En sen men efterlängtad vår

Det är så fasligt svårt att beskriva hur det känns när våren äntligen, äntligen gör entré här ute på landet i mitten av allt som växer. Det är som om det går att andas fritt igen, som om lampan tändes och som om någon dragit bort en gammal trasig gardin som skymt sikten. Det blir inte lättare med åren. Tvärtom. Och i år är våren sen som attan efter en vinter längre än någonsin. Redan första november satte kylan och vintern in, och först nu börjar det bli grönt på riktigt.

Men så mycket mer efterlängtad är denna vår ändå. Just nu är det den bästa tiden av alla, då sommaren bara anas och luften är hög och svalorna just kommit. Jag följer deras färd genom luften och blir överväldigad. Än finns inte så mycket insekter, och just därför är det den bästa tiden av allt. Hästarna njuter likaväl som jag. På morgonen ligger de som stora stenar och gassar i solen. Fåglarna kvittar så det dånar om det (jo faktiskt!), jackor glöms lite här och var på gården (måste tas av – det är för varmt!) och färgen kommer åter i ansiktet (vilken tur man kan jobba ute!). På kvällarna dröjer jag mig kvar ute. Vill inte riktigt gå in och dagen så lång så lång. Ser solen gå ner, och då har den nästan vandrat hela vägen runt mig, den missar bara några få nordliga grader.

Även hundarna blir som pånyttfödda. De skuttar och far. Molly leker i vattenspridarens vattenstrålare, Manne letar sork för allt vad tygen har. Men han hittar såklart också ett och annat att rulla sig i, och till skillnad från den allmänna, ljuvliga, vårdoften luktar han allt annat än mumma.

Och det är väl för tur att vädret, vinden, doften, solen, grönskan och ljudet förtrollar mig. FÖr det finns mycket att göra. Äppelträdgården ska fixas ordentligt – jord ska köras, det ska vattnas, träd ska planteras, staket ska byggas. Det kanske låter som en del jobb, och betänker man att gården ska bli en hektar stor och innehålla flera hundra äppelträd kanske antalet timmar som krävs bara för det här klarnar. Ridhuset ska också ha sitt, liksom stallet – varenda vägg ska målas eller oljas vilket betyder några hundratals meter vägg som ska få skydd. Sedan blir det lagom att fixa sommarhagarna. I år ska de få en rejäl uppryckning. Många av staketen är numera gamla och trötta. Så nog finns det att göra i vårt privata lilla paradis.

Tur hästarna finns som ger andrum och paus i arbetet. W ska ha sin vanliga godishink med medicin. Det blir en tid för två tanter att snacka och umgås. Vi har mycket att snacka om hon och jag.

Och när skogens egen Kung dyker upp i en hage mitt på ljusan dag (nåväl – kungens barn i alla fall) finns alltid tid att njuta och förundras. Dessa stackars åringar som helt plötsligt står utanför ett socialt sammanhang när älgkon jagat bort honom för att en ny liten telning ska få plats vid mammas sida letar sig inte helt sällan sig in på våra marker. Jag tror att det är hästarnas närvaro som lockar. Hästarna har inget emot det – det kikar lite grann men verkar se det en granne som brukar ha som vana att kika förbi då och då. Så är det nog också för hästarna träffar nog på älgarna bra mycket oftare än vad jag gör. Dessutom har de lätt att läsa av varandra. De verkar ha ganska likartade kroppsspråk.

Tid finns också för att göra fint i sadelkammare och fundera över sadlar. Det var ett tag sedan jag ägnade dem en tanke – de har funkat. Men när jag putsar inser jag att de är väldigt många. En elva tolv sadlar hänger där och behöver sin omsorg och så många behövs inte. Så vet ni någon som behöver en sadel kan jag kanske ha en som passar. Equipe, Santa Cruz och lite andra märkessadlar finns här, liksom lite enklare modeller. Tjoa till vettja – så slipper jag en att putsa i alla fall.

Det mest spännande för året är att se vad som blir av allt jag planterat. Om något alls? Jag har grävt otaliga gropar för träd i alla dess former – mängder med äppelträd, många päronträd, ett par plommonträd, en och annan bok, ek och de som jag litar mest på – fläder. I år har jag också satsat hårt på att skapa odlingar. Med tanke på matpriserna kändes det som en bra idé att nyttja de möjligheter som finns. Vi får se om jag får några gröna fingrar. Hittills har de lyst med sin frånvaro, men skam den som ger sig.

