Jag fick idag tipset om en fin artikel angående hästarnas upplevelse av oss människor som individer. Artikeln är publicerad i Discovery, och tro det eller ej, men det är Universitetet i Rennes som varit i farten igen. Jag tror detta institut kommer att förändra synen på hästen en gång för alla, om deras resultat bara sprider sig till hästfolket, det vill säga.

Nåväl, studien bygger i alla fall på det delikata samspelet mellan människa och häst, och syftet var att ta reda på människoindividers betydelse för hästen. Relationer är, som de flesta redan vet, mycket viktiga för hästen. Jag funderar mycket på hur hästarna ser oss människor. Det skiljer sig nog markant mellan de olika hästindividerna, beroende på vilka människor de mött på vägen och hur de har hanterat hästen. Vi människor ger den syn hästen har av oss helt själva – genom det vi gör och den attityd vi har skänker vi hästen en bild av hur den ska se oss människor.

Något som vi också ska vara medvetna om är att hästar inte alls drar alla människor över en kam heller, om det nu var någon som trodde det. De kommer ihåg en människokompis lika bra som de kommer ihåg en hästkompis. Kanske inte så förvånande för alla oss som har djupa relationer med de hästindivider vi möter och arbetar med varje dag, men ack så härligt att se att det nu uppmärksammas och bekräftas inom forskningen också.

Jag ser det varje dag. Mina hästar är på ett sätt med mig, på andra sätt med andra folk. Jag har också hästar i stallet som är lugna så länge inga främlingar rör sig nära. När så sker, blir de märkbart störda. Konstigt? Inte alls. Av mig vet de vad de har att vänta. Trygghet, mat, hagvistelser, pyssel och annat trevligt överväger vårt liv tillsammans. Av andra vet de inte ett smack, och erfarenheten säger att främlingar säkert kommer att lasta på dem för att resa runt halva jorden, stänga in dem i veckor, eller kanske rota i otäcka sår. De är inte dumma hästarna, utan lär sig av erfarenheter – och vad de har att vänta av oss som enskilda individer. De hästar som är skygga för nya folk, har anledning att se dem som skrämmande, helt klart.

Det tar mig osökt in på min önskan att det framöver ska tas hänsyn till hästarnas relationer med sina artfränder de delat hage med i mängder av år och oss människor, som de utvecklat en tät relation med när det gäller djurskydd. De sociala relationerna och deras stabilitet är ett grundläggande behov hos hästen. Varför finns inte ett ord med om detta i djurskyddslagen, och varför i hela friden tas det aldrig hänsyn till detta när det gäller djurskyddets tillämpning? Vad tror vi – är en häst lyckligare med goda vänner omkring sig och i ett stall där kanske en stallgång är för smal, en dörr för trång, eller i ett stort helt korrekt byggt stall där hästar kommer och går medsnabb omsättning och där ingen ser dem som individer, utan sportredskap? Här kan vi verkligen tänka oss in i hur vi själva skulle uppleva det, då hästarnas relationer till andra individer verkar skrämmande lik våra egna relationer.

En annan aspekt av saken är detta med tillridning av så kallade ”problemhästar”. EN ryttare eller hästhanterare tar han om hästen och ”fixar” den. Många har nog upplevt att de tagit hjälp av någon som fixat problemen, men sedan kommer minsann de där problemen smygande igen. Snart inser vi att vi är tillbaka till ruta ett. Suck. Det beror givetvis på att hästen agerar olika för olika personer, beroende på hur personen ifråga uppfattas. Om verklig förändring ska ske, behöver ju relationen mellan människan som upplever problemet och hästen förändras i grunden. Det torde vara klart effektivare, nyttigare, mer utvecklande och mer givande att gå en kurs tillsammans med pållen om samarbetet inte funkar…..

En liten, men nog så intressant detalj, var att etologerna nämnde nosande och slickande på individen som ett tecken på att hästen gillar personen. De söker kontakt med andra ord. De stunderna en häst gör det, är kanske de mest fina i hela livet. När nosen bara läggs så där på axeln, snusande och jag känner att vi är så nära som två individer bara kan bli. Så är det alltså… det är inte bara i mitt sinne. En annan detalj är att hästar lär sig på samma premisser som vi människor. Också bra att ha i bakhuvudet. P.S Tack Thina Alsterfeldt för än en härlig artikel, som jag kan ta med i denna blogg!