regler

av

Det som döljer sig under ytan

Så slog det då om till att bli höst. I alla fall i schemat. Den sommar som till en början kändes så lång, och som sedan (som vanligt) bara flög förbi är över och terminerna tar fart lite här och där. Borta är de långa intensiva men ändlösa dagarna där vi under lägren pratade hästar på längden och tvären utan uppehåll, där lunch och middag gärna blev sena och där ridningen kunde vara ända in mot nattatimmarna. Ljuset försvinner så sakteliga och jag saknar redan skratten runt bordet vid poolen, de kluriga frågorna om hästar och hur de funkar, om hur ridningen egentligen ska vara och om livet i allmänhet.

Ett stort tack alla ni som var här på lägren, som gav allt för att lära och förstå mer, och som lärde mig så mycket. Det är en spännande resa att utvecklas tillsammans. För det är det som händer. Det väcks så mycket tankar, särskilt precis så här efter, när sommaren är över och mörkret sakta smyger sig in. Och så har jag fått med mig en hel drös med nya vänner in i höstmörkret. Det känns riktigt, riktigt, bra.

Ett par saker har berört och fyllt mina tankar lite mer än andra. Ett av dem är tankarna om tid – att få vistas tillsammans i en lärande miljö utan att minuter räknas och tiden tar slut. Det är en gåva som jag önskar fler kunde uppleva. Jag fick frågan i våras om hur länge man fick rida på mina läger, för det var viktigt. Jag förstår att det är viktigt för många, men jag hade inget svar. För jag lägger bort det där med tid under lägren och vi rider och tränar, funderar och diskuterar, lär oss teori och rider igen så mycket vi orkar och känner är givande under en dag på våra läger. Det handlar om att vi söker kvalitet och en känsla, inte om att rida ett visst antal minuter och klara ett visst antal repetitioner av något. Det är så det fungerar här, och jag älskar det. Det skapar en bubbla och en atmosfär där det finns viktigare ting att fokusera på, som handlar om att förstå och känna – och sådant kan ta tid. Eller så går det lekande lätt och i ett nafs. Det vet man aldrig förrän efteråt.

Utan tid kommer vi närmare hästarna, för det verkar inte bara vara tiden som blir ointressant, utan även andra skillnader och ramar. Kanske kommer vi närmare hästarna när vi trillar in i ”nuet” och inte spaltar upp tid och rum? Kanske hinner vi med mer, när vi inte jäktas av klockan? Något är det, för det är behagligt att vara där – jag menar här. Här och nu.

Det andra handlar om det som göms under ytan – det vi ser vid en första betraktelse. Som när vi ser ett resultat av en träning, utan aty egentligen veta vad som ligger bakom. Om resultatet är trevligt för ögat säger vi gärna att den som tränat gjort det på ett bra sätt. Men vad vet vi egentligen om det? Kanske har hästen fått betala ett högt pris för stående ovationer, eller så har den det inte? Kanske har allt byggt på det faktum att hästar är snällare och fogligare än vad vi förtjänar, eller så har det byggt på en enorm respekt för det fantastiska djur vi kallar häst? För att veta mer måste vi orka se bakom kulisserna.

Men det är inte så lätt, och ställer till det så dant även i livet utanför hästarna. Hur vet vi hur förhållandena är där materialet bryts som används till våra mobiltelefoner och batterier, hur naturen ser ut omkring den plats våra jeans skapas, hur elefanten ser ut under den så fagra klädedräkten och vad den fått utstå för att människan ska kunna sitta på den och se tjusig ut? Hur vet vi vad som ligger bakom ett framgångsrikt företag eller framgångsrik person, om vi inte vet hur företaget uppnådde denna framgång. Och hur kan vi veta när vi tittar på tv-skärmen och ser alla dessa framgångsrika ekipage vars ryttare ser så nöjda ut, hur de kom dit. Det var inte många dagar sedan en veterinär rapporterade om hur många förbud FEI fick ta till för att stoppa djurplågeriet i jakten på ära, berömmelse och prispengar. Samtidigt som jag om och om läser inlägg i trådar på sociala medier där personer påstår att man inte ska kritisera eliten för att det de gör måste de göra bra, för annars skulle hästarna inte leverera. För att vi inte kan tvinga någon till något. Det är uppenbart att det går, annars skulle grymhet mot djur och människor inte existera och djurskyddslagar för hur vi får agera gentemot djur inte behövas.

