Sorg – något vi kanske gärna ser som väldigt mänskligt, är inte så enbart mänskligt ändå. Den är verkligen inte bara för oss att uppleva. Även djur känner sorg -över vänner de mist och aldrig kommer se igen, av saknad, av att mista någon de håller av. Har man hållit på med hästar ett tag är det också nästan omöjligt att inte ha missat att det är så. För när en häst går bort, finns det alltid en eller fler som påverkas mer än bara just vi som äger hästen. Och vissa av hästarna sörjer rejält. I alla fall om de hunnit få de vänskapsband de är födda till, och har en stadig flock.
Första gången jag erfor det var med min fux Alex. Han hade hittat en bästis i det stall jag stallade in honom på, långt innan jag hade eget. Men den hästen var gammal och sliten och till slut fick han lämna jordelivet bakom stallet. Kvar i stallet stod Alex och han utvecklade då otyget vävning. I ett nafs. Han blev så orolig över att mista sin vän (jodå han förstod!), att han bara gungade fram och tillbaka den dagen och jag vågade inte lämna boxen – och visste inte riktigt vad jag skulle göra. Vävningen som satte igång då blev ett återkommande inslag i den hästens liv så länge han levde (i mindre doser vid matning tack och lov, men dock).
Det finns också en skräck hos djur över att bli lämnade. Särskilt när det kommer till hästar. Minns så väl när jag flyttade från min första gård och jag och nya ägarna gick omlott med hästarna. Mina hästar flyttades till en hage lite vid sidan i väntan på avresa, medan nya flyttade in.
När lastbilen kom och skulle hämta mina hästar för resa till ny gård, valde jag att lämna min lugna coola och äldsta fux Alexander till sist. Han var både lättlastad och skulle hålla sig cool. Trodde jag. Men inte då. Även om det fanns andra hästar på gården började Alex forsa runt som ett skållat troll när jag lastat på de andra hästarna och han insåg att bara han var kvar. Det var knappt så jag fick på grimman, och att lasta var det inte tu tal om. Det hann jag inte. Han formligen sprang på bussen och tryckte sig in. Han skulle med! Och visst fick han det – i tretton år till fick han hänga med. Överallt där jag var, fanns alltid han. Inte tänkte jag lämna honom där inte, men vad visste han om det?
Åren har gått och sorg har vi erfarit hästarna och jag. På flera sätt. När Tammy, min vita dröm, inte längre mådde bra var det mina hästar som visade hur illa det egentligen var ställt. Det var alltid en som stod nära, nära min vita springare. Och hennes vänner byttes av för att skydda och stötta. Jag var den som kunde och måste ta beslutet, alltid det svåraste beslutet att ta. Av alla här i livet. Men som hästägare måste du besluta, även om det du inte beslutar är något du vill göra. Utan för att du måste. För djurens skull.
W, bästa kompisen, (de var som ler och långhalm de där två), slokade i hagen som en blomma efter frosten när Tammy gick bort. Det var så jag trodde hon blev sjuk. Men jag förstod. Det var ju sorgen hon bar. Älskade vän. Och jag kunde inte hjälpa, mer än finnas där.
Min fina Tingeling har också drabbats av sorg. Inte bara en gång, utan två. Den första var kanske den största – när Alex, hennes själsfrände i så många år, gick bort. Även hon vissnade som en blomma på hösten. Och när hon väl hittar en ny kompis, går den bort hon med. Då var det som om musten ur min Tingeling försvann. Hon fick aldrig fart i livet igen. Ingen kunde trösta det knyttet och det var hjärtskärande att se. 
Att hästar kan inte bara kan utan också intensivt känner sorg är något vi kanske borde ta lite mer hänsyn till i hästarnas värld. Hästar säljs och byts och transporteras hit och dit. De vänskapsband de hinner skapa knäcks snabbt och ofta. Separation och då även sorg måste vara så vanligt. Men även kärleken – för vem sörjer någon de inte tyckt om och älskat som vän?
För den vetgirige:
Busenkelt! 