Ridning – till vilket pris? Del 4

Ridning – till vilket pris? Del 4

Det var inte bara mitt ungsto som tyckte jag var helt kass på det där med att förstå och ta hand om en häst. Det gjorde en av de bästa hästhanterare jag mött till dessa dagar också. Hon konstaterade fundersamt att – ”Ja, visst. Du älskar dina hästar, det gör du säkert. Men du har inte en aning om vad du håller på med.”

Men när man som jag redan var på botten blev mitt eget svar bara ”Jag fattar det. Men hur gör jag då? Vad är det jag inte ser?”.

Det var en del jag inte såg. Men även jag kunde lära mig.  Och det fanns hjälp att få – hos människor som kunde bättre, hos människor som hade erfarenhet och hos hästarna själva. Om jag orkade och ville lyssna. Det var tufft och besvärligt, för det var knappast upplyftande att brottas med alla ens egna brister. Men jag ville, och jag orkar. För det är också väldigt givande.

När man av olika anledningar fått upp ögonen insett hur mycket som finns att lära sig inom ett område så blir sig livet aldrig sig riktigt likt igen. Det blir faktiskt mycket roligare, intressantare och berikar på ett sätt som utvecklar och ger mersmak. Och jag insåg att jag inte kunde lära mig allt. Men att det också fanns hjälp inom områden jag kunde sämre. wochmicke

Nya mål kom upp i huvudet. Som att hästarna skulle VILJA de med, och att hästar inte skulle fara illa, som till exempel bli halta, bara för att jag ville rida. Att priset för ridning skulle ligga hos mig – och inte hos hästen. Att priset var tålamod, empati, självkännedom, insikt och kunskap. Och att när det gällde just dessa bitar fanns det inget pristak. Det kunde alltid investeras i lite mer kunskap, lite mer empati och lite bättre självkännedom.

Dörren till insikten om att det var det här som var det sanna i hästar och ridning  öppnade sig en gång för alla när jag ett par år senare får för mig att gå ner på ridbanan med min fux Alexander – hästen jag till en början förstört genom min egen ridning ridning. Vi är egentligen på väg ut i skogen, han och jag, barbacka och med endast repgrimma på. Men så ser jag den där ridbanan ligga där, då nästan aldrig använd. Jag vänder min eldfux nedåt ridbanan och går in på den. Undrar lite själv vad som ska hända.

Så tänker jag i mitt huvud – ”om det är som de säger, så borde det ju bara vara att fråga? ”

Så jag frågar – ”kan du tänka dig att galoppera?”. Min fux lyfter upp sin front, sätter bakbenen under sig, och dansar iväg med mig barbacka i lätt galopp. Hans svar – på en respektfull fråga.

Så frågar jag en fråga till – det är som jag inte kan låta bli.  ”Kan du tänka dig att byta galopp?”. Alex byter galopp från höger till vänster utan att blinka. Den fuxen kunde sina byten, men detta var något annat. Det var ett byte som gavs från en vän till en annan. Utan krav, utan press. Det vackraste bytet jag någonsin upplevt. Jag skrittar därifrån. Mer behövs inte. Jag ser.

Med insikterna kom också glädjen tillbaka – i Alexander på banan - 24 år gammal med favoritryttaren Nina i sadeln. att kunna vara med häst utan att det var på deras bekostnad. Ridningen på ridbanan blev ett tag, flera år faktiskt, mindre intressant. Hanteringen, förståelsen och samvaron kom först. Jag hittade tillbaka till barnet som älskade häst – för att hästar är hästar. Inte för vad de kunde göra när jag sa till dem. Så är det fortfarande. Kontakten, känslan av samvaro, att de finns där – det är det som är grejen med hästar. Egentligen.