Vår på ingång

Det var mig en kall vår. Vi väntar och väntar och väntar på att tjälen ska gå ur marken så vi kan renovera och fixa till sommarhagar (och andra hagar som fått sig en törn över vintern). Det är segt. Den bistra kylan som svepte in över gården redan i november, och då det inte var snö, har satt tjälen djupt ner i backen. Det känns som om den kommer släppa lagom till midsommar.

Den enorma snömängd som kom i april har inte gjort vårpysslet lättare. Plötsligt kunde hararna ta sig en tugga av äppelträden. Sedan två… sedan blev skadorna stora. Jag hoppas de flesta klarar sig ändå, då jag försökt rädda det som räddas kan. Har fått massor med knep tack vare google och youtube och man lär sig väl med tiden hur man ska göra. Det är helt nytt det där med äppelträd, men en rolig utmaning. Snart hoppas jag vi kan bjuda in till blomsterprakt på våren/försommaren och äppelplockning på sena sommaren och hösten. Vilken resa det där med äppelträd är!

Älgarna har i alla fall börjat dyka upp, som brukligt är – ett säkert vårtecken. Mamma med två kalvar blängde på min äppelträdgård. jag undrar om det är samma mamma år efter år. men då hon alltid har två kalvar med sig och alltid gör likadant, är jag benägen att tro att det är så. De kan ju bli uppemot tjugo år gamla, så varför inte? Och det spirar också lite här och där. Träd och buskar avslöjar att de klarat den bistra vintern. För att inte tala om att fåglarna kvittrar så det står härliga till. Tranor, sädesärlor och tofsvipor är på plats sedan en tid. Såg en enda svala häromdagen, men en enda gör ju ingen sommar. Det är sedan gammalt. Hoppas fler kommer snart.

Insekterna dyker upp någon timme på kvällen. Till fullblodet Nisses förtvivlan. Snart är det spray och täcke på. Och snart, snart är landen fyllda med plantor. Mer ska i backen. Perenner, perenner, perenner. Buskar och träd. Sådant gillar jag. Men numera även sallad och kryddor, kål och betor, och lök och potatis. Hoppas jag får lite gröna fingrar till slut. Viljan finns, och jag lär mig kanske med tiden. Jag hade mer vilja med hästarna en gång i tiden än kunskap. Med viljan orkade jag inhämta kunskap och träna, träna, träna. Det gav resultat.

Ridhuset tar sig riktigt trevligt. Det är tidskrävande och pyssligt att få till botten bra. Ett halvårs jobb – rida ner underlaget och vattna, vattna vattna. Men till i höst kommer det vara riktigt fast och fint. Redan nu går det utmärkt att köra på, även om jag får sladda och harva en hel del för att det ska sitta. Liksom den här vintern kommer ridhuset vara en enorm glädje nästa vinter. Och nästa. Nu vill jag ha speglar men leveranstiden verkar lång. Får inte ens svar när jag frågar om offerter. Månne det vara som i så många andra branscher just nu? Att det helt enkelt inte går att få fram grejerna, och om man lyckas är det dyrt värre? Jag får vara glad att ridhuset hann byggas innan priserna stack för mycket i alla fall.

Uteridbanan har blivit toppenfin den också. Så innan insekterna kommer och torkan sätter vid så passar vi på att vara där en hel del. Liksom i skogen där vi kan följa alla vårens små myrsteg i sakta mak på trygga hästar. Ingen av hästarna är någon ungdom längre, men glada och pigga och lyckliga över att få ha hälsan. Jag är lika glad över det jag. Tänkte ett tag att jag skulle köpa mig någon ny ung stjärna att satsa vidare på. Men har stannat vid att det är så bra som det är. Jag har fina hästar, och har ingen driv att köpa på mig något nytt. Just nu i alla fall. Ser fram emot att sparka igång WE-banan också. Den tycker jag själv är roligast sommartid, inte minst för att det är gräs under och stora ytor att rida på.

Så vi håller igång här på gården vi medelålders och trivs ganska bra med tillvaron. Vårpyssel är något extra och jag hoppas och tror att gården kommer bli en glittrande grön dröm lagom till midsommar. Då borde väl ändå tjälen ha släppt? För senare i sommar vill vi hinna med annat, även om solceller ligger på första raden av en lång lång önskelista.

