Det finns mycket som kan uppröra ett empatiskt hjärta här i världen. En sak som verkligen upprör mig, och något som jag har ofantligt svårt att förlika mig med är när barn och djur rycks ifrån sina familjer, den värld de känner till och trots allt älskar, för ”deras egen skull”.
Rätten till sina föräldrar är inte given i Sverige. Som land har vi åtskilliga gånger fällts för att bryta mot FN:s barnkonvention angående barns rätt till sina föräldrar. vi är snabba med att omplacera, och tror att det är till barnens bästa. Nu bär det sig inte bättre än att djur också kan råka ut för detta. Det gäller inte minst sällskapsdjur, där både hästar, hundar och katter ingår. Att de skapar livslånga vänskapsband, och att hund såväl som häst är flockdjur helt beroende av sin närmaste familj är otvetydigt sant. Det finns inte en forskningsrapport som visar annorlunda. Även katter vill vara trygga i sin värd, med en omgivning som de känner till och kan relatera till. Det inbegriper även mäniskorna i denna värd.
Trots detta sker omhändertagande efter omhändertagande av sällskapsdjur i snabb takt efter varandra – i djurskyddets namn. Lidandet bakom alla dessa fall – oavsett om de är välgrundade eller inte – är enormt. Djur stressas halvt ihjäl och förlorar sitt allt, människor blir deprimerade och saknaden efter en familjemedlem som inte längr eär där, utan i någon bur (inte tillåtet i hus och hem, men väl på djurstallar….) omgiven av främlingar.
Det skär i mitt hjärta att vi spenderar så mycket resurser på att omplacera barn och djur i deras eget bästas namn. Hur kan vi se det som något positivt. Om vi verkligen värnade om de som är svagare i samhället skulle vi istället satsa krut på att SLIPPA göra detta. Det vill säga hjälpa – istället för att stjälpa. För det är det som vi gör nu, alldeles för ofta. Och det ses som något positivt. LST:s effektivtitet mäts till och med i antal omhändertaganden, med flera parametrar. Det är inte heller så att omhändertaganden och avlivningar går rättssäkert till. Det är ingen domstolsförhandling bakom, enbart myndighetsbeslut. Och även om det går att överklaga till förvaltningsrätten har faktiskt polisen rätt att avliva hunden, innan deras eget beslut vunnit laga kraft.
Men när de är så här det går till, och nu allt oftare, ja då har vi misslyckats – med att fånga upp problem i tid, och för att se till att djur och människor i det här landet mår så bra som det bara är möjligt….. Och det dessutom på ett sätt som strider på den grundläggande rättssäkerheten för den enskilda individen, ett skydd som är den enda chansen till upprättelse mot felaktiga beslut.
Tycker det är hög tid för revidering av beslutsgången vid djurskyddsfall. Det måste ske rättsäkert -för människans såsom djurens skull.
En man och hans hund – vem betyder mest för vem? http://blog.myletsadopt.com/2012/11/13/the-golden-years-michael-and-nina/
Fel rottweiler omhändertogs och avlivades – matte totalt förtvivlad. http://www.facebook.com/ViSomVillAndraDjurlagenForVaraHundar
Busenkelt! 
Det är som du skriver vidrigt när det blir maktmissbruk och myndighetsutövande på fel grunder. Men jag är också glad att det finns omhändertagande och när man ser ett benrangel i en jordpöl så tycker man att ett beslut och verkställande kan ta evigheter. Samma så är det många gånger att djuren dör innan de hinner få hjälp. Myntet har alltid två sidor. Med en bättre äldre, psyk och narkomanvård skulle vi göra livet bättre för många djur och barn. Samtidigt borde kontrollen över vem som får ta emot ett omhändertaget djur eller barn vara ännu tuffare.
Tror inte eg. att det beror på någon vilja att utöva maktmissbruk, men det är en sorglig möjlig konsekvens av att försöka snabba upp processen, tror jag….. En opartisk tättslig prövning för påstådda brott, enligt FN:s grundläggande mänskliga rättigheter. Det är en viktig regel som det inte är så bra om det tullas på….:-)
Jag är säker, för min del, att det i alltför många fall är vilja att utöva makt, men att lst förstås inte uppfattar det som missbruk. Vill på intet sätt ifrågasätta att djurplågeri eller allvarlig försummelse av tillsynen eller vården av djur ska ge djurförbud, men i dagens läge får samhället betala stora summor för omhändertaganden av djur, där det är alldeles uppenbart helt rättsvidrigt och oerhört kränkande för de f.d. djurägarna och tragiskt för både människor och djur.
Och detta i så många fall beroende på ovanstående maktbegär samt myndigheters oförmåga att intressera sig för dessa frågor. -Mer än kortsiktigt ekonomiskt. Mer långsiktigt måste ju var och en inse att ekonomin långsiktigt går avsevärt back för samhället av denna anlednig
För de allra flesta f.d. djurägare är detta, att se sina älskade djur försvinna, med vetskapen att de med största sannorlikhet får det avsevärt sämre efter att ha skiljts från sina ägare, mycket traumatiskt.
Långa sjukdomsperioder,grusade ekonomier är mycket vanligt. Djuren blir ofta apatiska om de inte avlivas av lst.
Men det SER inte myndigheterna, eller vill inte se.
Antalet omhändertaganden definieras som mått på effektivitet, istället som mått på misslyckande av lst, som det borde vara.
Jag önskar bättre utbildning teoretiskt och praktiskt både beträffande människo- och djurkännedom för länsstyrelsernas tjänstemän och dessutom en ökad kommunikation mellan länsstyrelsens tjänstemän och djurägarna.
De flesta media är otroligt fega och tar ensidigt upp myndigheternas beskrivning av ärendena. FR & KR följer lst beslut i de allra flesta fall.
Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna ”glömmer” man helt enkelt.
Om de f.d. djurägarnas akter inehåller fakta är det ofta undantag. Copy & paste också från andras akter förekommer ofta.
Det spelar heller oftast inte någon roll om ens fall går till domstol. Om den åtalade inte är för sjuk att delta, så går ändå domstolen på länsstyrelsens linje.
Och länsstyrelsen litar på sina tjänstemän- Till motsatsen bevisas, långt efteråt.
Celia Sager