Det som döljer sig under ytan

Så slog det då om till att bli höst. I alla fall i schemat. Den sommar som till en början kändes så lång, och som sedan (som vanligt) bara flög förbi är över och terminerna tar fart lite här och där. Borta är de långa intensiva men ändlösa dagarna där vi under lägren pratade hästar på längden och tvären utan uppehåll, där lunch och middag gärna blev sena och där ridningen kunde vara ända in mot nattatimmarna. Ljuset försvinner så sakteliga och jag saknar redan skratten runt bordet vid poolen, de kluriga frågorna om hästar och hur de funkar, om hur ridningen egentligen ska vara och om livet i allmänhet.

Ett stort tack alla ni som var här på lägren, som gav allt för att lära och förstå mer, och som lärde mig så mycket. Det är en spännande resa att utvecklas tillsammans. För det är det som händer. Det väcks så mycket tankar, särskilt precis så här efter, när sommaren är över och mörkret sakta smyger sig in. Och så har jag fått med mig en hel drös med nya vänner in i höstmörkret. Det känns riktigt, riktigt, bra.

Ett par saker har berört och fyllt mina tankar lite mer än andra. Ett av dem är tankarna om tid – att få vistas tillsammans i en lärande miljö utan att minuter räknas och tiden tar slut. Det är en gåva som jag önskar fler kunde uppleva. Jag fick frågan i våras om hur länge man fick rida på mina läger, för det var viktigt. Jag förstår att det är viktigt för många, men jag hade inget svar. För jag lägger bort det där med tid under lägren och vi rider och tränar, funderar och diskuterar, lär oss teori och rider igen så mycket vi orkar och känner är givande under en dag på våra läger. Det handlar om att vi söker kvalitet och en känsla, inte om att rida ett visst antal minuter och klara ett visst antal repetitioner av något. Det är så det fungerar här, och jag älskar det. Det skapar en bubbla och en atmosfär där det finns viktigare ting att fokusera på, som handlar om att förstå och känna – och sådant kan ta tid. Eller så går det lekande lätt och i ett nafs. Det vet man aldrig förrän efteråt.

Utan tid kommer vi närmare hästarna, för det verkar inte bara vara tiden som blir ointressant, utan även andra skillnader och ramar. Kanske kommer vi närmare hästarna när vi trillar in i ”nuet” och inte spaltar upp tid och rum? Kanske hinner vi med mer, när vi inte jäktas av klockan? Något är det, för det är behagligt att vara där – jag menar här. Här och nu.

Det andra handlar om det som göms under ytan – det vi ser vid en första betraktelse. Som när vi ser ett resultat av en träning, utan aty egentligen veta vad som ligger bakom. Om resultatet är trevligt för ögat säger vi gärna att den som tränat gjort det på ett bra sätt. Men vad vet vi egentligen om det? Kanske har hästen fått betala ett högt pris för stående ovationer, eller så har den det inte? Kanske har allt byggt på det faktum att hästar är snällare och fogligare än vad vi förtjänar, eller så har det byggt på en enorm respekt för det fantastiska djur vi kallar häst? För att veta mer måste vi orka se bakom kulisserna.

Men det är inte så lätt, och ställer till det så dant även i livet utanför hästarna. Hur vet vi hur förhållandena är där materialet bryts som används till våra mobiltelefoner och batterier, hur naturen ser ut omkring den plats våra jeans skapas, hur elefanten ser ut under den så fagra klädedräkten och vad den fått utstå för att människan ska kunna sitta på den och se tjusig ut? Hur vet vi vad som ligger bakom ett framgångsrikt företag eller framgångsrik person, om vi inte vet hur företaget uppnådde denna framgång. Och hur kan vi veta när vi tittar på tv-skärmen och ser alla dessa framgångsrika ekipage vars ryttare ser så nöjda ut, hur de kom dit. Det var inte många dagar sedan en veterinär rapporterade om hur många förbud FEI fick ta till för att stoppa djurplågeriet i jakten på ära, berömmelse och prispengar. Samtidigt som jag om och om läser inlägg i trådar på sociala medier där personer påstår att man inte ska kritisera eliten för att det de gör måste de göra bra, för annars skulle hästarna inte leverera. För att vi inte kan tvinga någon till något. Det är uppenbart att det går, annars skulle grymhet mot djur och människor inte existera och djurskyddslagar för hur vi får agera gentemot djur inte behövas.

Just därför har vi talat om det där med att höja någon till skyarna, att bara ta att allt vi till en början för givet, och att inte orka se det som faktiskt finns där under den glättiga ytan. Vad som egentligen spelar någon roll när allt kommer omkring och vad vi blundar för för att slippa se. Hur det där med ATT göra en sak, inte kanske är fullt lika viktig som HUR.

