Veritabla monster vid lastning

Veritabla monster vid lastning

Vad är det som gör det så svårt att lasta en häst? Är det att hästen har klaustrofobi av naturen (födda till att beta fritt på stora vidder och helt plötsligt förväntas gå snällt in i en svart låda), hästarnas oförmåga att ställa om till mörkt och ljust vilket gör hålet än svartare, svårigheten att förstå att den löjliga rampen som vickar sådant faktiskt (brukar) hålla för en stor tung häst?

Eller är det för att vi människor lätt blir veritabla monster när vi lastar våra hästar, och att vi alltför ofta dessutom under tidspress tänker åka till något så främmande eller till och med otäckt som en veterinärstation eller tävlingsplats?

Vi kan väl tippa på att det är både och, men att det är det sistnämnda som har mest långtgående konsekvenser för hur det går med lastträningen.

En häst som aldrig rest förut, brukar det nämllgen inte vara så stora problem att lasta. Om man lärt dem gå med i grimman, inte dra i snöret och att följa med. Då går de snällt på. De har inga förutfattade meningar om vad det innebär att åka transport. Men sedan verkar det hända något. Vi människor tycker det är svårt. Så svårt till och med att vi gör vårt ”bästa” för att det ska bli omöjligt. Det går till och med prestige in i eländet, vilket bara leder till två förlorare (även om man vinner striden, vinner man inte kriget – för det är inget krig!).

Varför är vi människor sådana- att vi genom otålighet och tvång vill förstöra något som kan fortsätta vara enkelt om vi orkar göra rätt? Alltför många gånger går lastförsöken till slut överstyr, trots den bästa av intentioner. Jag har sett det många gånger – hemma här (då har jag fått bryta in!) och på andra ställen (då kan jag fråga om jag får hjälpa till, men svårt att bryta in). Så många gånger.

Med linor, med tryck och tvång in i eländiga transporter, med spön, linor, femton man,  med gud vet allt. Som om hästarna då, när vi gör allt för att tvinga in dem, skulle förknippa transporter med annat än att det gör ont, är ångestfyllt och eländigt då? Arma djur. Vi människor har ju en grundläggande förmåga till empati – dvs att kunna se hur andra uppfattar tillvaron. Det har ju till och med hundar. Men varför använder vi den då inte alltid när det kommer till känsliga, ängsliga flyktdjur som hästar?

Om du vet med dig att du gjort något sådant här – eller till och med tycker att det behövs ibland – du vet att det är förbjudet va? Man får inte slå eller tvinga in en häst med våld. Det är lagtexten. Och man kan aldrig, aldrig säga att man är en hästvän om man gör detta och tycker det är ok. Så ser du någon annan – meddela ansvarig på fastighet eller på tävlingsplats. Träd in. Hästarna behöver er hjälp! De försöker säga till, men får ju då bara stryk tillbaka. De har ingen annan röst än att vägra, men det har vi.

Nu har ÄNTLIGEN Svenska Ridpsporstförbundet satt ner foten för detta elände. Disciplinnämnden gick förra veckan ut med besked om avstängning och böter för en ”medhjälpare” som ”roade” sig med att spöa en häst på en tävlingsplats för att få in den i transporten.

 

Annonser

FEI: Form under tvång oacceptabelt

FEI har idag tagit en viktig ställning om HUR man får rida en häst på deras banor. Det var ett välbehövligt steg för hästens väl. Det är också ett mycket viktigt steg för sportens bevarande.

Aggressiv ridning förbjuden
FEI statuerar efter ett rundabordsmöte med en mängd experter att all aggressiv framridning kommer att stoppas. Beslutet gäller såväl framridning som på banan. Det kommer till och med at tbli övervakning med TV-kameror när så känns påkallat. Med aggressiv ridning menar FEI att alla ställningar som fås igenom med tvån alternativt våld är aggressiv. Ställningstagandet gäller således inte rollkur, även om rollkur ses som ett exempel på tvång.

Low deep and round tillåtet
Däremot förblir den teknik som går under benämningen low deep and round, LDR, användas framöver. Där anser nämnden att det inte finns ett överdrivet våld involverat för att få en böjning. Vad är då egentligen skillnaden mellan Low deep and round och rolkur? När vi tittar på diskussionerna kring rollkur betyder low deep and round samma sak!

Men faktum är att en djup form utan ihoptryckt underhals och en avlsappnad nacke är det som vi alla strävar efter. Det är också en form som Klimke själv förespråkar – se även under Reiner Klimke om rollkuren. Där finns en video och hästen går i en lugn och djup form när Klimke visar på vad som är önskvärt. Så i mitt tycke BORDE de inte gå under samma benämning. Men ett trick kan ju vara att rollkursförespråkarna själva börjat kalla sitt system för LDR, för att falla innanför ramen sas.

INkrid Klimke värmer upp

Det är när det går till överdrift och blir hämmande som vi anser att det är rollkur. Eller? Här verkar inte alla vara överens, men jag tippar starkt på, och hoppas, att det är detta de menar. Rollkur för mig är när underhalsen tvingas ihop, nacken sträcks ut och hästen biter sig i bringan. Dessutom bärs hästen upp av ryttarens händer. Bilder på rollkur visar jag i ”vad är rollkur”, och då de är ganska så otrevliga tänker jag inte visa dem igen… 😉

Men det är som med en nos framför lodplanet. Det är inte bara lodplanet som ska kollas. Viktiga frågor i alla former är:

– vilka muskler arbetar?
– vilka muskler är onaturligt spända och hämmar rörelsen?
– är hästen självbärig?
– hur fördelar hästen vikten? Framtunga hästar är inte kul de heller…
– är hästen rakriktad?

Sedan kan hästen gå i en bra reningform, dressyrform, fälttävlansform eller hoppform. De ser alla olika ut men bygger alla på en bra balans, att rätt muskler arbetar och att bakbenen är motorn.