Bakslag!

Vilket bakslag på vädret! Sådana här dagar blir inte mycket annat gjort än att t hand om hästar på ett eller annat sätt.

Tur vi har såväl ridhus som stall så jka kan ge hästarna extra mys ett tag, byta täcken och ge godismat.

Det som får mest stryk är nog kroppen- det blir väldigt mycket att skotta, mocka och bara att pulsa till vatten kar och med hästar är en pärs när det drevat.

Snart kommer däremot den utlovade våren. Lagom till påsk. Känns som den kunde ha kommot lite tidigare, men den som väntar på något gott väntar ju alltid gör länge, som min lilla gårdshund brukar tycka… 🤗

Åh – snart ett ridhus

Nu är det snart slut på kyliga vindar, regn i motvind, snöig ridbana och knottiga kvällar. Snart så – har vi vårt ridhus på plats! Det är 50 gånger 20 meter och ljuset är tänkt att flöda in ovan den linje ni ser byggts upp här på den här bilden. Rena drömmen! Återkommer när allt är klart! 😀

Nytt perspektiv, nya möjligheter

Det är nya tider nu. Ingenting blir som förr. Det kan vi, om vi vill, också göra något gott av.  Jag tar därför chansen i denna märkliga tid att avsluta en lång epok i mitt liv för någonting som ger än större mervärde – chansen för oss alla att få en riktig hästoas här på Lövslätten, powered som vanligt av mitt företag Lösa Tyglar. Välkommen till en plats där hästlivet ger lite mycket mer…. 

En epok går mot sitt slut

I 25 år har jag, och mina hästar, lärt ut det folk vill lära sig. Vi har kämpat med ryttare som vill lära sig göra snygga galoppfattningar, rida hästen i en god form, få till bra ökningar och schyssta halter. Jag och hästarna har också förmedlat kunskaper i markhantering och överallt där jag kommit på föredragit och lärt ut 101-0164_IMGom inlärningsteori, hästens väsen och god ridkunskap. Det har varit en rolig och givande tid. Åren har flugit fram och plötsligt har det gått en herrans massa år. 

Nu har något hänt. 2020 är en tid som ingen annan. Mycket har ställts upp och ner. Ingenting är som ”vanligt”. En stor kollektiv sorg, men också en stor sorg för mig personligen, har dragit över som ett tungt, tungt regnmoln över gården. I denna tid står hästarna kvar – behöver sitt, men kan också ge sitt. Och de levererar, och wilma och nisse!får mig att ta beslutet om att nu är det dags att inte återgå till ”vanligt” igen. Istället är det här chansen till sann förändring. Till det bättre. 

Hästar kan ge så mycket mer…

och jag har så mycket mer att förmedla. Om hur hästar kan ge ro och tröst i svåra tider och ge oförställd glädje och många skratt, om hur de är länken mellan människa och natur, om hur de – så olika oss – kan lära oss det vi faktiskt behöver lära oss, inte bara det vi tror att vi vill lära oss, och hur det är fantastiskt att få ge, att få alla att må bra. Det är dags för det perspektivet nu. Det förtjänar hästarna. Det förtjänar alla som vistas här och kommer till gården på besök.

Hästvardagen är det som ger mervärde

De dagar då det inte varit kurser eller lektioner har jag de senaste 20-någonting åren jag haft egna hästa20171112_094157-animationr i verksamhet gjort det som man gör som sann hästälskare – jag har vårdat hästarna dag som natt, skött hästarna och stall utifrån deras behov, tränat hästarna för att bli starka och friska och glada för ryttare som ska komma och lära sig, anpassat sadlar och utrustning, lagat hagar, bärgat hö, kånkat vatten, sett till att hästarna har bra skor på fötterna, bollat med veterinärer, sladdat ridbanor, klippt gräs, sandat isiga gator, låtit hästarna bli longerade, löshoppade, lösgjorda, på bra humör för att klara av krav från elever.

Jag har stått i hagen i isande spöregn och i skinande sol – mockat med en mule i min nacke. En mule som säger – vänskap, kel, samvaro. Frid. Hästarna i fokus. Det där som egentligen är det som handlar om att ta hand om och vara vän med en häst och vilja deras bästa. Få har sett den sidan som inte har egen häst att vårda och älska. Men det är precis den här sidan som fått mig att orka fortsätta. Samvaron, kärleken, glädjen. Den andra dimensionen.  

