer intagit marknaden. Även en SLU-student har gjort ett enklare arbete om detta, som du kan läsa om här.

Ja – jag har ju fått mothugg på den här bloggen om detta. Och det är intressant att vi också kan göra mer för våra djur. Det kan vara en välsignelse, men samtidigt måste vi också tänka på vad som är djurvänlig vård, inte bara att göra för att vi KAN. Men om folk inte har råd att betala kostnaderna, eller i alla fall en del djurägare, så blir djurägandet snart en klassfråga och djur som ändå ägs av mindre bemedlade riskerar att inte få vård alls. Det vore en hemsk utveckling, och jag tycker dom de flesta – klart man ska få betalt för att vara veterinär och driva klinik. Men jag har då svårt att sponsra företag som håller på så här. Jag har själv råkat ut för Helsingborg – 10 000 kr för ingenting fick jag betala. Gick till en lokal veterinärstation och fick hjälp för en femhundring. Han räddade min hund, vilket inte 10 000 på Helsingborg kunde göra. Har sparat journalen bara för att påminna mig. Här i Västmanland åker man helst till Mälarkliniken om man säger så. Det är jag inte ensam om att tycka. Tackar gudarna för att de finns och har jour. Och att jag har Hallstaveterinärerna som man kan ha avtal med för att sedan få lägre jouravgifter och fasta lägre avgifter på rutinärenden.

Och bara tanken på att de kanske överbehandlar? Min hund de inte hjälpte var 14 och de vägrade går vidare utan en MR-scanning för typ 10 000 kr till, även när det var uppenbart att han hade vestibulärt syndrom, vilket nästa veterinär såg i ett kick. Det var inte så svårt att se om man säger så. Och det finns folk som anser att klinikerna ibland överbehandlar, även mer kända typer, som Mads Hendeliowitz.