Tsar Alexander

Född år: 1987

Stam: Rex – Krevad

Färg: Fux, vvb, vita hår i pannan

Höjd: 167,5 cm

Bästa kompis: Tingeling, Isa.

För mig finns det en häst som sticker ut från mängden av alla underbara hästar som jag har haft äran att möta. Den hästen heter Alexander och kom in i mitt liv för många herrans år sedan. Han är en av de individer som kommit att forma mitt liv mest och den som jag tänker först på när någon nämner ordet ”häst”.

Året var 1994. Jag skulle ha en häst med stort H. Oj vad jag letade. Tillsammans med vänner åkte jag land och rike runt. Jag tror jag provred över 60 hästar. Med den beslutsångest jag brukar ha är det inget konstigt kanske. Inget verkade passa det jag sökte. En dag hittade jag en pytteliten annons i Tidningen Ridsport, utan bild, om en häst i Sörmland. Jag ringde och bokade tid för provridning.

Jag minns dagen när jag provred Alex som igår. Det var april månad, en söndag, och vårvädret var sådär vackert och spirande som det bara kan bli i våra delar av världen. Jag åkte till Södertörns Ryttarcenter, där provridningen skulle ske. När jag kommer fram inser jag att det finns hundratals hästar igång där. Det är hopptävlingar och överallt lastas hästar ut och in ur trailers på väg åt olika håll. Hur skulle jag kunna hitta den häst jag skulle provarida mitt i allt detta?

Jag tittar runt på den stora parkeringen och ser snart en häst med skimrande fuxfärg komma gående över planen. Han framträdde så tydligt, till skillnad från de andra. Det var ingen tvekan… Jag gick fram direkt och hälsade – ”Hej! Helena heter jag. Jag ska provrida hästen”. Så här i efterhand är det lätt att inse, att det redan då var klart att jag och Alex skulle sammanfläta våra öden. För visst kom jag att ”köpa” Alex. Jag betalade i alla fall för att få äran att ta ansvaret för honom.

När Alex kom var han huvudskygg, försynt och väldigt liten. Han liknar ingenting det han är idag. Han hälsade inte på okända i boxen och hur mycket mat jag än gav honom verkade han förbli en tunnis. Vi tränade hårt, Alex och jag, för att mina drömmar om en karriär inom dressyren skulle bli en realitet. Men det var inte dressyrens konst Alex har lärt mig mest. Nej, nej. Tvärtom. Den försynta stackars Alex var nog aldrig förtjust i att mattes nervositet och ickekänsla spreds som en löpeld i både hans och min kropp när tävlingar var å färde. Han var nog heller inte så förtjust i hur dressyrarbetet som jag då utövade det, tog på hans kropp.

Våra första år tillsammans blev ömsom vin och ömsom vatten. Alex kom att bli min sorg under flera år. Jag var nog också hans sorg. Hans ben höll inte, stallmiljöerna jag erbjöd honom var inte lugna nog för honom, och förmågan att fixa problemen på riktigt var begränsad. Min okunskap, min prestige och min oförmåga att se och känna bidrog till att vi båda fick lida en hel del under de här första åren. Vilken försökskanin han var, den stackarn, i min strävan efter att lära mig det som var värt att veta om häst.

Men vi hade också mycket kul tillsammams redan från början. Vi badade i Östersjön, tog långa turer ute, var ute på äventyr både här och där. Vi reste till och med till Dalarna på semester tillsammans. För mig har Alex alltid varit precis så som en häst ska vara: snäll, lätthanterlig och vänlig. Det hade tydligen inte alltid varit så. Efter köpet fick jag information om att han varit hos många olika ägare och ryttare, men inget hade behållt honom. Jag har än idag svårt att förstå hur denna gentleman inte skulle bli älskad av var och en som kommer i hans väg. Men det förklarar nog hans beteende, som den något asociala, något dämpade och avståndstagande personlighet han då var.

De resultat vi trots allt fick på banorna och den förmåga vi visade på träning gav mig både jobb och vänner, vänner som jag har kvar än idag. Hans skador gav heller inte enbart negativa konsekvenser. Det komm något gott ur det också. De fick mig också att satsa på en egen hästgård, eftersom jag ville behålla Alex till varje pris. Ibland var jag beredd att ge upp, precis som mina bekanta sa att jag skulle göra. Men en envis veterinär och min eget envisa jag visade rätt väg – att kämpa på och hitta den verkliga lösningen. Den fanns där rakt framför mig. Det var Alex som visade vägen.

På vår egen gård fick vi också chansen att göra en nystart, en nystart som jag tog. Det gav resultat. Alex, liksom jag, kom att förvandlas mer och mer till två egensinniga och samtidigt inkännande individer med respekt för den andres vilja. Efter många turer, hårda lärdomar och ett antal år blev faktiskt Herr Alexander helt frisk igen, och har så varit de senaste tio åren….. Det har hjälpt andra, då mina andra hästar fått en betydligt kunnigare ägare än vad Alex först fick.

Under alla dessa år som han varit frisk har Alex lärt mängder med unga förmågor att rida, varit en klippa i ridning för personer med särskilda behov och utgjort ett stort stöd till ängsliga personer som vill upptäcka det underbara i att se naturen från en hästrygg. I hans meriter ingår också att han förgyllt min vardag var dag som han funnits och att han är och förblir min store läromästare i allt som har med hästar att göra.

Den Alexander som möter mig idag är en herre med mycket åsikter, ett varmt hjärta och en pillimarisk attityd. Han styr över sin värld i det lilla, busar gärna när det går och snackar hejdlöst både dag och kväll. Främlingar är han numera ganska ointresserad av, istället för ängslig. Han finns alltid där när jag behöver någon som bara lyssnar och hans livsstyrka sprider sig till mig när vi är nära.

Den 4 maj i år blir min Alex 24 år, långt mer än jag trodde var möjligt. Bara en närmare titt avslöjar hans ålder. Hans knän är knotiga och vigheten kanske inte riktigt som förr. Magen är stor och rund, och ryggen är bra men har varit än bättre. Han ser och hör nog inte heller allt som sägs och rör sig. Inte för att det spelar stora trygga och självsäkra Alex någon som helst roll. Han har koll på sitt och de sina och roar sig kungligt med att utöva sina favorithobbies: umgås med snygga damer, tigga kli och äta gott.  

Bilderna är tagna år 1999, 2002 och 2010.