Det är tur man inte har några grannar…. För dDet händer lite då och då. Att grannar till gårdar som driver någon form av verksamhet får för sig att klaga och till och med gå till tinget för att få rätt i sak. Det kan vara klagomål på att traktorerna och skördetröskorna körs för tidigt eller på helgen, att djur låter eller luktar eller att det blir flugor i köket.

I många fall förlorar gårdsägaren. Verksamheten begränsas på det ena eller det andra sättet. Det senaste fallet vi kunde läsa om handlade om en stallverksamhet utanför Hudiksvall. Den bedrivs på en gård utanför stadsplanerat område, det vill säga på landsbygden. De har en granne som tyckte hästarna gick för nära deras tomt, så nu har man fått minska på hagen för att undvika bråk. Det gick till domstol.

Att hästgården var där först verkar inte intressant. Det går alltså att flytta in som granne till en gård och störa sig på saker och ting och sedan få rätt, även om man visste förutsättningarna redan innan. Det här är inte ovanligt och kommer i många variationer och antalet fall blir fler och fler.

Varför har det blivit så här? Vi kan nog beskylla urbaniseringen för en del av problemet. Bor man i stan kan man ha en förskönad bild av hur livet på landet kan vara och kommer då en lantbrukare och kör igång skördetröskan klockan 7 på en söndagsmorgon på fältet bredvid ens eget hus är det många som vaknar upp abrupt. Och då klagar man. Man blir en Karen. Man förstår inte vad landsbygden handlar om – vad djurhållning egentligen innebär och vad som tarvas för att deras hälsosamma grötfrukost ska komma hela vägen från fältet till deras djupa tallrik. Det är ett stort problem. Men än större är att domarna faller till dessa Karen-personers fördel, och de får en orimligt stor påverkar på verksamheter och hotar i förlängningen en levande landsbygd.

Det här har fransmännen insett. De har samma problem. Alltfler statsfolk vill ha ett andra hem på landsbygden eller flyttar ut för att jobba på distans i tron att Bullerbyn är sanningen och allt färre människor ägnar sig åt lantbruk och djurhållning. Och alltfler som driver verksamheter ger upp i takt med att antalet klagomål från grannar ökar. Inte för att det är den enda förklaringen til att de slutar, men det hjälper inte precis till! Den här oroväckande utvecklingen försöker nu fransmännen stoppa genom en lagförändring. Sedan ett par år tillbaka finns nämligen en ny lag som ska skydda lantbrukets ljud och lukt. Det fanns en stor majoritet för förslaget och numera räknas ljud och lukter som hör lantbruket och såväl de vilda som tama djurens lukt och ljud till ett kulturarv! Det kanske vore något för Sverige.

För läser man kommentarerna till de fall som tagits upp i sociala medierna, så handlar mycket om att man kan jävlas med sina grannar på annat sätt som hämnd. Och om man vet att grannen ”alltid har rätt”, vilken relation kommer det att bli på landsbygden då och hur kommer man att kunna driva en verksamhet som kanske både låter och luktar ibland. Däribland räknas hästverksamhet. Är det så vi vill ha det. Eller kan vi göra som fransmännen – sätta ner foten och visa att en levande landsbygd är mer värd än ett tyst get-away för stadsbor som tycker de lever ett stressigt liv i stan?

Här får ni utdraget från svensk lag om just hästverksamhet (som ju är bloggens intresseområde) och som grannar kan luta sig mot om de är sura på att gården bredvid ”stör”. Skiljer sig ganska stort från det franska systemet, om man säger så.

I 2 kap. 3 § miljöbalken (MB) föreskrivs att den som bedriver en verksamhet (till exempel hästverksamhet) ska utföra de skyddsåtgärder, iaktta de begränsningar och vidta de försiktighetsmått som i övrigt behövs för att förebygga, hindra eller motverka att verksamheten medför skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljö. Enligt 2 kap. 6 § MB ska för all verksamhet väljas en sådan plats att ändamålet kan uppnås med minsta intrång och olägenhet för människors hälsa och miljö. Kraven på hänsyn gäller enligt 2 kap. 7 § MB i den utsträckning det inte kan anses orimligt att uppfylla dem. Med olägenhet för människors hälsa menas en störning som enligt medicinsk eller hygienisk bedömning kan påverka hälsan menligt och som inte är ringa eller helt tillfällig (9 kap. 3 § MB).

Med olägenhet för hälsan enligt 9 kap. 3 § MB avses inte bara störningar som är direkt hälsofarliga utan även till exempel buller och lukt som kan påverka människors psykiska hälsa. Vid bedömningen av detta ska man utgå från vad människor i allmänhet anser vara en olägenhet. Särskild hänsyn kan dock tas till människor som är allergiker, såsom hästallergiker.

Det finns inga uttryckliga bestämmelser om avstånd mellan bostäder och hästhållning. Vad som är ett rimligt avstånd måste bedömas utifrån omständigheterna i det enskilda fallet. Hästhållning måste dock i högre utsträckning accepteras i lantliga miljöer. Viss påverkan på omgivningen från hästhållningen måste alltså accepteras av grannarna i sådana miljöer.

Det är svårt för mig att avgöra huruvida hästhållningen i ert fall utgör en olägenhet för grannarnas hälsa. Svaret på frågan varierar också beroende på om området ni bor i utgör en lantlig miljö eller inte.

Även om det inte krävs tillstånd för hästverksamheten finns detmöjlighet att ansöka om tillstånd för detta (9 kap. 6 b § MB). Ges tillstånd gäller detta mot grannarna.