Upplev den sanna hästvärlden

Nu bjuder jag in er alla till att se den sidan istället, den som ger så mycket mer, den som kan lära oss om oss själva och om tillvarons mening, utan att fördunklas av prestige, krav och måsten. Jag bjuder in er till vår vardag – en vardag som handlar om hästarna väl och ve, om lek och utveckling, om samvaro vad hästarna behöver, hur deras tid är upplagd och utifrån deras perspektiv. På kuppen får ni också chansen att få ta del av vad hästar kan ge oss människor, när vi vågar gå ur oss själva och se det som faktiskt är. Jag bjuder också in er till en resa i gårdens utveckling då jag planerar att göra den här gården till en än härligare oas i tillvaron – en oas för hästar, där människor får chansen att andas och må gott.

Bo på vår hästgård!

Hos oss får du chansen att umgås med hästar på hästars vis, hjälpa dem att bygga upp muskler under sadeln och fria på banan utifrån deras egna förutsättningar oc20180428_1113213309558771248029836.jpgh behov, möjligheten att förstå vad som egentligen krävs för att förstå en häst och ha den i sin vård, och en samvaro med ett av världens mest fascinerande och fredsälskande djur. Vi gör det tillsammans – för hästarnas skull, vilket också blir för vår skull.

Vi byter således perspektiv – till hästens. Det är våra hästars väl och ve som är i fokus. Tillbaka får vi något mycket mer. Och när dagsverket är klart blir det kanske en god middag som vi hjälps åt att grilla, eller åker till något lokalt ställe i trakten, tar ett bad i poolen, eller varför inte gör en liten tur till insjöns klara vatten, eller en picnic vid den strida forsen där jag lekte som barn. Nu gör vi Lövslätten till en äkta oas för fyrbeningar och tvåbeningar!

Du kan komma över en dag, stanna en helg eller en hel vecka. Valet är ditt. Verksamheten pågår varje dag, och ingen är den andre lik. För dig som vill bo över kan du boka ett helt hus via Airbnb (2 dubbelrum, ett mindre enkelrum). Vill du ha ett rum kontaktar du enkelt mig för rumsbokning på helena@losatyglar.se, 0761 19 42 88 – adressen som också är kontakten för det ”hästiga” i tillvaron på Lövslätten.

Vi tar enbart emot ett mycket bemaj20172gränsat antal personer i taget denna Corona-vår och dito sommar av  smittskyddsskäl och förutsätter att ingen kommer hit som har det minsta symtom. Vi behöver hålla oss friska här, inte minst för hästarnas skull. Framöver kommer vi kunna vara några fler i taget, men alltid, alltid en plats där kvalitet går före kvantitet. 

Andra tränare på besök

Och visst kommer det finnas chanser att förbättra sina kunskaper i sadeln! Kurser kommer fortsätta levereras på Lövslättens banor, men då med andra instruktörer. Just nu har vi Elettra Sonedotter – Cr-tränare inbokad, på kurser jag själv tänker delta. Missa inte det! I höst och vinter planerar vi mängder med fler kurser med tränare vi tror på, som har hästarnas väl och ve och god ridning i fokus! Har du inte egen häst kan någon från vårt fyrbenta gäng bidra med den halvan av ekipaget. Du är också alltid välkommen hit med egen häst – för att ta del av en värld där hästlivet ger så mycket mer.

Välkomna!

 

 

—————- Helena och hästarna ———————

20170516_191749

Rid inte fortare än du har balans för

Rid inte fortare än du har balans för

Vi har ett mantra här på gården – ingen får rida fortare än vad de har balans för. När vi bara kör på och jagar omkring hästarna så blir det i och för sig fart – men inte så mycket mer. Den goda träningen uteblir, säkerheten uteblir och kvar blir en häst som hamnar på bogarna och blir stressad. Det är inte ett pris vi är beredda att betala.

För typ sju år sedan införde jag den här regeln – och den gäller än idag. Regeln får oss att förstå att balans är viktigt, och att vi måste sätta grunderna innan vi kan gå vidare. Kan vi inte göra halt från skritt eller skritt från trav i balans, lär vi inte kunna stanna i balans från galopp heller. Och då blir det gärna pannkaka. Särskilt om målet är galopp över en hel äng!

