Tusen hjärtan till alla modiga!

Tusen hjärtan till alla modiga!

Så idag är det alla-hjärtans-dag och jag hoppas verkligen att alla hästar och andra djur och alla de människor som sliter för att djur ska ha goda liv får inte bara en extra tanke utan verkligen känner att de är bäst i hela världen idag! Själv låter jag mina djur ha de som vanligt – vår välfärdsnivå känns ganska hög varje dag, det som räknas i längden. Men lite extra pussar och kli bakom örat blir det nog ändå. Kanske en morot med.

Men min energi idag tänkte jag faktiskt lägga mest på en hyllning till de fantastiska tjejer som inte bara vågade höja sina röster mot dressyrgiganten Cesar Parra och förhoppningsvis, äntligen, fick honom på fall! Vilka hjältar ni är.

Om ni missat det så är Cesar Parra en person som kommit mycket långt inom dressyrvärlden. Enligt FEI (Internationella Ridsportsförbundet) har han ridit världsmästerskap och OS och lever på att utbilda ryttare och träna unghästar. Bland annat har han deltagit flera gånger i Unghäst-VM på olika hästar och anses som en gigant i hästvärlden.

Redan 2009 kom dock rapporter och anmälningar på denne man för djurplågeri. Dom föll 2015- till Parras fördel. Han hade longerat en häst så illa (dessutom mycket hårt inspänd så den inte kunde röra sig) att den ramlat ihop och skadat sig ordentligt. Enligt ägaren själv så brydde sig inte Parra nämnvärt om fallet utan konstaterade ”de brukar komma upp av sig själva”. Detta friades Parras ifrån år 2015. En stor eloge till denna tjej och vittnen som försökte säga till, som stod upp för sin och sin hästs rätt – men som, vilket är alltför vanligt, hade rätt men inte fick rätt. Parra fick vara kvar på sin piedestal och fortsätta med sin ”träning”.

Och för bara ett par veckor sedan dök det upp förskräckliga filmklipp på Cesar Parras Instagramkonto. Uppståndelsen blev mycket stor. De flesta, inklusive undertecknad, förfärades över de klipp som visades där hästar plågades utan pardon för att ”dansa” för denna ”maestro”. Till en början verkade det som om Parra lagt ut dessa helt på egen hand, då de plötsligt fanns på hans eget instakonto.

Sedan började fler och fler filmer komma. Alla lika vedervärdiga där Parra tydligt visar upp att han inte bara drar in huvudet på hästarna till bogen genom att spänna in dem med remmar så de inte kan balansera upp sig eller göra något mer än ta stryk, utan även har remmar och snören till hästarnas ben så att de ska få ”lyft” antar jag. Förutom då att han piskar hästarna stenhårt, även när det är ryttare på ryggen på dessa arma djur. Helvetet på jorden för hästarna. Jag delar inte mer än ovanstående klipp, för min beskrivning är illa nog. Men betänk att hästarna – de kunde inte välja att titta bort såsom auktoriteter gjorde TROTS att många varningar kom.

Det visar sig att den här gången har flera personer gått ihop och hjälpt till för att få stopp på denna Parra. De understödde varandra i filmningen av missdådaren – och skickade filmerna till amerikanska Ridsportsförbundet. Och precis som med Helgstrand – där Danska Ridsportsförbundet fick se dokumentären om hur hans personal misshandlar hästar låååångt innan den visades på dansk TV - agerade inte organsiationen förrän det filmerna och den brutala faktan blev allmängods. Så kom inte till mig och säg att det blir bra bara man säger till. Många har gjort det – många har kämpat för sina hästar och sig själva för att få upprättelse och få stopp på djurplågare i branschen. Mycket få ha haft någon som helst lycka. Hierarkiska strukturer fungerar så och klägget på toppen håller varandra om ryggen.

