sorg

av

Vem ska trösta?

 

Juldagarna går sakta med säkert framåt. Vädret är sådär krispigt och vackert – precis som det ska vara under julen. Snön gnistrar, inte en vindpust viner och solen skiner de få timmar den får lov att vara uppe så här års. Familjen har varit här, vissa är det än. Hästarna trivs i sina lösdrifter och allt borde ju vara juvligt. Om det inte vore för att det varit så sorgligt alltihopa, och om det inte vore för att det var så tyst och tomt överallt.

Något har hänt. Något har verkligen hänt. Knappt veckan innan jul släpper jag ut en av mina två schäfrar för sitt sedvanliga morgonpinkeri i trädgården. Själv gör jag likadant men på toaletten. När jag släpper in hunden fem minuter senare är allt slut. Han har halkat – illa. Han är för stor och tung och för gammal. Hans liv går inte att rädda med mindre än att det kommer bli en plåga. Jag måste låta honom gå. Sorgen är oändlig.

Men det räcker tydligen inte med det. Min andra schäfer – sedan länge gammal och rätt skröplig men vid gott livshumör – får ont och börjar röra sig dåligt och vill inte vara med längre. Hon har ont överallt. Hon börjar checka ut, och jag kan inte göra annat än att hjälpa henne på traven.

I ett trollslag har jag och gården och min gårdshund Manne blivit av med båda våra stora underbara schäfervänner. Gården lägger sig stilla. Inga hundar skäller och hoppar och leker, ingen ställer sig i vägen när jag kommer med fodervagnen, inga hundar jagar kvasten när jag försöker sopa stallgången. Ingen kommer släpande på något däck eller pinne, ingen rullar sig i snön och viftar på svansen. Manne går försynt runt och undrar vart hans trygga kompisar är. De är bara borta. Sådär bara – helt plötsligt. I hela hans liv har han haft åtminstone en trygg vakthund med stort mod bredvid sig. Nu står han utan. Jag med.

Men jag kan förstå, jag kan se framåt och jag kan känna att det ändå var ok – vi gav dem underbara liv, och jag kan glädjas över att de funnits. Även om jag saknar dem så. Hur berättar jag detta för Manneplupp som mest känner sig övergiven och ensam? Hur får jag honom att förstå?

Jag köpte en gosenalle och en myspläd åt honom igår. Skämmer bort den enda hund jag har kvar. Och ger honom så mycket uppmärksamhet jag kan. Men vem kan trösta en hund som sörjer?

 

mannemys.jpg

Annons
av

Min lilla ior

Jag har en fyrbent liten gotländsk vän vid namn Tingeling. Hon är bedårande söt, ganska liten och lite sådär gul som bara urhästar kan vara. Hon har eksem, så på sommaren ser hon ut som en bashkirhäst. Och hon är rasande söt, rar och bara världens gulligaste.  Hon kom till mig en vacker vårdag 2005.  Hon var fem år gammal och var vilse i livet. Förstod inte riktigt det människan ville och var nog ganska så rädd och förvirrad. Med tiden har Tingenling och jag kommit att bli de såtaste vänner. Det är Tingis och jag mot världen på ett sätt och ett sött vis.

Tingeling är inte bara en av mina bättre vänner i livet. Hon var även min gammelfux Alexanders bästa vän. När flugorna yrde runt dem på sommaren stack Tingeling helt sonika in hela sitt huvud och halva halsen mellan bakbenen på Alexander. Och så fick hon en låååång fuxlugg, som också fungerade som Alexanders svans. Så stod de i timmar och hjälpte varandra att undkomma sommarens plågor.

När de kliades såg det lite udda ut. Hon kliade Stora halvblodet på magen. Han kliade henne på svansroten. Men nöjda var det och aldrig bråkade de. Tvärtom. De var som lång och lerhalm, Tingeling och Alexander.

Hej – jag är världens bästa Tingeling!

När Alexander försvann gammal och trött sörjde Tingeling. Hon blev sådär nere och ledsen som man annars bara ser Ior i Nalle Puhböckerna blir. Likso det inte tjänar något till alls, så det är bäst att inte göra någonting. Så ledsen blev lilla Tingeling, även om hon fick gå med alla de andra flickorna. Varav några hon kände väl. När vi fick en ny kompis i Doloress nu under hösten levde Tingeling upp. Det var en häst för mig, och en häst för Tingeling. Nu vart hon sådär glad igen, som bara min Tinkeplonk kan bli. Och jag var lika glad jag. För de som Tingeling gillar, ja de är mina favoriter det med. På något lustigt sätt har vi samma hästsmak hon och jag.

