Veritabla monster vid lastning

Veritabla monster vid lastning

Vad är det som gör det så svårt att lasta en häst? Är det att hästen har klaustrofobi av naturen (födda till att beta fritt på stora vidder och helt plötsligt förväntas gå snällt in i en svart låda), hästarnas oförmåga att ställa om till mörkt och ljust vilket gör hålet än svartare, svårigheten att förstå att den löjliga rampen som vickar sådant faktiskt (brukar) hålla för en stor tung häst?

Eller är det för att vi människor lätt blir veritabla monster när vi lastar våra hästar, och att vi alltför ofta dessutom under tidspress tänker åka till något så främmande eller till och med otäckt som en veterinärstation eller tävlingsplats?

Vi kan väl tippa på att det är både och, men att det är det sistnämnda som har mest långtgående konsekvenser för hur det går med lastträningen.

En häst som aldrig rest förut, brukar det nämllgen inte vara så stora problem att lasta. Om man lärt dem gå med i grimman, inte dra i snöret och att följa med. Då går de snällt på. De har inga förutfattade meningar om vad det innebär att åka transport. Men sedan verkar det hända något. Vi människor tycker det är svårt. Så svårt till och med att vi gör vårt ”bästa” för att det ska bli omöjligt. Det går till och med prestige in i eländet, vilket bara leder till två förlorare (även om man vinner striden, vinner man inte kriget – för det är inget krig!).

Varför är vi människor sådana- att vi genom otålighet och tvång vill förstöra något som kan fortsätta vara enkelt om vi orkar göra rätt? Alltför många gånger går lastförsöken till slut överstyr, trots den bästa av intentioner. Jag har sett det många gånger – hemma här (då har jag fått bryta in!) och på andra ställen (då kan jag fråga om jag får hjälpa till, men svårt att bryta in). Så många gånger.

Med linor, med tryck och tvång in i eländiga transporter, med spön, linor, femton man,  med gud vet allt. Som om hästarna då, när vi gör allt för att tvinga in dem, skulle förknippa transporter med annat än att det gör ont, är ångestfyllt och eländigt då? Arma djur. Vi människor har ju en grundläggande förmåga till empati – dvs att kunna se hur andra uppfattar tillvaron. Det har ju till och med hundar. Men varför använder vi den då inte alltid när det kommer till känsliga, ängsliga flyktdjur som hästar?

Om du vet med dig att du gjort något sådant här – eller till och med tycker att det behövs ibland – du vet att det är förbjudet va? Man får inte slå eller tvinga in en häst med våld. Det är lagtexten. Och man kan aldrig, aldrig säga att man är en hästvän om man gör detta och tycker det är ok. Så ser du någon annan – meddela ansvarig på fastighet eller på tävlingsplats. Träd in. Hästarna behöver er hjälp! De försöker säga till, men får ju då bara stryk tillbaka. De har ingen annan röst än att vägra, men det har vi.

Nu har ÄNTLIGEN Svenska Ridpsporstförbundet satt ner foten för detta elände. Disciplinnämnden gick förra veckan ut med besked om avstängning och böter för en ”medhjälpare” som ”roade” sig med att spöa en häst på en tävlingsplats för att få in den i transporten.

 

Annonser

Ridläger för vuxna

Midsommarveckan innebar full rulle inne i stan – på Djurgården. Där håller jag numera varje år läger för vuxna – i år två stycken. Det blir intensiva dagar men otroligt roliga sådana.

För det är något visst med ridläger för vuxna. Det är som om alla deltagare blir lite som ”barn på nytt” – på det allra bästa sätt. Ridglädjen kommer tillbaka och det där med att få pyssla, rå om och ha en alldeles egen häst under flera dagar gör något väldigt gott med oss alla, oavsett ålder. Jag får lite flashbacks från förr, när jag själv var på ridläger varje sommar och varje sportlov. Men det är också en fin påminnelse om att det finns en sak som är viktigare än allt annat – glädjen att få vara med en häst, glädjen i att bli lite kompisar och att vara ett team. Den glädjen jag också finner i vardagen med mina egna hästar. Jag är väldigt ofta själv precis som den där ridlägereleven som aldrig kan få nog.

Så slutsatsen och min lärdom av detta läger? Hästar håller oss unga, låter glöden i våra själar brinna och väcker det som är det finaste hos oss alla – empatin, glädjen till livet och kärleken till andra. Det är det jag lär mig, och det känns viktigare än allt annat. Om vi kommer ihåg det så blir själva inlärandet av ridningens konst desto lättare och möjligheterna desto fler.

För det är ju det vi faktiskt tränar på under själva ridpassen- att få till den där fina kommunikationen mellan häst och människa så att vi tillsammans bildar ett ekipage. Men för det behövs en relation, en tillit till varandra och inte minst känslan av att det är kul att vara tillsammans.