Som tur var gav sig inte denna lilla trupp som bestämt sig för att avslöja Parra. De lyckades kapa hans insta-konto och publicerade helt sonika filmerna där istället. Och resten är, som man säger – historia. När inte ens toppen nu kunde blunda för det faktum att ALLA vet – är han äntligen avstängd i alla fall. Temporärt (de är knappast supermodiga de här organisationerna som styr i hästvärlden). Först var det amerikanska ridsportsförbundet som stoppade honom och nu även FBI.

Men inte nog med det. Personer som Parra är knappast trevliga att ha att göra med för någon och han verkar ha varit en person som gillar att utnyttja allt levande runt sig. FBI har fått upp ögonen för denne man och hans verksamhet och gör nu en ingående utredning vad gäller 40 (!) misstänkta fall av trafficking. Han har ”anställt” personer som kommit och vistats visa VISA i USA och hotat att dra in VISA-handlingarna om de inte varit lydiga och snälla. Och det är något som amerikanska myndigheter tycker särskilt illa om.

Och denna sjuka historia blir inte ett dugg bättre av att det i filmerna som ridsportsförbunden fått ta del av syns ett antal tyska ryttare som är med på ”leken” med att plåga hästar. Så i Tyskland pågår nu också en utredning.

Så vilka hjältar dessa tjejer som gick ihop och avslöjade Parra-fallet! Modigt, rätt och vist. Må ni få en fantastisk framtid med era hästar.

Jag vill också passa på att ge ett fång rosor till alla som vågar säga till, alla som står på hästarnas sida och alla som offrar bekvämlighet, vänner, nätverk och allt annat som står i vågskålen för att stå upp mot de hierarkiska strukturerna och agerar visselblåsare vid otillbörligheter – oavsett om det gäller utnyttjandetav andra människor eller djur. Utan er vore världen en mycket, mycket mörkare plats och ni gör det i vetskapen om att ni HAR rätt. Tänk om ni också framöver kommer FÅ rätt, något som varit alltför sällan hittills.

Det som döljer sig under ytan

Så slog det då om till att bli höst. I alla fall i schemat. Den sommar som till en början kändes så lång, och som sedan (som vanligt) bara flög förbi är över och terminerna tar fart lite här och där. Borta är de långa intensiva men ändlösa dagarna där vi under lägren pratade hästar på längden och tvären utan uppehåll, där lunch och middag gärna blev sena och där ridningen kunde vara ända in mot nattatimmarna. Ljuset försvinner så sakteliga och jag saknar redan skratten runt bordet vid poolen, de kluriga frågorna om hästar och hur de funkar, om hur ridningen egentligen ska vara och om livet i allmänhet.

Ett stort tack alla ni som var här på lägren, som gav allt för att lära och förstå mer, och som lärde mig så mycket. Det är en spännande resa att utvecklas tillsammans. För det är det som händer. Det väcks så mycket tankar, särskilt precis så här efter, när sommaren är över och mörkret sakta smyger sig in. Och så har jag fått med mig en hel drös med nya vänner in i höstmörkret. Det känns riktigt, riktigt, bra.

Ett par saker har berört och fyllt mina tankar lite mer än andra. Ett av dem är tankarna om tid – att få vistas tillsammans i en lärande miljö utan att minuter räknas och tiden tar slut. Det är en gåva som jag önskar fler kunde uppleva. Jag fick frågan i våras om hur länge man fick rida på mina läger, för det var viktigt. Jag förstår att det är viktigt för många, men jag hade inget svar. För jag lägger bort det där med tid under lägren och vi rider och tränar, funderar och diskuterar, lär oss teori och rider igen så mycket vi orkar och känner är givande under en dag på våra läger. Det handlar om att vi söker kvalitet och en känsla, inte om att rida ett visst antal minuter och klara ett visst antal repetitioner av något. Det är så det fungerar här, och jag älskar det. Det skapar en bubbla och en atmosfär där det finns viktigare ting att fokusera på, som handlar om att förstå och känna – och sådant kan ta tid. Eller så går det lekande lätt och i ett nafs. Det vet man aldrig förrän efteråt.