Nu vart då tyvärr lyckan väldigt väldigt väldigt kort. Knappt hade vi lärt känna vår underbara Doloress innan katastrofen är ett faktum. Vi förlorar vår nye vän, lika hastigt som hon kom. Men ack så mycket mer traumatiskt. Sorgen förlamade mig nästan nästan helt. Den kommer göra så länge, även om jag gläds över alla andra fina jag har. Men ingen, inte ens jag, kan sörja så som min Tingeling. Nu är hon tillbaka till den där tysta, undvikande lilla tjejen igen. Som väntar så på att få en äkta kompis.

Det skär i hjärtat. Jag kelar och jag gullar. Jag tar in i stallet och borstar. Fodrar och ger godismat. Där inne är hon nästan som vanligt. lite glad sådär över all uppvaktning hon får.  Men det är med tunga steg hon går ut till sin lösdrift igen. Så ensam hon ser ut, min lilla Tingeling. Där hon står lite avsides och liksom bara betraktar oss andra som springer än hit än dig. Så övergiven hon ser ut, och så liten.

Lilla vän, jag hoppas vi hittar en ny kompis åt dig. Som vi gillar lika mycket båda två. För vi är båda fulla av saknad, av våra fina vänner som vi mist. Och jag önskar så du kunde bli glad igen.

 

Hästar sörjer
av

Hästar sörjer

Sorg – något vi kanske gärna ser som väldigt mänskligt, är inte så enbart mänskligt ändå. Den är verkligen inte bara för oss att uppleva. Även djur känner sorg -över vänner de mist och aldrig kommer se igen, av saknad, av att mista någon de håller av. Har man hållit på med hästar ett tag är det också nästan omöjligt att inte ha missat att det är så. För när en häst går bort, finns det alltid en eller fler som påverkas mer än bara just vi som äger hästen. Och vissa av hästarna sörjer rejält. I alla fall om de hunnit få de vänskapsband de är födda till, och har en stadig flock.

Första gången jag erfor det var med min fux Alex. Han hade hittat en bästis i det stall jag stallade in honom på, långt innan jag hade eget. Men den hästen var gammal och sliten och till slut fick han lämna jordelivet bakom stallet. Kvar i stallet stod Alex och han utvecklade då otyget vävning. I ett nafs. Han blev så orolig över att mista sin vän (jodå han förstod!), att han bara gungade fram och tillbaka den dagen och jag vågade inte lämna boxen – och visste inte riktigt vad jag skulle göra. Vävningen som satte igång då blev ett återkommande inslag i den hästens liv så länge han levde (i mindre doser vid matning tack och lov, men dock).

Det finns också en skräck hos djur över att bli lämnade. Särskilt när det kommer till hästar. Minns så väl när jag flyttade från min första gård och jag och nya ägarna gick omlott med hästarna. Mina hästar flyttades till en hage lite vid sidan i väntan på avresa, medan nya flyttade in.

trams å lilla w2

När lastbilen kom och skulle hämta mina hästar för resa till ny gård, valde jag att lämna min lugna coola och äldsta fux Alexander till sist. Han var både lättlastad och skulle hålla sig cool. Trodde jag. Men inte då. Även om det fanns andra hästar på gården började Alex forsa runt som ett skållat troll när jag lastat på de andra hästarna och han insåg att bara han var kvar. Det var knappt så jag fick på grimman, och att lasta var det inte tu tal om. Det hann jag inte. Han formligen sprang på bussen och tryckte sig in. Han skulle med! Och visst fick han det – i tretton år till fick han hänga med. Överallt där jag var, fanns alltid han. Inte tänkte jag lämna honom där inte, men vad visste han om det?

Åren har gått och sorg har vi erfarit hästarna och jag. På flera sätt. När Tammy, min vita dröm, inte längre mådde bra var det mina hästar som visade hur illa det egentligen var ställt. Det var alltid en som stod nära, nära min vita springare. Och hennes vänner byttes av för att skydda och stötta. Jag var den som kunde och måste ta beslutet, alltid det svåraste beslutet att ta. Av alla här i livet. Men som hästägare måste du besluta, även om det du inte beslutar är något du vill göra. Utan för att du måste. För djurens skull.