Och nog satte ungdomarna på lägret den sommaren full fart på ängen. Efter ett väldigt sjå med grunderna. Och fort gick det, och hästarna hade skoj och ungarna satt kvar! 😀 De kunde stanna sina hästar med bakbenen under sig efter att ha forsat som skållade troll över fältet för att se vem som var snabbast. Och jag skrattade – för god ridning är god ridning vilket mål vi än har. Och har hästarna kul, har jag kul.

I sommar gör vi samma sak som alltid. Vi sätter grunderna och jobbar på basen. För att komma till toppen. I balans, med hästarna med oss – inte emot oss. Just nu leder ”den yngste” av oss ligan- hon gör en miljon övergångar på sin ”Ferrari”-häst  så den inte springer iväg, utan väntar på sin ryttare, så att hon inte faller framåt och bara forslar iväg som en skottkärra. Och vilka resultat hon får. Det är en njutning att se. Det blir samspel, balans och glädje i alltihopa. Klok ridning, med mål i sikte. Det kommer också hjälpa den hästen lång tid framöver – att lära sig invänta sin ryttare är en gåva för varje häst – för en sådan häst är en säker och rolig häst att vara med. Och en sådan häst håller i längden.

 

 

Sommartid på Lövslätten

Det är sommar och dagarna går in i varandra. Det känns snöpligt att gå och sova när det är så ljust. I år är det också sådär härligt grönt som det bara kan bli i vårt vackra land, lika grönt i år som det var torrt förra. Det är som om naturen självt tar igen för allt en inte hann göra förra året. Tror nästan det blir en rekordsommar i år.

Det är inte bara dagarna som går in i varandra- det är nästan så lägren gör det också. Är det inte läger på Häståkeriet, så är det läger här hemma. Roliga, intensiva och tänkvärda läger där vi letar ordning och reda på inlärningsteori och balans, där vi resonerar hur vi kan tänka lösningsfokuserat och konstruktivt, istället för att sätta stopp och hindra – vare sig varandra eller hästarna.

Hästarna är som alltid i centrum. Deras väl och ve går först, sedan gästernas. När jag har tid sätter jag mig upp en stund på en häst som inte träntats för dagen – och njuter av att öva jag med. Allra helst sitter jag nog på kära Sayo eller som här nedan på min underbara Rio. De är mina, mina, mina. Men inte ändå. Man äger inte en häst i min värld – man får ansvaret för deras väl och ve. Vi trivs ihop Sayo och jag, och Rio och jag. Vi hittar varandra och snackar, snackar, snackar.

Snart ska vi också bärga hö, men hinner med att njuta vid pool och i natur, på promenader med hundarna och med kortspel och bland rabatter när vi skördar sallad, spenat och färskpotatis. Skulle jag vilja vara någon annanstans? Knappast…. ❤

 

Relationer

Jag tänker mycket på det där med hur hästar uppfattar tillvaron, varandra och inte minst mig och deras livsmiljö. Jag vill ju såklart att de ska ha det bra och då kommer många aspekter in i bilden. Hur tycker de egentligen att det är här hos mig?

Hur hästar mår beror på vilket foder de får, hur deras dagsschema ser ut, om de har goda hästvänner i hagen, om jag är en trevlig prick att vara med och om de sover gott om ”natten”, om de känner sig friska och starka. Om de har ett bra liv mår de bra, och då är de också förbaskat trevliga att umgås med – och jag får på kuppen precis det där jag drömt om som liten – en härlig tillvaro omgiven av hästar som faktiskt också tycker det är ganska kul att vara här hos mig.

Allt det här kan jag också själv påverka – om jag är intresserad av deras väl och ve. Det är jag som bestämmer vilka hästar de ska umgås med hela dagarna, det är jag som bestämmer vilken hage de ska gå i och hur den är utformad, det är jag som bestämmer om de ska vara ute eller inne och hur deras stall och lösdrift kommer att upplevas av dem. Framför allt bestämmer jag hur jag själv är när jag är med dem och till syvende och sist kommer allt det där ovan an på mig som människa. Hästarna har inte valt att vara med mig. Det är jag som valt dem. Inte tvärtom.

