Vem ska trösta?

 

Juldagarna går sakta med säkert framåt. Vädret är sådär krispigt och vackert – precis som det ska vara under julen. Snön gnistrar, inte en vindpust viner och solen skiner de få timmar den får lov att vara uppe så här års. Familjen har varit här, vissa är det än. Hästarna trivs i sina lösdrifter och allt borde ju vara juvligt. Om det inte vore för att det varit så sorgligt alltihopa, och om det inte vore för att det var så tyst och tomt överallt.

Något har hänt. Något har verkligen hänt. Knappt veckan innan jul släpper jag ut en av mina två schäfrar för sitt sedvanliga morgonpinkeri i trädgården. Själv gör jag likadant men på toaletten. När jag släpper in hunden fem minuter senare är allt slut. Han har halkat – illa. Han är för stor och tung och för gammal. Hans liv går inte att rädda med mindre än att det kommer bli en plåga. Jag måste låta honom gå. Sorgen är oändlig.

Men det räcker tydligen inte med det. Min andra schäfer – sedan länge gammal och rätt skröplig men vid gott livshumör – får ont och börjar röra sig dåligt och vill inte vara med längre. Hon har ont överallt. Hon börjar checka ut, och jag kan inte göra annat än att hjälpa henne på traven.

I ett trollslag har jag och gården och min gårdshund Manne blivit av med båda våra stora underbara schäfervänner. Gården lägger sig stilla. Inga hundar skäller och hoppar och leker, ingen ställer sig i vägen när jag kommer med fodervagnen, inga hundar jagar kvasten när jag försöker sopa stallgången. Ingen kommer släpande på något däck eller pinne, ingen rullar sig i snön och viftar på svansen. Manne går försynt runt och undrar vart hans trygga kompisar är. De är bara borta. Sådär bara – helt plötsligt. I hela hans liv har han haft åtminstone en trygg vakthund med stort mod bredvid sig. Nu står han utan. Jag med.

Men jag kan förstå, jag kan se framåt och jag kan känna att det ändå var ok – vi gav dem underbara liv, och jag kan glädjas över att de funnits. Även om jag saknar dem så. Hur berättar jag detta för Manneplupp som mest känner sig övergiven och ensam? Hur får jag honom att förstå?

Jag köpte en gosenalle och en myspläd åt honom igår. Skämmer bort den enda hund jag har kvar. Och ger honom så mycket uppmärksamhet jag kan. Men vem kan trösta en hund som sörjer?

 

mannemys.jpg

Annonser

Mer om veterinärkostnader

För någon månad sedan skrev jag om veterinärkooperativ som idé och tanke i det här inlägget. Veterinärkooperativ – för sänkta kostnader?

Anledningen var de ökade kostnaderna för veterinärvård, något som debatteras flitigt lite överallt. Inte minst hos en populära blogg vid namn Ponnymamman. Där finns uppgifter om att de två stora, numera internationella aktörerna, också har rejält dyrare kostnader, och att höjningarna av priser stigit med ordentligt varje år sedan dessa aktörer intagit marknaden. Även en SLU-student har gjort ett enklare arbete om detta, som du kan läsa om här.

Ja – jag har ju fått mothugg på den här bloggen om detta. Och det är intressant att vi också kan göra mer för våra djur. Det kan vara en välsignelse, men samtidigt måste vi också tänka på vad som är djurvänlig vård, inte bara att göra för att vi KAN. Men om folk inte har råd att betala kostnaderna, eller i alla fall en del djurägare, så blir djurägandet snart en klassfråga och djur som ändå ägs av mindre bemedlade riskerar att inte få vård alls. Det vore en hemsk utveckling, och jag tycker dom de flesta – klart man ska få betalt för att vara veterinär och driva klinik. Men jag har då svårt att sponsra företag som håller på så här. Jag har själv råkat ut för Helsingborg – 10 000 kr för ingenting fick jag betala. Gick till en lokal veterinärstation och fick hjälp för en femhundring. Han räddade min hund, vilket inte 10 000 på Helsingborg kunde göra. Har sparat journalen bara för att påminna mig. Här i Västmanland åker man helst till Mälarkliniken om man säger så. Det är jag inte ensam om att tycka. Tackar gudarna för att de finns och har jour. Och att jag har Hallstaveterinärerna som man kan ha avtal med för att sedan få lägre jouravgifter och fasta lägre avgifter på rutinärenden.

Och bara tanken på att de kanske överbehandlar? Min hund de inte hjälpte var 14 och de vägrade går vidare utan en MR-scanning för typ 10 000 kr till, även när det var uppenbart att han hade vestibulärt syndrom, vilket nästa veterinär såg i ett kick. Det var inte så svårt att se om man säger så. Och det finns folk som anser att klinikerna ibland överbehandlar, även mer kända typer, som Mads Hendeliowitz.

 

 

Mer lika än olika?

Efter två och en halv veckas bortavaro är det enormt härligt att vara tillbaka på hemmaplan igen. Det är löjligt vad jag saknar mina djur när jag är borta. Det är väl som det sägs –  man saknar inte kon förrän båset är tomt. Att vakna utan hästar utanför fönstret, och att inte ha hundarna med mig på promenader gör mig lite halvare så där…. 