W, bästa kompisen, (de var som ler och långhalm de där två), slokade i hagen som en blomma efter frosten när Tammy gick bort. Det var så jag trodde hon blev sjuk. Men jag förstod. Det var ju sorgen hon bar. Älskade vän. Och jag kunde inte hjälpa, mer än finnas där.

Min fina Tingeling har också drabbats av sorg. Inte bara en gång, utan två. Den första var kanske den största – när Alex, hennes själsfrände i så många år, gick bort. Även hon vissnade som en blomma på hösten. Och när hon väl hittar en ny kompis, går den bort hon med. Då var det som om musten ur min Tingeling försvann. Hon fick aldrig fart i livet igen. Ingen kunde trösta det knyttet och det var hjärtskärande att se. DSC_0030 (1)

Att hästar kan inte bara kan utan också intensivt känner sorg är något vi kanske borde ta lite mer hänsyn till i hästarnas värld. Hästar säljs och byts och transporteras hit och dit. De vänskapsband de hinner skapa knäcks snabbt och ofta. Separation och då även sorg måste vara så vanligt. Men även kärleken – för vem sörjer någon de inte tyckt om och älskat som vän?

För den vetgirige:

Animal Studies Repository 

Scientific American

Psychology Today

Equimed

 

av

Välkommen 2017

Nu kör vi! Det nya året har ringts in, solen skiner och hästarna har sin födelsedag idag. Kan det bli bättre? Nya tider och nya chanser att realisera drömmar på, och hoppas på en bra utveckling för alla och envar på denna jord. För oss var 2016 både ett sorgligt och ett roligt år. Vi förlorade två extremt älskade fyrbeningar. En hade vi haft i 10,5 år, den andra i hela 22. Sådant sätter spår. Tur då att vi har fler fantastiska varelser på gården och att vi dessutom begåvats med ett par till. Så att gänget är komplett.

Vi har våra planer klara här på Lösa Tyglar. Nästan i alla fall. Dessa planer kan du läsa om på vår hemsida. Det blir ett år fullspäckat med lägerverksamhet och annat smått och gott. Inbjudna tränare kommer också dyka upp vartefter i planeringen. Så utvecklingen på Lösa Tyglar går vidare med stora steg. Vi ser verkligen fram emot ett spännande år.

Men först blir det en nyårsdagsrunda med hästarna på sedvanligt manér. Som djurägare har vi ju varit hemma, i år i goda vänners lag och firat in nyåret lugnt och sansat. Trötta är vi ändå då det vart sent, men med tanke på hur många andra känner sig idag är vi nog ovanligt friska och fräscha här. Gott Nytt år på er alla hästälskare där ute!

av

För att djuren också har känslor

Det snackas mycket om skillnader mellan oss människor och djuren. Vi glömmer så lätt bort att det finns enormt stora likheter också, likheter som vi skulle kunna använda oss av för att förstå våra vänner hästarna lite bättre. Ett område som har visat sig vara mycket, mycket likt – oavsett vilket däggdjur vi talar om är känslolivet. Vi upplever alla starka känslor såsom glädje, sorg, vänskap och kärlek. Läs bara i den här bloggen (Psychology Today, med många artiklar bland annat av den erkända ekologen marc Bekoff) om hur djur visar sin sorg över vänners och familjemedlemmars förluster. Och sorg – det är i sig ett tecken på att djur också har andra starka känslor. För om de inte hade engagerat sig, älskat och ömmat för någon annan, hade de inte heller kunnat sörja en förlust. Eller som Marc själv säger: grief is the price of commitment, that wellspring of both happiness and sorrow.

Vad upplever din häst för känslor?

Och du – när du ändå är inne på Psychology Today, så kika gärna in på de andra inläggen också. Här står det en hel del matnyttigt om djurens egenskaper och förmågor. Inte minst det faktum att de flesta djur är fredliga och att aggression och våld är något som ofta undviks i det längsta. Det tar nämligen helt enkelt för mycket energi i anspråk, och risken för skador är för stor. Skador som leder till död, och svårigheter för släktet att överleva.

av

Hästkärlek kommer med ett högt pris

När jag köpte min första häst sov jag inte på natten. Jag var livrädd att hästen skulle trilla död ner, eller skada sig under natten. Givetvis gjorde inte hästen det och glädjen att ha en alldeles egen häst tog så småningom överhanden.