Två saker slår mig nästan dagligen. Det första är – jag får det jag ger. Inte minst när det kommer till hur de relaterar till mig och hur lugna de är i sin miljö. Om jag hystar med nävarna och tolkar allt negativt, om jag ryar för minsta lilla och domderar och stressar på. Så är det också det jag får tillbaka. Hästarna blir oroliga, det är svårt att hantera dem, de tycker inte om när jag kommer och de kommer blir stressade vid fodringar, sparka i dörrarna för att komma ut, och allt kommer att bli jobbigt. Vilket troligtvis skulle leda till att jag skulle rya och tjoa och stressa än mer.

Nu gör jag inte så. Jag tror inte det är vägen att gå. För jag tror som sagt att jag får det jag ger. Jag larvar runt med sänkta axlar, ropar in dem när de ska få mat, blir glad och hälsar på de hästar jag möter. Jag ger alltid en klapp, rättar till ett täcke, pratar lågt och stilla och kallar dem för det jag vill att de ska upplevas som: finkillen, fina tjejen, vackraste damen, tokfian. Och jag skrattar. Åt deras snack med mig och med varandra. Visst säger jag till när de är röriga, men inte mer. Inte om jag inte absolut måste. Jag visar tydligt hur jag vill ha det, men alltid med respekt, alltid med kärlek och kontakt.

Det är ju jag som lär hästarna vad de kan förvänta sig av mig, och hur det är att vara med mig. Vare sig det handlar om att vi ska gå ut eller in från en hage, om det är fodring, om det handlar om att hantera dem när de är skadade eller när jag ska rida på dem. Om de har en bild av mig som en trevlig prick – så är jag helt övertygad om att de kommer att hantera mig som en trevlig prick värd att snacka med också. Jag skulle göra det – och jag är en social varelse. Hästar är sociala varelser och borde tycka precis likadant. Här är jag helt övertygad om att hästar är likadana. Och om någon tror att det behöver forskas på för att man ska tro det – så finns det forskning på detta också. Tro mig. Nu börjar det också komma forskning på de fina signaler hästar ger som visar på nöjdhet och missnöjdhet – och på att vi ofta missar dessa små signaler. Men om man är uppmärksam vet man direkt, och om man känner hästen och är uppmärksam likväl – vet man instinktivt hur det är fatt.

I naturen går hästarna bara bort ifrån den som är dum och elak. I människorvärlden kan de inte det. De kan inte fly, inte komma undan. Tacka sjutton för att de blir aggressiva – när flyktdjur vill fly och inte kan gör de annat istället. Bättre fly än illa fäkta är hästarnas paroll – men vad gör man när man inte kan fly då?

Den andra saken som jag funderar mycket på är hästarnas relation till varandra. Trivs de med varandra i hagen och vilka kompisar är bättre än andra. Jag har ju förmånen att kunna studera dem långt och länge varenda dag då de går utanför fönstret. jag betraktar dem ofta. Många timmars studier blir det efter ett halvt liv som hästhållare.

Just nu verkar W och Isa vara superkompisar, liksom Rio och Lady. Knasen och Eos hänger tätt ihop. Knasen blir lite stressad när han tas ut från hagen, om det dröjer för länge innan han kommer tillbaka. Micro och Nisse är bundisar de med. Och så Hubert och Sayo. Cattenkotten vet jag inte riktigt – hon är kompis med alla och går gärna iväg själv. Men Isa och W verkar vara lite favoriter ändå. De hänger ju alla med varandra i hagen – tjejerna, killarna och så Hubert och Sayo som faktiskt bara går två. Det blev lugnast och behagligast så så troligen trivs de bäst på det viset. Hubert tycker de andra är lite jobbiga och på, och verkar betydligt gladare när han bara behöver hålla reda på Sayo.

 

 

 

 

Täta kamratskaper visar sig på många sätt. De håller sig nära, och äter gärna av samma tuss hö. De klar varandra ofta, och går en iväg – följer den andre med. Även om de andra i gruppen gör något helt annat. Eller som för Lady D idag, när jag tog in Rio precis när jag fodrat i hagen. Jag funderade på att ta in Lady D också. Men även om jag brukar ha mer än lätt att ta in hästarna från hagen vet jag att hon brukar vilja äta den mat hon får ute först innan jag ska försöka ta in henne. Annars viker hon undan. Så inte idag. När jag bestämt mig för att göra ett försök hann jag inte mer än att gå ut mot haggrinden så stod hon där – vid grinden. Hon hade lämnat sitt hö och väntade lugnt på att få komma in hon med. Det är en kompis det! ❤ Och i det här läget inte min i första hand – utan Rios. Tycker de ser rätt nöjda ut över att få vara inne en stund – tycker ni inte?