Just därför har vi talat om det där med att höja någon till skyarna, att bara ta att allt vi till en början för givet, och att inte orka se det som faktiskt finns där under den glättiga ytan. Vad som egentligen spelar någon roll när allt kommer omkring och vad vi blundar för för att slippa se. Hur det där med ATT göra en sak, inte kanske är fullt lika viktig som HUR.

Just därför har vi pratat om de val vi som kan välja gör påverkar så stort på andra. Vi har makten att tvinga eller frigöra, forcera och hämma eller möjliggöra. Det är en enorm makt vi som kan välja vad vi vill (mer eller mindre) har, och också ett enormt ansvar. Vilken last lägger vi på andra för att visa resultat?

Så skönt då att vi här kan skapa en plats där vi inte ska leverera, utan ta med oss lärdomar och insikter, att vi här kan se möjligheter istället för hinder, att vi här verkligen samlas för att vi vill se och förstå och skapa glädje och något som man kanske kan kalla för gott. Sådant blir jag stolt över, för det är framgång för mig.

För jag tror ändå, på alla sätt och vis, att det går att få framgång på ett bra sätt, att glädjen i något inte behöver förtas av att resan till utveckling ibland är svår (det finns inget svårare än att rida och hantera häst!), och att vi faktiskt inte behöver göra något på hästens, eller någon annans heller för den delen, beskostnad.

Alla dessa tankar tar jag nu med mig in i hösten, till möten och till lektioner, till tävlingsplatser och till kommande skrivande. Det har startat rätt bra den här veckan, med många skratt och mycket skoj. Det lovar gott inför en spännande höst.

Så kommer regnet och jag jobbar vidare, med hästar och elever och med att sprida boken förstås… nu laddar vi för en spännande och innehållsrik höst och vinter!

Signerat exemplar av Bästa Hästägaren!

Bästa läsningen! Det här är faktaboken för alla som vill bli en bättre hästhanterare och hästhållare, för alla som tycker att hästar har rätten att må bra och trivas i sin tillvaro och för alla som vill förstå hästar bättre! Leveranstid 3-4 dgr. Frakt ingår.

197,00 Skr

Annons
av

Vågar man sälja en häst?

Det har varit stor turbulens kring vissa hästförsläljningar på senare tiden. Jag har redan innan detta tyckt att det där med att sälja häst låter svårt på alla plan, och tycker det verkar än surrigare efter att ha tagit del av en del tingsrättsdomar som fallit angånde hästförsäljningar.

Välja köpare
Det första jag tänker på vid en hästförsäljning är hur i hela friden jag skulle kunna hitta ”rätt” köpare. Då jag själv inser att jag inte hanterar hästar som alla andra gör är det troligt att vissa av mina hästar skulle reagera kraftigt vid en helt annan typ av hantering. Jag som säljare skulle ju vilja kunna försäkra mig om att hästen får det bra, utifrån den filosofiska aspekt jag har på hästar och den kunskap jag har, förutom då att den får det foder, den skötsel och den uppstallning som behövs för att må bra i övrigt. Men jag vet, av erfarenhet, att många talar väl och sedan håller ganska så tunt. Eller så hör man det man vill höra, och det blir inte rätt ändå.

Flera sätt är bra – men vissa är också dåliga
Missförstå mig rätt. Jag är definitivt ingen petimätermänniska som vill att alla ska göra exakt som jag. Det finns massor med sätt att göra samma sak på, och många av dem är bra. Men det finns många därute som hanterar hästar på ett sätt som jag absolut inte backar upp, utan snarare vänder mig emot, efter att inte minst själv fått en trial and errorperiod som sträckte sig långt in i mitt liv. Jag har sett mycket jag inte velat se och själv gjort en del jag inte skulle göra igen. Och jag vill definitivt inte att mina hästar ska hamna i vissas vård. Så långt är klart.