 

Epilog: 

Alexander var min bästa vän i 22 år. De sista av resterna av den hälta han ådrog sig när han var 9 år, försvann vid 12 års ålder för att aldrig dyka upp igen.Han reds och tränalexochzolaades fram till sin 26-årsdag när han fick bli pensionär här på gården och lunka ut i skogarna när han ville. Han gick bort år 2016, 29 år gammal. Tack för att du fanns hos mig så länge! ❤ 

Det lilla ettriga ungstoet, vars största uppgift fortfarande är att sätta upp stora skyltar till sin matte för att hon ska begripa vad som gäller eller påminna henne om saker hon kanske glömt, är idag 20 år gammal och lika pigg och busig som alltid. Tack för att du finns! ❤

Hästar har inte bett om att få vara hos oss ellerwnärbild bli ridna av oss. Det är vi människor som fått för oss att det är en kul idé. Därför ligger också ansvaret helt och hållet på människan, hur samarbetet och livet tillsammans gestaltar sig. Om vi är beredda att ta det ansvaret är jag övertygad om att såväl hästar som människor kan trivas med att jobba ihop.

Tyvärr drabbas många hästar av människors okunskap, av människors prestige, frustration, rädsla, ångest, vrede och kontrollbehov – sådana motiv och egenskaper som arbetar emot hästens natur som flyktdjur. Och då är det hästarna som får betala ett högt pris.

Jag är dock övertygad om att det stora flertalet av oss som tyr oss till hästar egentligen är de där barnen som söker den oförställda lyckan i att få umgås med häst, men att något sedan lätt går snett. Jag hoppas vi kan hjälpa varandra att hitta glädjen igen, och att vi kan bygga en hästvärld baserad på kunskap och empati – för hästarnas skull men också för vår egen skull.

Min färd för bättre kunskap och större respekt för våra fyrfota vänner, både hos mig själv och andra, går vidare – genom min egen hästverksamhet, lektioner, föredrag, försäljning av boken ”Bästa Hästägaren” och genom att sprida goda exempel och hästglädje. Häng gärna med på resan.

En hel del av mina tankar och funderingar kring häst hittar ni här på bloggen. Andra saker hittar ni i min bok. Men det mest essentiella – det viktigaste – det kan liksom bara upplevas och förstås genom erfarenhet. Genom att vi umgås med dessa fantastiska djur utan krav och förväntningar. Och genom att vi orkar lyssna på vad de har att säga. De är och förblir de sanna mästarna i det där med hur en häst fungerar och vad de behöver.

#horserevolution #bästahästägaren #hästglädje #Ilovehorses

 

 

 

 

 

 

 

Annonser

När man får det att stämma.

Så försvann då till slut isen och gav bra ridunderlag en dag. Sedan kom snön tillbaka – men vad gör det när snö är det bästa som finns att rida i? Nu är det full fart igen – på ryttare och på hästar. Vi har kommit in i en positiv spinn i stallet där varje ridpass verkligen bygger på det förra och där hästarna jobbar på ett mycket bra sätt. Sådant känns överallt – på hela gården. De trivs med sitt jobb och de trivs med vad vi gör och tycker det är kul. Med det kommer också ridviljan från min sida. Jag rider mycket nu, så mycket jag bara hinner. Senast igår kväll red jag vid tiotiden i kyla och snålblåst. Men det är ju så kul. Jag vill aldrig kliva av. Tur jag har många hästar att rida – jag tar slut innan alla är ridna hur jag än gör, så det är bara att rida så länge jag orkar och hinner 😀

Det som peppar mig mest är att vi får mer och mer vilja i hästarna. I höstas hade vi en liten downperiod, en av få faktiskt och tack och lov inte så lång. Men det var något som inte stämde riktigt. Trots all vår pepp och vår strävan efter att hitta glädjen i våra fyrbenta vänner ville det sig inte riktigt. Det kändes som om vi stod och stampade och till och med som om det gick åt fel håll. Då är det tufft att hålla på med hästar – när hästar som tidigare varit mer än beredvilliga att jobba och hänga med på våra upptåg inte längre riktigt vill hänga med, utan mest gör det för att de är så förbaskat snälla. Det var inte så att de inte utförde uppgifterna på banan, eller stod emot, men något knas var det som inte riktigt var roligt och det hade kommit smygande så långsamt och försynt att det plötsligt bara var där.