När jag köpte min första hästgård, satt jag nätterna igenom och funderade på om jag orkade ha fler djur att ansvara för. Någon gång kommer det att gå åt helvete, tänkte jag. Är jag beredd att ta det? Noggrant övervägande den lycka som kommer med att vara omgiven av djur kontra den enorma sorgen när de försvinner eller skadas, kom jag till slut fram till att det är värt det. Men nog var jag nervös den första tiden efter att kundernas hästar började strömma till. Måtte alla må bra. Den enorma rädslan för brand fick fungera som en ventil. Det hände att jag tassade upp mitt i natten och tittade på mitt stall – visst var det lugnt där? Jo, det var det.

När jag upplevde den första riktigt traumatiska händelsen med en häst, där allt gick åt pipan, var jag mest tacksam över att hästen blev såpass gammal, och att jag inte var ensam på gården. Då veterinären, som alltid är glad annars, äntligen kom till undsättning sa hennes min mer än tusen ord. Vi klarade det inte. Det gick åt fanders. Hästen gick bort med huvudet vilandes i mitt knä. Oj vad jag grät. Men jag var inte ensam. Vickie – du lever i vårt hjärta än. Boxen blev en sorgeplats för alla som ville ta ett sista farväl. Den fylldes av blommor och bilder. Blommorna och bilderna finns i min hjärna och delas av långt många fler. En älskad och enormt uppskattad vän hade försvunnit.

101-0164_IMG

När jag upplevde den andra riktigt traumatiska händelsen med en häst, förlorade jag fotfästet totalt. Tillfället var fel, jag stod helt ensam i okänt landskap, hästen var ung och allt var bara så ofattbart onödigt, brutalt och vidrigt. Jag förlorade min bästa vän och förstår till denna dag inte hur det kunde gå så illa. Än en gång blev nätterna sömnlösa. Händelsen spelades upp som en dålig video på min näthinna. Om och om igen. Livet blev svartvitt, och hade jag inte haft fler hästar i stallet hade jag nog aldrig gått in i ett stall igen. Då förstod jag, en gång för alla, vad mina djur betyder för mig.

Jag saknar honom än, sörjer honom enormt. En glad skit som var så mycket min en häst kan vara. Det valde han själv, gick efter mig i hagarna när jag röjde sly, gnäggade när jag kom och var en fantastisk häst att hantera och rida in. Med Sekemannen var livet enkelt, ända tills det blev ett inferno.

Älskade vän, min egen fjant, vad gjorde jag mot dig? Förlåt, jag ville bara väl, men döden kom emellan. Var du inte ämnad för detta liv, utan för att leva för evigt i mitt hjärta och i ditt paradis? Du finns här, alltid. Om du ändå var här….

Glädjen, och sorgen, finns i den unga häst jag själv fött upp. Fem år har gått, och med tiden blir sorgen mer hanterbar, även om den finns där i bakgrunden. Den nye är så lik sin föregångare så att jag nästan baxnar. Lika snäll och go, lika försynt och social, lika vän och vacker. Samma färg, samma storlek, samma byggnad. Jag hoppas han får ett bättre öde och börjar snart tro på reinkarnation.

Glädjen och sorgen finns i de andra som lever, som blir äldre. Timglaset rinner på….. Då och då hör jag om vänners hästar som förolyckas och får tas bort under traumatiska betingelser. Allt rullas upp igen. Jag vet och jag förstår, även om vi alla har vår egen sorg. Det är ensamt att sörja.

Vi har alla förlorat en vän, en nära eller en kär person. Livet är inte helt utan det, även om det känns som om det trasar sönder, faller i bitar när det händer. För oss som älskar fyrbeningar, blir sorgen inte mindre för att det råkar vara ett djur. Och vi upplever alla en enorm sorg i att inte kunna göra det vi vill kunna göra, när döden hälsar på oväntat – stoppa timglaset, vrida det tillbaka och ställa allt tillrätta igen.

Priset att älska en häst, är ibland ofattbart högt. Vi blir lämnade ensamma, utan svar när vi minst anar det.