Uppvärmning – en konst bara det

Det är en konst att värma upp sin häst. Alla hästar är lite olika och alla människor är det också. Det hjälper därför att känna sin häst väl, och att laborera fram ett bra program just för den individen som man tränar. Men det finns en del hållpunkter att ha fokus på när man rider fram hästen. För att värma upp, det får man aldrig slarva med.

Allt börjar långt innan man kliver upp i sadeln. Att göra iordning sin häst och se till att det har blivit en trevlig resa för både dig och hästen TILL själva uppsittningen är så mycket viktigare än många verkar vilja förstå. Men vem jobbar bra ihop med någon man blir nervös eller till och med rädd av, eller som man inte kommer överens med? Då är det inte lätt att vara ”lösgjord” och med i matchen. Det gäller såväl hästar som människor. Hästen ska vara nöjd med att bli sadlad och tränsad och att tas till ridbanan. Själv sadlar och tränsar jag de flesta hästar lösa i boxen. Alternativet är att binda upp dem i stallgången i ett snöre (så att de kan flytta på sig om de inte vill bli sadlade av någon anledning). Om allt gått bra och häst och blivande ryttare är glada kan man bege sig mot ridbana/ridhus.

En bra grej är att alltid gå en stund med hästen för hand. Det värmer upp kalla människokroppar också, och är ett utmärkt tillfälle att snacka lite med sin kompis och bli varm när årstiden är kall. När det väl är tid för sadeln och lite ridning är det skritt på lång tygel som gäller. Osedvanligt ofta får jag se att folk fuskar med detta. Men då är man ute på en farlig väg. Hästen behöver verkligen få komma igång i fri skritt och mjuka upp leder och ligament, lägga sadeln tillrätta på ryggen (den rör sig alltid lite i starten) och så behöver de känna in ryttaren där uppe.

Det är inte mindre viktigt för oss att sätta igång i skritt på lång tygel. Det ger oss chansen att känna in hästen inför dagen – känns skritten mjuk och taktfast och behaglig, är hästen på bra humör och känns allting som det ska? Sedan har vi ju tid att ta hand om oss själva också – och det är ju aldrig fel. Sitter vi rakt? Har vi lagom långa stigläder? Är vi avslappnade i benen, sitter vi med rak rygg och är axlarna avslappnade och i nivå. Krt sagt – det här är som de tio första minuterna på jobbet. Man behöver den tiden för att komma till ro, checka in på jobbet och känna att allt är som det ska.

Redan i det här läget . i skritt på lång tygel – kan man snacka in sig lite med hästen. GÅr det att lägga några snälla vändningar över ridbanan eller några stora volter med hjälp av sits och kanske lite ben (men helt utan hand) utan att hästen tappar takten? Lyssnar hästen på ”att-stanna”-kommandot (halten kommer senare när man är uppvärmd, men det borde vara lätt att stanna). Om det går finemang, vet man att man i alla fall har en grundläggande kommunikation med hästen.

När det sedan är dags att jogga igång är det återigen många som slarvar. De hoppas det ska se ut som om man tävlade program på en gång. Men det finns inget proffs och ingen seriös hästtränare som någonsin tränar sin häst i enbart hög form. En häst behöver lösgöras först innan man kan samla. Den samling som kommer utan lösgjordheten är ingen samling alls – utan en krök på nacken med bakbenen i stallet. Så man rider med ganska så lösa tyglar och jobbar i den gångart hästen tycker bäst om – trav eller galopp. Galoppen har stora fördelar då den ger ryggaktivitet och bra hjärtfrekvens vilket ger syre till musklerna. Många hästar föredrar den framför traven, och om hästen gör det ska man naturligvis rida fram i den gångarten istället. Det är meningen att hästen ska komma igång och få igång sina energier och tycka om läget och sedan (!) kunna prestera – inte att det ser ”bra” ut för dem som sitter läktaren.

Formen ska om möjligt vara lång och låg. OM hästen inte klarar det är det den formen hästen klarar som gäller där ryttaren kan hitta en bra kontakt med hästens mun – och inte minst att hästen går i balans och i bra takt. Själv rider jag aldrig fortare än vad hästen har balans för. Om det går för fort så tippar hästen framåt, och då blir ju hela jobbet ogjort. Det är balans som gäller och hästen ska lära sig bära sig på rakt och böjt spår utan stress och press.

Sedan bygger man upp passet med enkla övergångar, stora svängar som gradvis blir lite mindre och lite svårare övergångar och skänkelvikningar – allt efter vad just den hästen behöver och i vilken utvecklingsfas man är. Men fortfarande i en väldigt lös och trevlig form.

Det är först efter en tjugo minuter eller så som hästen verkligen kan börja prestera något lite svårare på banan. Det är då man kan jobba lite med samling och be om det lilla extra. Man hinner inte träna på allt – så man får välja ett tema, och det man behöver utveckla blandat med det hästen kan (hästen måste hela tiden få känna att den klarar uppgiften – annars blir det snabbt jobbigt!). Och man måste också lika snabbt vara beredd på att ändra sitt mål med dagspasset – under uppvärmningen märker man snart om planen är genomförbar, eller om det är något helt annat som behöver göras istället.

Tänker man lite som Jens Fredricson – ”man rider alltid för att lyckas i morgon”

fredricson

 

http://www.horsesinsideout.com/Science%20of%20Warming-Up.pdf

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s