De flesta hästar trivs i varandras sällskap, även om de inte blir dödspolare kanske. Men alla hästar är inte bra vänner. Vissa känns som de mest tolererar varandra. Ibland är de verkligen inte vänner alls och vissa tolererar inte varandra över huvud taget. Jag har ett par som inte kommer överens. De går i olika hagar. Så slipper de kämpa om att stå ut med varandra.

Att hålla ovänner ihop i en hage tror jag rakt inte på. Vissa säger att det är nyttigt. För vem och på vilket sätt? Ska de hästarna lära sig ta skit? Och i så fall till vilken nytta? Risken för sparkskador, skadade täcken och sprängda hagar är ju överhängande, förutom att hästarna inte trivs i sin tillvaro – ihoptvingade hela dagarna. Och inte vill jag att mina hästar ska tåla skit. Tvärtom. I min värld ska de byggas upp – även i självförtroende och bli sedda och förstådda – och därmed vistas med de som förstår dem. Det självförtroendet vill jag ha i en häst. För en häst med självförtroende är en säker häst, en glad häst, en sund häst. En häst ska ha en trevlig tillvaro i livet – det kan jag ge dem, och det ska jag ge dem.

20171112_094157-animation

Oftast ser det ut så här när jag kommer till hagen – de vet vem jag vill ta in och hänger gärna på! 😀 Jag försöker som sagt ha en bra relation med mina hästar – men säger också till när det behövs. Vi har vårt system, våra regler som vi är överens om. Och gör de annat – ofta lite busigt sådär, men också ibland för att de blir sura på varandra – säger jag ifrån. Då lyssnar de – inte pga rädsla utan för att jag kan styra upp. Jag hoppas de vet, och de har de nog lärt sig, att jag aldrig, aldrig skulle göra dem illa. Och för att jag valt att berömma tio gånger mer än säga till, och valt att inte säga ”nej”, utan ”gör så här så blir det bra!”. Det verkar inte sämre än att detta funkar även i praktiken, inte bara i teorin.  ❤

 

 

Kamp i snön

Ja nu vart det minsann täcken på! Precis som jag kommit fram till att det räckte med snö och sportlovsäder så sätter snöandet igång på allvar. Nu har vi över en halvmeter snö här – mycket av det kom i natt. På tvären i blåsten. Så föll temperaturen på det.

Det var bara till att pulsa omkring i snöyran på morgonen för att se till att alla hästar fick ordentligt med mat och vatten. Och vara tacksam för förberedelserna – täcken på. Alla hästar fick för säkerhets skull också vara inne en stund igår för att vara starka och pigga för utevistelse i snöväder.

Det blir lite lustiga mönster på hästar som rör sig mycket när de har täcken på. Men bra att det finns täcken när det behövs!

Efter frukost får man komma in i myset. Lovar! ❤ Alla hästar kommer in en sväng i stallet idag – för att få det där lilla extra som var och en kan behöva en sådan här dag. Det uppskattas!

Lustigt. Trots väder och vind och att hästarna är hungriga som bara den sker ingen maktkamp om maten. Såta vänner är såta vänner- även när det blåster kallt. Hur var det nu med all den där aggressionen vi människor är så måna om att upptäcka hos hästarna? Varför ser vi inte den enorma vänskapen lika tydligt? (man ser det man letar efter antar jag vilket får mig att undra varför vi letar så efter fel och brister när 99,9 % a det hästar gör är helt fenomenalt gulligt, snällt, vänskapligt och socialt).

Själv passade jag på att i vanlig ordning pussa och gosa på var och en -försäkra mig om att deras blick är klar, att det inte finns ett spår av ”painface”, att täckena satt som de ska och att ingen var blöt och trött. #welovehorses

Sedan blev det ny halmbal i lösdriften så att de har att pilla på. I vanlig ordning blev det stort partaj och hej hopp och studs när balen ställdes in. Och ska vi se det på den positiva sidan får hsätarna kondisträning av sig själva idag – i en halvmeter snö vandrade de till slut iväg mot andra änden av hagen – många hundra meter bort, för att se om de kan hitta en god gran att tugga på. För att komma i full fart när jag ropar in dem igen – för stallmyset.

