Det är inte allt för ofta jag hinner läsa andras bloggar. När jag väl gör det rycks jag med i de livsöden de berättar. Här är en historia om hur fel det kan bli när vi söker hjälp. Jag tar givetvis historien för sann ur hästägarens synvinkel. Vad Strömsholms veterinärer skulle säga, det är en annan sak.

Vi älskar våra djur och kämpar för deras ve. Det är så otroligt viktigt för oss och djuren att vi, när allt går överstyr, får den hjälp vi behöver. Bara för någon dag sedan ringde jag själv i förtvivlan efter hjälp till mina distriktare. Mitt distrikt är begåvat med folk som förstår och jag har också alltid fått den hjälp jag har behövt på klinik. Jag fick den handfasta och goda hjälp jag behövde. Än en gång. Jag hoppas det alltid kommer vara så.

För å andra sidan har jag upplevt att andra inte alltid fått det. Den story jag länkar till är en sådan story. En historia om en häst, vars diagnos aldrig ställdes, och som kanske inte fick den hjälp den hade kunnat få. Kvar står en ägare med tusen och en frågor, och ett grimskaft. Hästen går på de evigt gröna ängarna. Kanske ser han mina vänner, denna Zvensson Svensson som troligen borde fått sig en chans att repa sig under professionell omsorg.  

En tanke till alla er som känner er lämnade när livets kaos dyker upp på er dörr. Och till er andra – en vacker dag är det er tur. Plötsligt händer det, som inte får hända. Och då behöver vi superproffs som hjälper oss!

Samtidigt vill jag skicka ett stort tack till alla fantastiska veterinärer som finns där ute. De jag känner och anlitar har jag en enorm respekt för. liksom för alla de andra som gör sitt bästa varje dag, med kunskap och empati. Vad skulle jag och andra hästägare göra utan er? Tack för att ni finns, för att ni tar över när jag inte längre kan och för att ni alltid kämpar.  Tillsammans har vi vunnit många matcher, och än fler kommer det att bli, även om några matcher går med förlust.