Utan tid kommer vi närmare hästarna, för det verkar inte bara vara tiden som blir ointressant, utan även andra skillnader och ramar. Kanske kommer vi närmare hästarna när vi trillar in i ”nuet” och inte spaltar upp tid och rum? Kanske hinner vi med mer, när vi inte jäktas av klockan? Något är det, för det är behagligt att vara där – jag menar här. Här och nu.

Det andra handlar om det som göms under ytan – det vi ser vid en första betraktelse. Som när vi ser ett resultat av en träning, utan aty egentligen veta vad som ligger bakom. Om resultatet är trevligt för ögat säger vi gärna att den som tränat gjort det på ett bra sätt. Men vad vet vi egentligen om det? Kanske har hästen fått betala ett högt pris för stående ovationer, eller så har den det inte? Kanske har allt byggt på det faktum att hästar är snällare och fogligare än vad vi förtjänar, eller så har det byggt på en enorm respekt för det fantastiska djur vi kallar häst? För att veta mer måste vi orka se bakom kulisserna.

Men det är inte så lätt, och ställer till det så dant även i livet utanför hästarna. Hur vet vi hur förhållandena är där materialet bryts som används till våra mobiltelefoner och batterier, hur naturen ser ut omkring den plats våra jeans skapas, hur elefanten ser ut under den så fagra klädedräkten och vad den fått utstå för att människan ska kunna sitta på den och se tjusig ut? Hur vet vi vad som ligger bakom ett framgångsrikt företag eller framgångsrik person, om vi inte vet hur företaget uppnådde denna framgång. Och hur kan vi veta när vi tittar på tv-skärmen och ser alla dessa framgångsrika ekipage vars ryttare ser så nöjda ut, hur de kom dit. Det var inte många dagar sedan en veterinär rapporterade om hur många förbud FEI fick ta till för att stoppa djurplågeriet i jakten på ära, berömmelse och prispengar. Samtidigt som jag om och om läser inlägg i trådar på sociala medier där personer påstår att man inte ska kritisera eliten för att det de gör måste de göra bra, för annars skulle hästarna inte leverera. För att vi inte kan tvinga någon till något. Det är uppenbart att det går, annars skulle grymhet mot djur och människor inte existera och djurskyddslagar för hur vi får agera gentemot djur inte behövas.

Just därför har vi talat om det där med att höja någon till skyarna, att bara ta att allt vi till en början för givet, och att inte orka se det som faktiskt finns där under den glättiga ytan. Vad som egentligen spelar någon roll när allt kommer omkring och vad vi blundar för för att slippa se. Hur det där med ATT göra en sak, inte kanske är fullt lika viktig som HUR.

Just därför har vi pratat om de val vi som kan välja gör påverkar så stort på andra. Vi har makten att tvinga eller frigöra, forcera och hämma eller möjliggöra. Det är en enorm makt vi som kan välja vad vi vill (mer eller mindre) har, och också ett enormt ansvar. Vilken last lägger vi på andra för att visa resultat?

Så skönt då att vi här kan skapa en plats där vi inte ska leverera, utan ta med oss lärdomar och insikter, att vi här kan se möjligheter istället för hinder, att vi här verkligen samlas för att vi vill se och förstå och skapa glädje och något som man kanske kan kalla för gott. Sådant blir jag stolt över, för det är framgång för mig.

För jag tror ändå, på alla sätt och vis, att det går att få framgång på ett bra sätt, att glädjen i något inte behöver förtas av att resan till utveckling ibland är svår (det finns inget svårare än att rida och hantera häst!), och att vi faktiskt inte behöver göra något på hästens, eller någon annans heller för den delen, beskostnad.

Alla dessa tankar tar jag nu med mig in i hösten, till möten och till lektioner, till tävlingsplatser och till kommande skrivande. Det har startat rätt bra den här veckan, med många skratt och mycket skoj. Det lovar gott inför en spännande höst.