Just därför har vi pratat om de val vi som kan välja gör påverkar så stort på andra. Vi har makten att tvinga eller frigöra, forcera och hämma eller möjliggöra. Det är en enorm makt vi som kan välja vad vi vill (mer eller mindre) har, och också ett enormt ansvar. Vilken last lägger vi på andra för att visa resultat?

Så skönt då att vi här kan skapa en plats där vi inte ska leverera, utan ta med oss lärdomar och insikter, att vi här kan se möjligheter istället för hinder, att vi här verkligen samlas för att vi vill se och förstå och skapa glädje och något som man kanske kan kalla för gott. Sådant blir jag stolt över, för det är framgång för mig.

För jag tror ändå, på alla sätt och vis, att det går att få framgång på ett bra sätt, att glädjen i något inte behöver förtas av att resan till utveckling ibland är svår (det finns inget svårare än att rida och hantera häst!), och att vi faktiskt inte behöver göra något på hästens, eller någon annans heller för den delen, beskostnad.

Alla dessa tankar tar jag nu med mig in i hösten, till möten och till lektioner, till tävlingsplatser och till kommande skrivande. Det har startat rätt bra den här veckan, med många skratt och mycket skoj. Det lovar gott inför en spännande höst.

Så kommer regnet och jag jobbar vidare, med hästar och elever och med att sprida boken förstås… nu laddar vi för en spännande och innehållsrik höst och vinter!

Signerat exemplar av Bästa Hästägaren!

Smartaste julklappen! Det här är faktaboken för alla som vill bli en bättre hästhanterare och hästhållare, för alla som tycker att hästar har rätten att må bra och trivas i sin tillvaro och för alla som vill förstå hästar bättre! Leveranstid 3-4 dgr. Frakt ingår.

185,00 Skr

Dressyr live!

Ni vet väl att det ganska ofta går att se dressyr helt live på Facebook?

Det är FEI Dressage som erbjuder detta, till glädje för oss alla dressyrfrälsta! Helt gratis!

 

Hårt spända nosgrimmor i fokus

Nu pågår en kampanj från många håll som syftar till att få FEI att ta tag i de hårt spända nosgrimmorna på banan. Den som skriver under på denna sida kan påverka för att sätta problemet under lupp. Här vill man få IOK att påverka FEI, som inte verkar vilja ta tag i problemet. Skriv på – för hästens skull.

Det här har blivit ett problem som eskalerat. Förr hade man nosgrimmorna för att stabilisera upp tränset – för att få tränset att ligga still. Idag används de alltför ofta för att dölja dålig ridning. På dressyrbanan sätts nämligen betyget ner om hästen gapar – går emot hjälpen. Syftet var gott – man ville få bort hårda händer i ridningen, och att hästen inte accepterar bettet, ett bett som ska verka som ett kommunikationsmedel.

Tyvärr slog det nog helt tvärtom. För att inte få ner poängen så drar nu folk åt snokremmen och vad de nu har hårt så att hästen INTE kan gapa, vad ryttaren än gör. Voila – inget betygnedslag för den biten i alla fall. Så är nu människan funtad. Varhelst det går att gena, så tar en del människor den vägen istället för att gå den långa vägen. Även om det kostar för någon annan.

I Sverige är redan detta med att dra åt nosgrimmor för hårt egentligen förbjudet – Det står i djurskyddslagen att hästen utrustning får vare sig orsaka obehag eller smärta. Det är bevisat att hårt spända nosgrimmor ger obehag för hästen. Som om det nu borde behöva bevisas. Det är egentligen bara att använda sin empatiska förmåga för att inse att det inte kan vara bekvämt att inte kunna röra på käkarna. Deras upplevda stress är väldigt mätbar, liksom svårigheten att svälja.

Den uppmärksamme som vistats på min gård har säkert märkt att nosgrimmor är något av en raritet hos mig. Jag insåg för sisådär 15 år sedan att jag inte kunde förklara varför de fanns. Så jag tog av dem. Och har knappast saknat dem. En av mina egna hästar har sin kvar. Hon var lite orolig med huvudet och vi provade med en engelsk variant. Det verkar som hon tycker tränset ligger lite mer still om den finns och spänns löst och lätt. Och då menar jag mer löst än det jag fick lära mig när farfar var ung och jag började rida – två fingrar mellan nosrygg och nosgrimma.

Jag är ju ingen som är ofelbar jag heller – och vad skönt det är när jag råkar vara för stum i handen eller om jag tappar balansen. Då kan i alla fall min häst gapa och tydligt visa att det jag gör inte är korrekt och att hästen kan komma undan mitt tryck. Det är som vanligt – jag får lära mig rida bättre helt enkelt. Istället för att ta till genvägar.

Så gör de hårt arbetande tävlingshästarna en tjänst. Skriv på listan ovan. Det är en start. Nästa steg tycker jag gott kan bli att ta bort nosgrimmekravet över huvud taget.

