När man får det att stämma.

Så försvann då till slut isen och gav bra ridunderlag en dag. Sedan kom snön tillbaka – men vad gör det när snö är det bästa som finns att rida i? Nu är det full fart igen – på ryttare och på hästar. Vi har kommit in i en positiv spinn i stallet där varje ridpass verkligen bygger på det förra och där hästarna jobbar på ett mycket bra sätt. Sådant känns överallt – på hela gården. De trivs med sitt jobb och de trivs med vad vi gör och tycker det är kul. Med det kommer också ridviljan från min sida. Jag rider mycket nu, så mycket jag bara hinner. Senast igår kväll red jag vid tiotiden i kyla och snålblåst. Men det är ju så kul. Jag vill aldrig kliva av. Tur jag har många hästar att rida – jag tar slut innan alla är ridna hur jag än gör, så det är bara att rida så länge jag orkar och hinner 😀

Det som peppar mig mest är att vi får mer och mer vilja i hästarna. I höstas hade vi en liten downperiod, en av få faktiskt och tack och lov inte så lång. Men det var något som inte stämde riktigt. Trots all vår pepp och vår strävan efter att hitta glädjen i våra fyrbenta vänner ville det sig inte riktigt. Det kändes som om vi stod och stampade och till och med som om det gick åt fel håll. Då är det tufft att hålla på med hästar – när hästar som tidigare varit mer än beredvilliga att jobba och hänga med på våra upptåg inte längre riktigt vill hänga med, utan mest gör det för att de är så förbaskat snälla. Det var inte så att de inte utförde uppgifterna på banan, eller stod emot, men något knas var det som inte riktigt var roligt och det hade kommit smygande så långsamt och försynt att det plötsligt bara var där.

Det tog ett litet tag innan jag började hajja vad det var. Det gällde att gå till början av allt igen – stämma av så att hästarna verkligen hade förutsättningarna att göra ett bra jobb. Vilket alltid betyder att kolla av hälsa, utrustning och mentalt mående. Allt hänger ihop. Det blev några samtal på telefonen och det blev lite klurande, men jag hade på känn vad det var. Så jag drog in det bästa jag har – världens bästa hovslagare och tränare Hanna. Vi redde snabbt ut vad det var som felade. Och fixade problemet.

Vips hade jag åter hästar på kö i hagen – på vänt framför grinden för att få komma in och få vara med oss igen. Det vände snabbt och nu är vi verkligen på gång igen. Det känns underbart. Och det är återigen en påminnelse till mig, mina elever och förhoppningsvis andra som läser den här bloggen – om hästen inte verkar tycka det är jättekul på banan måste vi alltid fråga oss – varför. Om och om igen, tills vi hittar orsaken. Ibland är den mental och handlar om den upplevelse hästen har av oss och hur vi samarbetar med den på banan, ibland är den rent fysisk. Som i det här fallet. Det var dessutom enkelt att fixa till, med rätt hjälp. Oavsett så handlar det aldrig om ”dumma” och ”lata” hästar. Det handlar bara om att vi inte alltid förstår, men kan lära oss.

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s