Attityder
Tänk bara på mamman som skrev i Tidningen Ridsport om rollkuren i stil med att: ”jag kämpar så för hästarna och förser dem med mat och rent hem. Så det är min rätt att kunna hantera och rida hästar precis som jag vill. Lite får de stå ut med.” Eller nu senast när en person skriver i samma tidnings forum att den hoppningsvideo jag skrev om för några dagar sedan där en amerikansk ryttare piskar sin häst tretton gånger för att komma över ett vattenhinder, visar på ett helt acceptabelt handlande. Man vill ju vinna – eller hur?

Attityd
Attityden är inte ovanlig, men likafullt skrämmer den mig. Eller kanske just för att det är så vanligt. Jag må inte kunna stoppa andra från att sälja sina hästar till sådana personer. Men själv föredrar jag att få veta att mina fyrbenta vänner aldrig utsätts för något sådant som ens är i närheten av den behandlingen.

Det är ett ansvar jag som hästägare tycker att jag måste ta för de djur jag själv valt att ta hand om. Det är ju jag som bestämmer vart de hamnar, och därmed också jag som har ansvaret för att det blir så bra som bara är möjligt.

Fel på hästen?
Sedan kommer det där om hästen visar sig ha något fel. Oavsett vad det beror på och hur frisk hästen var när den lämnades över, finns inga garantier att hela affären inte kommer att bli en soppa. I rättsfall finns det hästar som dömts ut och som fått återlösas och som sedan fungerar fint som tävlingshästar igen, hästar som ansetts ha lynnesfel och som därför får återtas – eller säljs vidare. Jag vet inte vilket som skulle vara värst.

Konsumentlagen
Det är också många lagar som ska kännas till för att veta vilken rätt jag har som säljare. Den rätten är ganska liten, medan lagen skyddar köparen. Det är konsumentköplagen alternativt köplagen som träder in beroende på om säljaren är ett företag eller en privatperson. Vid konsumentköplagen är det säljaren som ska kunna bevisa att hästen var frisk när den ”levererades” och det är inte alltid så lätt. Bevisbördan gäller i sex månader.

Men sedan gäller att om säljaren på något sätt kan bevisa att det var fel på varan (jo hästar räknas som vara enligt EU), så kan köpet hävas ändå. Så man får vänta länge för att veta att pengarna är i hamn när man säljer häst som företagare.

Återköpsklausul
Troligen skulle jag använda en återköpsklausul som gör det möjligt för mig som säljare att köpa tillbaka hästen. Det skulle i alla fall stoppa hästen från att bli vandringspokal och stoppa eventuella rättsfall då jag troligen gladeligen betalar (eller i alla fall skramlar fram vad som behövs), bara för att se till att hästens tillvaro blir så trygg som möjligt i det fall en köpare skulle vara missnöjd.

Men då har jag också fått tipset om att man måste sätta upp ett vite som faller ut om köparen inte hörsammar den punkten i avtalet. Annars blir klausulen verkningslös. Så ett sådant skulle med.

Ej skötts
Och hur blir det om jag får återta en icke fungerande, stressad eller på annat sätt dåligt mående häst? Även här vet jag av erfarenhet att det går otroligt snabbt att försämra skicket på hästen. Det kan ta allt från dagar om vi talar om fysiska skador som kan uppkomma vid ridning och hagvistelse eller chockhändelser som förstör en eller flera viktiga delar i möjligheten att hantera hästen.

Snabb försämring
Det tar inte heller mer än ett par veckor att genom dålig vård ge hästen men för livet vad gäller psykisk och fysisk hälsa. Jag har sett hästar som förlorat geisten genom en enda resa, hästar som fått avsmak för allt vad ryttare heter för att den ridits så illa på ridbanan att den helt enkelt inte ville vara med längre, och hästar vars ryggar pajat – men problemet ansågs vara någon helt annanstans. Det har hänt otaliga gånger och är lika smärsamt att vara med om som att läsa om, när folk får ta tillbaka sina kära gamla vänner i ett miserabelt skick. Nej fy, jag vill inte ens tänka tanken faktiskt, att en häst som jag säljer hamnar i det läget. Hur ska man kunna leva med det?

Säljs till kreti och pleti
Ändå säljs djur dagligen till kreti och pleti utan vidare diskussion. Bara folk slantar upp stålers, och ibland tydligen inte ens det. Många gånger verkar det gå bra, men hur många fall finns det, där hästen inte fått det bra?