FEI: Form under tvång oacceptabelt

FEI har idag tagit en viktig ställning om HUR man får rida en häst på deras banor. Det var ett välbehövligt steg för hästens väl. Det är också ett mycket viktigt steg för sportens bevarande.

Aggressiv ridning förbjuden
FEI statuerar efter ett rundabordsmöte med en mängd experter att all aggressiv framridning kommer att stoppas. Beslutet gäller såväl framridning som på banan. Det kommer till och med at tbli övervakning med TV-kameror när så känns påkallat. Med aggressiv ridning menar FEI att alla ställningar som fås igenom med tvån alternativt våld är aggressiv. Ställningstagandet gäller således inte rollkur, även om rollkur ses som ett exempel på tvång.

Low deep and round tillåtet
Däremot förblir den teknik som går under benämningen low deep and round, LDR, användas framöver. Där anser nämnden att det inte finns ett överdrivet våld involverat för att få en böjning. Vad är då egentligen skillnaden mellan Low deep and round och rolkur? När vi tittar på diskussionerna kring rollkur betyder low deep and round samma sak!

Men faktum är att en djup form utan ihoptryckt underhals och en avlsappnad nacke är det som vi alla strävar efter. Det är också en form som Klimke själv förespråkar – se även under Reiner Klimke om rollkuren. Där finns en video och hästen går i en lugn och djup form när Klimke visar på vad som är önskvärt. Så i mitt tycke BORDE de inte gå under samma benämning. Men ett trick kan ju vara att rollkursförespråkarna själva börjat kalla sitt system för LDR, för att falla innanför ramen sas.

INkrid Klimke värmer upp

Det är när det går till överdrift och blir hämmande som vi anser att det är rollkur. Eller? Här verkar inte alla vara överens, men jag tippar starkt på, och hoppas, att det är detta de menar. Rollkur för mig är när underhalsen tvingas ihop, nacken sträcks ut och hästen biter sig i bringan. Dessutom bärs hästen upp av ryttarens händer. Bilder på rollkur visar jag i ”vad är rollkur”, och då de är ganska så otrevliga tänker jag inte visa dem igen… 😉

Men det är som med en nos framför lodplanet. Det är inte bara lodplanet som ska kollas. Viktiga frågor i alla former är:

– vilka muskler arbetar?
– vilka muskler är onaturligt spända och hämmar rörelsen?
– är hästen självbärig?
– hur fördelar hästen vikten? Framtunga hästar är inte kul de heller…
– är hästen rakriktad?

Sedan kan hästen gå i en bra reningform, dressyrform, fälttävlansform eller hoppform. De ser alla olika ut men bygger alla på en bra balans, att rätt muskler arbetar och att bakbenen är motorn.

Balkenhol tar upp kampen inför rundabordssamtal

I ett tidigare inlägg har ni kunnat läsa om Balkenhols inställning i frågan om rollkuren. Nu har denna hästkarl, tillsammans med en mängd andra eminenta personer inom dressyren, personer som vigt sitt liv för hästsporten, skrivit ett brev till FEI angående en konferens om dressyrmetoder som ska hållas i ämnet den 9 februari 2010.

Brevet innehåller mer eller mindre en vädjan om att upprätthålla djurskyddet inom sporten och inte tillåta rollkur som träningsmetod. De anser att den metodik som är erkänd och accepterad idag bygger på århundaden av erfarenhet och att de ”erbjuder en stabil och säker grund även för dagens ridning”.

Vidare står det i brevet (citat från Tidningen Ridsport):
Inga ändringar som innebär att hästens fysiska och psykiska välbefinnande försämras får göras. Att acceptera ridning i hyperflexion som tillåten metod i utbildningen är att legitimera aggressiv ridning. Vi protesterar mot detta på starkast möjliga sätt!

Som hästmänniskor förväntar vi oss att FEI behåller det nuvarande regelverket oförändrat eftersom det vilar på klassiska grunder att rida till gagn för hästarna och ett fortsatt gott anseende för internationell ridsport”.

Bland de som skrivit under brevet märks Ingrid Klimke, George Morris, Heinrich Romeike, Hubertus Schmidt, Michel Robert, Debbie McDonald och många fler. Totalt har 26 personer undertecknat brevet.
Källa: Tidningen Ridsport och Eurodressage.

FEI:s uttalanden om rollkur/hyperflexion

”There are no known clinical side effects specifically arising from the use of hyperflexion. However, there are serious concerns for a horse’s well-being if the technique is not practiced correctly. The FEI condemns hyperflexion in any equestrian sport as an example of mental abuse. The FEI states that it does not support the practice.”

(Veterinärkommittén 10 april 2008)

FEI:s definition av hyperflexion, eller rollkur:
”Hyperflexion of the neck is a technique of
working/training to provide a degree of longitudinal flexion of the mid-region of the neck that
cannot be self-maintained by the horse for a prolonged time without welfare implications.”