Tankar bakom ratten

Hur många mil har det blivit dessa tre senaste dagarna? Vågar faktiskt inte räkna, och det känns heller inte så viktigt. Min bil tuffar snällt genom drivor av snö – de verkar aldrig ta slut, över isfläckar och nedsölade saltade gator, genom snötyngda skogar och över vindpinade fält. Tre län har det blivit – Sörmland, Örebro och Västmanland. Och jag har tränat ekipage, umgåtts med härliga människor och fått ett halvt ton skratt som tränat magen, sådär som bara ett underbart härligt skratt kan göra.

snöbild2.jpg

Det är en ganska meditativ verksamhet det där med att köra bil . Mil efter mil går färden med radio, Storytel och telefon som enda sällskap. Talar ytterst sällan i telefonen när jag kör (handsfree). Stressande. Behöver tiden för att hinna fundera, analysera, planera, komma till ro. Ibland med en god bok, ibland med p1, men titt som tätt också helt i det tysta.

Dessa tre dagar har jag funderat på hur snabbt saker och ting vänder. Efter en så tröttsam höst, när jag funderat på att lägga om. De djur jag förlorade, att det blev så tungt och trist. Att vintern är så lång och mörk och kall och att det nog är dags för mig att lägga de tjocka plaggen på hyllan och mysa i värmen, än att kämpa i kalla ridhus, på isiga ridbanor och på snöiga vidder för att träna hästar och ekipage. Tänkt att det nu är andras tur, och att det här ufot får lägga sin tid på annat. Att jag kanske inte kommer längre än så här ändå.

Men att jag nog inte riktigt ens han tänka tanken klart förrän någon, några, ja ett helt gäng människor och saker pockade på uppmärksamhet och vände känslan av att gå i stå till ett starkt driv framåt. Elever som visade att de förstått, elever som ville lära sig mer, hästar som helt plötsligt kom i form och visade prov på sann talang, snön som blev sådär perfekt så det gick att träna överallt hur som helst och framför allt kondition. Och så att det blev ett alldeles nytt år – skilt från det andra som var så trist ändå. Som nu är över. Och känslan av att det börjar spira på nytt.

Under helgen har jag mött en del av er – ni som får igång min energi och som ger mig driv. Ni som kämpar och som vill så gärna – och som älskar era hästar och har dem som vänner. Ni som inte låter prestigen vinna kampen över vänskapen, ni som mer njuter av färden än av att komma till målet så fort som möjligt. Ni som älskar att bara vara med hästen och att få sitta på dess rygg och tycker det där med häst är det bästa som finns – och som aldrig någonsin glömmer bort det. Inte i ett enda steg. Därav skratten, därav glädjen.

När vi systematiskt och steg för steg kan bygga vidare i positiv riktning och ha hästarna med oss. ”klart vi klarar det här” – mentalitet med fokus på att inte göra mer än vad vi och hästarna kommer att lyckas med. Då vet jag att jag ändå gör det jag också älskar – att få vara med i ett team som leder framåt och vidare, till utveckling och och hälsa.

Och jag tänker på att det kliar i ridtårna för att få kliva upp i sadeln och träna i den härliga snön. Vilket jag kommer kunna göra en stor del av veckan som kommer. Det är rätt lyxigt att ha närmare ett dussin hästar att träna ändå – när inspirationen finns där.

Det händer förstås att jag också funderar på rent strunt. Som vad jag ska göra om bilen kanar av vägen eller fastnar mitt ute i obygden, om att Stephen Kings böcker är långa men spännande och om det är rimligt att man ska behöva fodra hästar 21 gånger i veckan plus alla gånger man tar in för ridning. Om det räcker med att träna tre hästar om dagen för att bli riktigt bra och om våren någonsin kommer att komma. Och jag funderar ofta på om utvecklingen går framåt eller bakåt inom hästvärlden och vad jag skulle göra om jag inte skulle hålla på med hästar egentligen. Antagligen sitta inne vid öppna spisen och mumsa på godis och bli tjock och trött och seg och tråkig. För jag är nog rätt lat i grunden. Och att jag antagligen skulle bli helt vilsen i själen.