Det är bara att inse – folk tänker inte som jag. Många anser att ansvaret slutar när man beslutat att sälja en häst och att sedan är det bara att gå vidare. Det må så vara att ansvaret är den nya ägarens, men vem ansvarar för VEM den nya ägaren är och försöker se till att den tar det ansvar som kan läggas på en hästägare?

Vi talar om levande djur, inte cyklar eller bilar. De är kännande, intelligenta och mycket sociala varelser, allt det som jag försöker påvisa här på bloggen. Det är det som gör det så svårt många gånger. För ingenting vad gäller häst, är så busenkelt som man först kan tro. Näe, ibland är det skönt att ha alla hästar hemma….

av

Förvirrat läge för hästen i det amerikanska djurskyddet

I min jakt efter vad djurskydd betyder i landet ”over there” har jag försökt att se vilka regler som finns för djurhållning i allmänhet och i de olika delstaterna i synnerhet. Det är inte lätt att få grepp om det skydd, eller frånvaro av skydd, som djuren får genom lagen. TV-serien Djurpoliserna får djurskyddet att framstå som bra mycket bättre där, men som jag skrev tidigare inkluderar inte djurskyddet som husdjuren får boskapen. Boskapen har extremt lite skydd, vilket borgar för en jätteindustri där djuren behandlas i princip hur som helst.

Vad har då hästen för position i det här? Vilket skydd får den? Jo här är det etter värre. Det är lite olika beroende på var den står och hur den används. En häst har en än mer förvirrad position än i det svenska samhället. Här har vi blivit vana vid att hästar är en del av jordbruket men ändå inte. Ett stall är inte per automatik en byggnad inom jordbruket, och det tog lång tid innan hästgårdar ansågs vara jordbrukshenheter utifrån EU:s bidragssystem. I Sverige har vi löst djurskyddsfrågan genom att definiera lagar och regler för varje djurart, och det kanske inte är en så dum idé även om utformningen av lagar och regler alltid kan (och ska!) diskuteras.

I USA verkar det ännu mer förvirrat. Hästen är i många delstater en del av boskapen. Då finns inget skydd alls för hästarna, inte ens när det gäller djurplågeri i vissa områden (!). Praktexemplet är nog bonden som hängde sina grisar, de som var skadade eller som han inte ville ha av andra anledningar, i snören att dö genom kvävning. Han satte fast dem i en traktorskopa och lyfte sedan skopan så att grisarna sprattlade där tills de dog – framför de levande grisarna. Lagmännen kom fram till att det var helt okej…. I andra stater finns i alla fall ett grundläggande skydd mot uppenbara avarter, såsom att plåga och svälta djuren, även om skyddet är mer än skralt. Det här beteendet mot djuren verkar inte gå i samklang med hur människor ser på hästarna som djur, dock. Därför diskuteras nu hästens ställning som djur på flera håll i USA.

Nyttodjur med en ad hoc-ställning i många regelverk

New York state är en plats där hästens roll i samhället och det skydd de bör få diskuteras. Här funderar myndigheterna på att sätta hästarna under husdjuren istället rent juridiskt. I alla fall sporthästarna, hästar som används som hobby framför allt. Det skulle öka djurens skydd mot misshandel och dålig vård då det skulle bli möjligt att fällas för sådana missgrepp mot djuren om de inte sågs som boskap.

Den här diskussionen säger mer om hur djurens skydd påverkas av VÅR syn på djuren än vad som faktiskt är god djurhållning, i min mening. Vi vet med dagens forskning och kunskap som finns att ett djur som en gris inte är mindre utsatt och lider mindre av vanvård än vad en häst gör. I det exempelt är det nog snarare tvärtom eftersom grisen är ett sådant stresskänsligt djur. Men hästarna är till vår egen nytta på ett annat sätt. I alla fall verkar vi se det som annorlunda, för att vi rider på dem och inte äter upp dem i första hand. Hästslakt är ett MYCKET omdiskuterat ämne i USA.  Det andra, det som händer i industrin för djur som bara blir mat, slipper vi ju se. De får inte alls samma debatt och är inte alls föremål för så många djurskyddsföreningars intresse som just hästen. Så det som inte syns, finns kanske inte?  Och kon är ju kanske inte lika söt, så då är den inte lika mycket värd….   

