Hästsidor på Facebook som berör

Resebilder och födelsedagshälsningar i all sin ära, men jag försöker numera mest använda de sociala medier jag är med i för att lära mig nya saker och få information som jag annars inte skulle ha fått. Därför har jag till exempel gått med i en grupp på Facebook som heter ”Horse Vet Corner”. Det är enbart certifierade veterinärer som får svara i gruppen, men vem som helst får lägga in en fråga. Här kan man lära sig väldigt mycket om både det ena och det andra.

Men den här gruppen är inte heller för vem som helst. Det är ganska hemska bilder på trauman och hästar som farit riktigt illa som läggs upp. Folk vänder sig till gruppen när de inte vet vad de annars ska göra med sina hästar och det är inte helt ovanligt att de prövat allt innan de ställer frågan här. En hel del av de hästar som man frågar om har köpts in från auktioner och som räddats, och det värmer såklart en hästvän att man försöker rädda dem.

Och så ibland kommer ett sådant där inlägg som man bara blir så genuint varm av. Ett sådant dök upp under morgonen. Det handlade om hur man hanterar den häst som överlever en livslång vänskap med en annan häst. Hästarna hade gått ihop sedan de var små, tills dess att den ena fått tas bort när de nu är över 20 år gamla. Den hästen som fanns kvar i livet var otröstlig. Som tur är, så har dessa veerinärer som startat Horse Vet Corner också varit smarta nog att starta sidan ”HVC: Coping With the Loss of a Horse Support Group” för alla som sörjer sin häst och de problem som uppstår efter en avlivning.

En annan sida som berör mig mycket, och som tyvärr lär mig alldeles för mycket om hur livet för en häst kan te sig i USA, är Ohkaytacos- Colby’s Crew Rescue. Sidan drivs av ett par där tjejen är en fantastisk hästmänniska och killen är filmare. Tillsammans gör de allt de kan för att rädda hästar som annars skulle gå till slakt. En stor mängd hästar hamnar i en auktionskarusell där de till slut köps upp av center som säljer vidare till slakt. Nu är ju slakt på hästar förbjudet i USA, så för en häst att gå till slakt i det landet innebär extremt långa resor till Mexico och till Canada. Ett öde man verkligen inte skulle vilja se sin häst råka ut för, för att inte överdriva. Paret filmar mycket som läggs ut på TikTok och du kan enkelt göra som jag – donera en slant till dessa helt människor som kämpar för att de mest utsatta hästarna av alla ska få en ny chans i livet.

Annons

När hjälpen inte kommer som den ska

Det är inte allt för ofta jag hinner läsa andras bloggar. När jag väl gör det rycks jag med i de livsöden de berättar. Här är en historia om hur fel det kan bli när vi söker hjälp. Jag tar givetvis historien för sann ur hästägarens synvinkel. Vad Strömsholms veterinärer skulle säga, det är en annan sak.

Vi älskar våra djur och kämpar för deras ve. Det är så otroligt viktigt för oss och djuren att vi, när allt går överstyr, får den hjälp vi behöver. Bara för någon dag sedan ringde jag själv i förtvivlan efter hjälp till mina distriktare. Mitt distrikt är begåvat med folk som förstår och jag har också alltid fått den hjälp jag har behövt på klinik. Jag fick den handfasta och goda hjälp jag behövde. Än en gång. Jag hoppas det alltid kommer vara så.

För å andra sidan har jag upplevt att andra inte alltid fått det. Den story jag länkar till är en sådan story. En historia om en häst, vars diagnos aldrig ställdes, och som kanske inte fick den hjälp den hade kunnat få. Kvar står en ägare med tusen och en frågor, och ett grimskaft. Hästen går på de evigt gröna ängarna. Kanske ser han mina vänner, denna Zvensson Svensson som troligen borde fått sig en chans att repa sig under professionell omsorg.  

En tanke till alla er som känner er lämnade när livets kaos dyker upp på er dörr. Och till er andra – en vacker dag är det er tur. Plötsligt händer det, som inte får hända. Och då behöver vi superproffs som hjälper oss!

Samtidigt vill jag skicka ett stort tack till alla fantastiska veterinärer som finns där ute. De jag känner och anlitar har jag en enorm respekt för. liksom för alla de andra som gör sitt bästa varje dag, med kunskap och empati. Vad skulle jag och andra hästägare göra utan er? Tack för att ni finns, för att ni tar över när jag inte längre kan och för att ni alltid kämpar.  Tillsammans har vi vunnit många matcher, och än fler kommer det att bli, även om några matcher går med förlust.