Så kommer regnet och jag jobbar vidare, med hästar och elever och med att sprida boken förstås… nu laddar vi för en spännande och innehållsrik höst och vinter!

Signerat exemplar av Bästa Hästägaren!

Bästa läsningen! Det här är faktaboken för alla som vill bli en bättre hästhanterare och hästhållare, för alla som tycker att hästar har rätten att må bra och trivas i sin tillvaro och för alla som vill förstå hästar bättre! Leveranstid 3-4 dgr. Frakt ingår.

197,00 Skr

Göteborg Horseshow 2016

Klassiska Göteborg Horseshow arrangerades i helgen. Tyvärr hann jag inte vara där. Eller tyvärr och tyvärr förresten. Medan det kändes som om allt och alla stuckit dit ner passade vi på att köra igång sommarhalvåret ordentligt med mängder med uteritter och banlektioner för hugade, och mycket duktiga!, elever. Det vart en riktigt härlig helg, väl värd att minnas.

Lite av Horseshowen hann jag se på svtplay – finns det något bättre än att kunna se det man vill se när det passar, inte när TV:n behagar visa det? Och en del ryttare var ju magiskt duktiga. Försöker att se bort ifrån när de är stumma i handen, sitter obalanserat och sparkar på hästarna och rycker hästen i munnen. Tack och lov brukar de sällan vara de som vinner, utan det är de mest harmoniska ekipagen som klarar biffen. Men så kommer då det där som gör mig så upprörd. Att det så ofta är så. Det ger verkligen tjära i oljan.

Se här på Pénélope Leprevost ”uppvärmning” som visas i bild. Och hör Lotta Björes kommentar….. (du behöver vara inloggad på Facebook för att se detta. Annars går det bra att kika in på svtplay.se och deras sändning, 42 minuter in i programmet).

Jag blir helt ställd.

Hur kan någon ursäkta ett sådant här beteende?

Vill någon ha en sådan person som ”chef”? Någonsin? Oj du snubblade och jag var en förbenat dålig lots – så du får stryk….. Näe – det är verkligen bara dåligt uppförande och får aldrig ursäktas. Och vad har chefsskap med ridning att göra? Ledarskap kanske – men det är något helt annat. En chef domderar och styr, en ledare visar vägen och ser till att teamet inklusive dess individer utvecklas och blomstrar. Milsvidd skillnad (fråga vilken företagsledare som helst om detta, så får du ett bra svar….).

Från tid till annan är ridsporten ifrågasatt. Vi sitter där på våra höga hästar och påstår att hästarna gillar det vi gör. Det kan vara så, men inte alltid. Hästar gillar att jobba och är födda till samarbete. Men det är inte alltid så. Individer – människor såväl som djur, presterar också när de inte har något val och tål alldeles för mycket skit. Hästar är ofta för snälla för oss människor. Ofta sägs också att eliten alltid gör rätt, för de vinner ju….. Som om det är ett argument. Det gjorde de stackars kinesiska barnen också under 90-talet när det talades om det kinesiska undret inom gymnastiksporten. Bakom ytan fanns en fruktansvärd sanning med barn som gråtande tvingades in på skolor där det bändes, slogs och tvingades, 8 timmar om dagen. Bara för att få OS-medaljer. Kan vi människor tvingas till framgång, kan definitivt hästar det…..

Om vi verkligen tycker om hästar, om vi vill ha allmänhetens förtroende, om vi vill på riktigt kunna sova gott om natten och veta att vår sport är en trevlig sport, får vi definitivt inte sopa sådant här under mattan. Det borde bli ett ramaskri bland alla ryttare. Det är som att se någon mobbas på skolgården och inte gripa in. För att sedan komma och säga att alla minsann gillar att gå till skolan. Vill vi att det ska vara så? Eller vill vi ha en ren och bra sport där skitridning och dåligt uppförande aldrig tolereras? Då behöver vi alla höja rösten när vi ser dåligt uppförande, oavsett om ryttaren som behandlar hästen illa är OS-mästare eller hobbyryttare.