Nu stundar många fler läger den här sommaren. Jag håller kvar tanken på att ”hästar är bäst” för oss människor och att det går att hitta den där underbara känslan av att vara med hästen och att hästen är med oss – mentalt såväl som fysiskt. Den tar jag med mig varenda dag. Och hästarna här på gården påminner mig ständigt om att det är precis så som vi ska vara – som ”barn” på ridläger. Det är då det blir som allra bäst.  ❤

 

Prova att vara häst för en dag

Empati är en härlig egenskap som hästmänniskor behöver stora tunnor fyllda av. För att förstå en annan individ som inte kan tala för sig själv (i alla fall inte på vårt språk), som inte har armar att värja sig med och som är helt utelämnade till vår goda vilja, behövs förmågan att sätta sig in i hästens situation. Allt, jag upprepar, allt en häst gör kommer av en anledning. Den må vara ack så konstig för oss, men ack så viktig och uppenbar för hästen. Om vi kan förstå hästen – och relatera till vad den känner, kan vi komma riktigt långt i vår hästhantering. Och det skulle göra hästar mycket gott.

Så vad innebär det då att vara en häst för en dag? Det är så klart olika för olika hästar. Vissa är mer förstådda än andra, har ett friare liv än andra. Men en häst som står inne en hel dag är ganska lätt att efterlikna. Begå ett brott och hamna på Kronobergshäktet så får ni se hur kul det är (jag har aldrig varit där gudskelov, men jag har hört berättas och har förstått hur det är… inget jag eftersträvar eller önskar någon faktiskt). . Det är det livet alltför många hästar får uppleva.

Låt oss se vad det skulle ge för resultat på just dig. En sådan tillvaro innebär total inlåsning utan kontakt med omvärlden. Utan TV, iPhone och all annan media. Utan nära och kära. Behöver du göra något måste du kalla på vakten, som till råga på allt kanske inte har något gott öga till dig. Du har ju klagat och varit orolig gudbevars, så han väntar lite extra på att låta dig få mat eller att ge dig uppmärksamhet. Han har lärt sig att det bästa är att bara ignorera dig. Du är ju bara dryg. Eller så vrålar han på dig, när du försöker pocka på uppmärksamheten. Här får du också tänka dig att du är mycket van vid att röra på dig hela dagarna – det ligger liksom i din natur att göra det. Det är något du är född med och måste ha för att må bra.

Den timmen du får röra dig ska du gå belevat och snällt. Ställ inte till med något bråk. Du får ett ryck i handklovarna varje gång du försöker klia dig. Och om du tittar åt något du tycker verkar vara värt att uppmärksammas får du en knuff i ryggen. För att du ska gå rak i ryggen har du dessutom snören och doningar på dig som fixar saken.  Du kan inte böja dig framåt eller bakåt. Knappt ens åt sidan. Det är obekvämt att gå så här. Men du har inget val. Sackar du i gången kan du ge dig på att du får en rejäl knuff. Du har också en ryggsäck på dig. Den skaver och ger osynliga sår. Men du måste bära den, och om du inte vill  ha den på och protesterar får du svar på tal. Blir du rädd, kommer det att göra ont. Är du trött, kommer du att få springa ändå. Har du ont, så är det troligt att de som styr dig inte märker och inte förstår. Du får gå där med din smärta, din ensamhet och din rädsla på egen hand.

För om du försöker snacka med dina vakter om att du har ont, är rädd eller att du behöver något, så inser du att de inte kan svenska! Inte engelska heller och inget annat språk som du råkar förstå dig på. De är inte heller intresserade av att höra på dig eller förstå dina kroppsviftningar. De är ju otyg och olater, så du får lite knuffar tillbaka och ignoreras i bästa fall sedan. I vissa fall får du till och med stryk. För att du inte kunde hantera situationen de har försatt dig i.

Låter det helt fruktansvärt? Alla hästar har det inte så här, men många upplever i alla fall en hel del delar av denna värld. De är födda till frihet, dömda till mycket strikta ramar. Hästar har också ett känsloliv som är mycket likt vårt, ett känsloliv som inte alltid kommer till uttryck på rätt sätt. Pga de staket vi bygger upp kring dem. Och då menar jag inte bra hagstaket… Och så envisas folk med att säga att vi ska bli bättre ledare. Att vi minsann måste visa att vi bestämmer över hästarna. Annars kommer de ta över (vad de tar över är inte riktigt klarlagt verkar det som)…. som om hästarna inte var nog begränsade som det är. Vi styr ju redan vart steg de tar…. behöver vi verkligen styra än mer, eller kan vi försöka fokusera på något annat – som kanske ger både hästarna och oss mer?

Om din häst är en god vän till dig, kanske det är just detta du ska fundera på. Kanske ska vi satsa på att försöka förstå lite mer, och styra lite mindre? Vill du ha din bästa vän inlåst i häktet, oförmögen att visa vad den behöver, tycker och känner?  eller vill du att han eller hon ska ha ett annat liv. Bara du kan ge det till din vän. Ingen annan. Du kan välja. Det kan inte hästen.