Hundarna verkade bra glada de med. Lille DSG Manne hoppade rakt upp i famnen och schäfer Cajsa välte mig nästan i dörren. REn och skär glädje, från båda sidor! Hur var det med hästarna då? De verkade ju inte hoppa jämfota direkt, men nog fanns det glada miner där med. eller drömmer jag? I vilket fall som helst så var min tjuriga lilla stomadam som en dröm att rida dagen efter, trots att hon fått vila en hel del medan jag varit borta. Innan resan hade vi haft en del stress att hantera, att hitta harmonin igen efter en tuff sommar. Men nu var det som bortblåst och hon dansade så stilla och fint, och i ro. Det var härligt att vara tillbaka i sadeln igen. En häst verkade rent av sur – en häst som brukar vara den kelnaste av alla. Men han tinade upp när han också fick vara med på en ridtur. 

Vad vet vi om vad djuren tycker egentligen, och vad de kan uppfatta och vad de har för känslor? Vissa ser känslor som kärlek, sorg och ångest som typiskt mänskliga. När vi vill att människor inte ska vara så rationella, utan mer känslosamma, brukar vi tala om att de ska blir humanare, mer mänskliga. Men är det inte rationaliteten som är just det som är oss människor unikt. För vilket djur kan rationalisera bort känslorna och inte alls ta hänsyn till dem i ett beslut. Bara människor kan. 

I övrigt verkar gränsen mellan människor och djur minska i takt med upptäcker på forskningsfronten. Från medeltida uppfattningar om att djur inte känner alls, till något mittemellan visar nu forskare upp rena rama paradigmskiftet. I takt med att nya metoder för att läsa av hjärnans reaktioner kan vi nu se vilka likheter som finns mellan människa och djur vad gäller våra känsloliv på ett rent fysiskt plan. Varje känsla har sin reaktion i hjärnan, en reaktion som forskarna blir allt bättre på att avläsa. 

Och se – djurens hjärnor beter sig misstänkt likt människors när det gäller känslor för det ena och det andra. gränserna mellan djur och människa finns där – men var? Själv är jag ju övertygad om att djur är MER känslostyrda än andra. Mer om aktuell forskning vad gäller djurs känsloliv kan du läsa om här, i en artikel från NY Times

Rätten till sin familj och den värld vi kan

Det finns mycket som kan uppröra ett empatiskt hjärta här i världen. En sak som verkligen upprör mig, och något som jag har ofantligt svårt att förlika mig med är när barn och djur rycks ifrån sina familjer, den värld de känner till och trots allt älskar, för ”deras egen skull”.

Rätten till sina föräldrar är inte given i Sverige. Som land har vi åtskilliga gånger fällts för att bryta mot FN:s barnkonvention angående barns rätt till sina föräldrar. vi är snabba med att omplacera, och tror att det är till barnens bästa. Nu bär det sig inte bättre än att djur också kan råka ut för detta. Det gäller inte minst sällskapsdjur, där både hästar, hundar och katter ingår. Att de skapar livslånga vänskapsband, och att hund såväl som häst är flockdjur helt beroende av sin närmaste familj är otvetydigt sant. Det finns inte en forskningsrapport som visar annorlunda. Även katter vill vara trygga i sin värd, med en omgivning som de känner till och kan relatera till. Det inbegriper även mäniskorna i denna värd.

Trots detta sker omhändertagande efter omhändertagande av sällskapsdjur i snabb takt efter varandra – i djurskyddets namn. Lidandet bakom alla dessa fall – oavsett om de är välgrundade eller inte – är enormt. Djur stressas halvt ihjäl och förlorar sitt allt, människor blir deprimerade och saknaden efter en familjemedlem som inte längr eär där, utan i någon bur (inte tillåtet i hus och hem, men väl på djurstallar….) omgiven av främlingar.

Det skär i mitt hjärta att vi spenderar så mycket resurser på att omplacera barn och djur i deras eget  bästas namn. Hur kan vi se det som något positivt. Om vi verkligen värnade om de som är svagare i samhället skulle vi istället satsa krut på att SLIPPA göra detta. Det vill säga hjälpa – istället för att stjälpa. För det är det som vi gör nu, alldeles för ofta. Och det ses som något positivt. LST:s effektivtitet mäts till och med i antal omhändertaganden, med flera parametrar. Det är inte heller så att omhändertaganden och avlivningar går rättssäkert till. Det är ingen domstolsförhandling bakom, enbart myndighetsbeslut. Och även om det går att överklaga till förvaltningsrätten har faktiskt polisen rätt att avliva hunden, innan deras eget beslut vunnit laga kraft.

Men när de är så här det går till, och nu allt oftare, ja då har vi misslyckats – med att fånga upp problem i tid, och för att se till att djur och människor i det här landet mår så bra som det bara är möjligt….. Och det dessutom på ett sätt som strider på den grundläggande rättssäkerheten för den enskilda individen, ett skydd som är den enda chansen till upprättelse mot felaktiga beslut.

Tycker det är hög tid för revidering av beslutsgången vid djurskyddsfall. Det måste ske rättsäkert -för människans såsom djurens skull.

En man och hans hund – vem betyder mest för vem? http://blog.myletsadopt.com/2012/11/13/the-golden-years-michael-and-nina/

Fel rottweiler omhändertogs och avlivades – matte totalt förtvivlad. http://www.facebook.com/ViSomVillAndraDjurlagenForVaraHundar