Hade inte initiativet känts mycket bättre om djurskyddet ökat för boskapen i allmänhet istället, så att de också kunde skydds på något sätt i alla fall? Nej, så långt verkar inte myndigheterna ”over there” kunna se. Där arbetar den oerhört starka lobbyn för fullt med att stoppa sådana initiativ. Och så länge allmänheten bara ser det de vill se, har de fortfarande fritt fram, om än snart inte när det gäller hästarna.

En ko – inte lika mycket värd ett bra djurskydd som en häst?

P.S ett intressant inlägg om debatten som pågår i New York State hittar du här. Du behöver vara medlem i The Horse för att läsa inlägget, men det är helt gratis.

av

Djurskyddet i USA

Bilden av USA:s djurskydd verkar ganska vagt. Folk har sett de amerikanska djurpoliserna springa omkring och försöka få ordning på privata personer som har ett eller ett par djur. Om det inte lyckas far personerna in till rätten och djuren till kliniken. Så är allt frid och fröjd. Sedan skrivs det om att djurpoliser, som i USA, vore lösningen på alla problem när djur far illa i Sverige. Då kan vi sova tryggt.

Lantbruksdjuren
Men USA har fler djur än söta hundar. Det finns en enorm sektor av djur, minst lika kännande, intelligenta och speciella, som husdjuren – som inte har något skydd alls i USA att tala om. Det är lantbruksdjuren.

I USA är verkligen köttbranschen en jätteindustri, till stora delar styrda av ett fåtal megaaktörer. Deras stallar är så mycket större än vad vi någonsin kan tänka oss. Vi talar om hundratusentals djur. De är i händerna på industrin, och få regleringar sätter stopp för hur de får hållas, eller hanteras. De är undantagna från den allmänna regeln om välfärd för djur som finns i USA.

Transportregler
En av de viktigare reglerinarna är 28-timmarsregeln vad gäller transporterna. Djuren får transporteras i 28 timmar utan avbrott. Men får är undantagna och kan hänga med i transporten i 8 timmar till. Lastningstiden är inte inräknad. Då erbjuds djuren fem timmars vila där de ska lastas av. Sedan börjar 28-timmarsregeln gälla igen.

Stallarna
Flera djurslag, såsom kalvar, höns och får, har inga minimimått som behöver uppfyllas för hållande av djuren. Suggor får fixeras. Inga djur behöver någonsin se dagens ljus och det finns inga formella regler på att bås och utrymmen ska vara försedda med strö.

Foder och vård
Hormoner i fodret är full tillåtet i USA för flera jordbruksdjur. Dessutom är det tillåtet att göda djuren med hormoner. Det finns få regleringar om att ge djuren vad som behövs för att må bra. Det finns inga detaljerade regler om hur djuren ska skötas (tillsyn etc). Myndigheternas tillsyn på farmerna är begränsade. Inspektionerna annonseras ett par dagar i förväg, och få farmar hinner gås igenom under ett år. Det är dock stor skillnad mellan de olika staterna i USA.

Konsumenterna
De amerikanska staterna kan själva inrätta lagar som är starkare än dessa grundlagar. Jag har hittat ett sådant fall. I Florida blev det folkstorm när det blev känt att suggorna fixerades. Det har nu blivit förbjudet, tack vare guvernör Schwarzeneggers försorg. Dessutom har en del företag och organisationer börjat lyssna till konsumenternas åsikter. Det har blivit en del skandaler med åren, och det har skapa vissa kvalitetsprogram för att säkra en något högre kvalitet på djurhållningen.

Om ni är intresserade av att veta mer finns information att hämta på följande sidor:
UPC Online
Jordbruksverket i USA
Animal Law Info
Texas Cruelty to Animal Stautes
Ett skrämmande fall från OHIO angående grisar och ägarens rätt att hänga dem, och en diskussion angående OHIO:s lagar.

Min kommentar
Näe, det stora landet i väster är nog inte mycket att efterlikna när det gäller djurskyddet. De ligge rångt efter det europeiska i många avseenden. Med eller utan några djurpoliser som jagar övergivna hundar under rednecks hus….