Det tog ett litet tag innan jag började hajja vad det var. Det gällde att gå till början av allt igen – stämma av så att hästarna verkligen hade förutsättningarna att göra ett bra jobb. Vilket alltid betyder att kolla av hälsa, utrustning och mentalt mående. Allt hänger ihop. Det blev några samtal på telefonen och det blev lite klurande, men jag hade på känn vad det var. Så jag drog in det bästa jag har – världens bästa hovslagare och tränare Hanna. Vi redde snabbt ut vad det var som felade. Och fixade problemet.

Vips hade jag åter hästar på kö i hagen – på vänt framför grinden för att få komma in och få vara med oss igen. Det vände snabbt och nu är vi verkligen på gång igen. Det känns underbart. Och det är återigen en påminnelse till mig, mina elever och förhoppningsvis andra som läser den här bloggen – om hästen inte verkar tycka det är jättekul på banan måste vi alltid fråga oss – varför. Om och om igen, tills vi hittar orsaken. Ibland är den mental och handlar om den upplevelse hästen har av oss och hur vi samarbetar med den på banan, ibland är den rent fysisk. Som i det här fallet. Det var dessutom enkelt att fixa till, med rätt hjälp. Oavsett så handlar det aldrig om ”dumma” och ”lata” hästar. Det handlar bara om att vi inte alltid förstår, men kan lära oss.

 

Välkommen 2017

Nu kör vi! Det nya året har ringts in, solen skiner och hästarna har sin födelsedag idag. Kan det bli bättre? Nya tider och nya chanser att realisera drömmar på, och hoppas på en bra utveckling för alla och envar på denna jord. För oss var 2016 både ett sorgligt och ett roligt år. Vi förlorade två extremt älskade fyrbeningar. En hade vi haft i 10,5 år, den andra i hela 22. Sådant sätter spår. Tur då att vi har fler fantastiska varelser på gården och att vi dessutom begåvats med ett par till. Så att gänget är komplett.

Vi har våra planer klara här på Lösa Tyglar. Nästan i alla fall. Dessa planer kan du läsa om på vår hemsida. Det blir ett år fullspäckat med lägerverksamhet och annat smått och gott. Inbjudna tränare kommer också dyka upp vartefter i planeringen. Så utvecklingen på Lösa Tyglar går vidare med stora steg. Vi ser verkligen fram emot ett spännande år.

Men först blir det en nyårsdagsrunda med hästarna på sedvanligt manér. Som djurägare har vi ju varit hemma, i år i goda vänners lag och firat in nyåret lugnt och sansat. Trötta är vi ändå då det vart sent, men med tanke på hur många andra känner sig idag är vi nog ovanligt friska och fräscha här. Gott Nytt år på er alla hästälskare där ute!

För att djuren också har känslor

Det snackas mycket om skillnader mellan oss människor och djuren. Vi glömmer så lätt bort att det finns enormt stora likheter också, likheter som vi skulle kunna använda oss av för att förstå våra vänner hästarna lite bättre. Ett område som har visat sig vara mycket, mycket likt – oavsett vilket däggdjur vi talar om är känslolivet. Vi upplever alla starka känslor såsom glädje, sorg, vänskap och kärlek. Läs bara i den här bloggen (Psychology Today, med många artiklar bland annat av den erkända ekologen marc Bekoff) om hur djur visar sin sorg över vänners och familjemedlemmars förluster. Och sorg – det är i sig ett tecken på att djur också har andra starka känslor. För om de inte hade engagerat sig, älskat och ömmat för någon annan, hade de inte heller kunnat sörja en förlust. Eller som Marc själv säger: grief is the price of commitment, that wellspring of both happiness and sorrow.

Vad upplever din häst för känslor?

Och du – när du ändå är inne på Psychology Today, så kika gärna in på de andra inläggen också. Här står det en hel del matnyttigt om djurens egenskaper och förmågor. Inte minst det faktum att de flesta djur är fredliga och att aggression och våld är något som ofta undviks i det längsta. Det tar nämligen helt enkelt för mycket energi i anspråk, och risken för skador är för stor. Skador som leder till död, och svårigheter för släktet att överleva.